Tågprataren måste stoppas!
  nr 45 1966                    
••• Det finns folk som alltid måste prata på tåg. Dom finns på lokaltåget Jakobsberg—Stockholm, dom finns på Orientexpressen, dom finns på sträckan Paris—Lyon. Men värst är dom på Nordpilen mellan Stockholm och Kiruna.
•   Vi har åkt hela natten och nu börjar det gry över de västerbottniska hedarna. Vi har passerat Jörn 1002 km från Stockholm, 261 meter över havet och solen färgar talltopparna purpurröda så att de lyser som fyrar ute på myrarna. Här och där far en ensamt blinkande lagårdslampa förbi. Bakom frostiga köksfönster sitter små barn i pyjamas och dricker choklad innan dom ska till skolan. Vi dundrar förbi pinglande obevakade järnvägsövergångar. Vid Myrheden ser vi den första snön som ett tunt puder i ljungen. Det är tio grader kallt ute men Byske älv rinner strid och obunden ännu. Vid Åby älv betar en renflock på stranden.
    Då sätter han igång, den lille fete med glasögonen, han som har sovit bakom ett Aftonblad sen Bollnäs. Offret är en herre som sovit bakom Dala-Demokraten sen Ånge.
    — Vore synd att påstå att man är utvilad, säjer Aftonbladet. Fan att dom inte kan sätta in sovvagnar så det räcker.
    — Mmm, säjer Dala-Demokraten.
    — Det borde det här förbannade folkhemmet ha råd med, så mycket som Sträng plockar av'en vartenda år.
    — Mmmm.
    — Men service tycks det vara lögn i helsicke att få i det här landet, titta bara på restaurangvagnen. Rödvinet är kallt som is men kaffet är hett så man bränner sej, 98 grader!
    Dala-Demokraten retirerar ut på toaletten och Aftonbladet kastar sej över en som har snusat bakom Expressen sen Gävle:
    — Synd å påstå att man är utvilad, säjer Aftonbladet.
    — Jaså, jag har sovit som en stock, säjer Expressen.
    — Men är det inte fan ändå, säjer Aftonbladet, att dom inte kan sätta in sovvagnar så alla får liggplats. Vad får vi egentligen för skattepengarna?
    — Nja, säjer Expressen, jag tycker vi har det ganska bra i det här landet.
    — Men servicen är bara skräp, vidhåller Aftonbladet. Titta bara på kafévagnen här framme. Iskallt rödvin och kaffe som är odrickbart. . .
•   Expressen viker ihop Expressen och flyr sällskapet. Aftonbladet spejar runt i kupén efter nästa offer. Det blir en dam som trots den tidiga timmen redan är i farten med strumpstickorna.
    — Synd att påstå att man är utvilad, säjer Aftonbladet.
    — Jaså inte det? säjer damen artigt.
    — Ere inte konstigt, att ju mer pengar som Sträng tar för en, desto sämre service får man. Bara en sån sak som att dom inte kan sätta in sovvagnar så att alla får plats å ligga, är inte det fan?
    — Ja kanske det, säjer damen och stickar allt ivrigare.
    — Å restaurangvagnarna, det som ska vara kallt är varmt och tvärtom. . .
    — Javisst ja, säjer damen med stickorna och reser sej desperat. Dom kanske har öppnat nu så man kan få sej en kopp kaffe. . .
•   Aftonbladet borrar plötsligt blicken i ens egen person. Med isande skräckkänslor inser man att man är hans nästa offer. Jo då. Han kommer vacklande gången fram, slår sej ner och börjar.
    — Det vore synd att påstå att man. . .
    — Tyst.
    —
. . .är utvilad. . .
    — Tyst karl!
    Aftonbladet tittar på en med oförställd förvåning. Men han vill inte ge upp utan vidare. . .
    — Jag menar att som tiderna är så borde man kunna kräva.
    — Håller du inte klaffen så åker du på en smäll!
    — Å ja, ta inte i så förfärligt, jag tänkte ju ba . . .
    — Ett ord till och ni får vattenkaraffen i huvet!
    Aftonbladet är krossat. Med huvudet tungt nedborrat mellan skulderbladen lufsar han i väg, ljudligt suckande. Kupédörren slår igen om honom och en äldre herre reser sej, fattar min hand och säjer:
    — Tack, det kändes så skönt!
    Det sista vi ser av Aftonbladet är när han kliver av i Boden. En liten tunn mager kvinna möter honom. Uppenbarligen hans hustru. Medan de stegar i väg mot väntsalen hör vi honom säja:
    — Det vore synd att påstå att man är utvilad, så mycket som man betalar i skatt så borde man. . .
    Ett snälltåg drar en suck av lättnad.
    Knepen att stoppa tågpratarna är många. Det här var kanske en onödigt brysk metod. Det finns andra.
•   Man kan spela norrlänning och bara svara  »jo» på allting.
•   Man kan svara med teckenspråket och med åtbörder förklara att man är stum.
•   En gång på 50-talet oskadliggjorde vi en tågpratare genom att dra en papperskasse över huvudet på honom.
•   Man kan tigande överräcka en lapp där det står: Kom inte nära mig, jag har paratyfus!
    Alla sätt är bra utom de tråkiga. 

Har ni hört den här?
Prins Bertil drog den när han tacktalade på greve Karl Johan Bernadottes 50-årsmiddag på Strand häromveckan.
    Det var en man i en norrländsk småstad som i många år uppvaktades av en nykterhetsförening som ville att han skulle söka medlemskap. Och så småningom föll han till föga och gick in. Då vaknade även stadens vegetariska förening till liv och började uppvakta mannen, den också. Men då tyckte mannen att det gick för långt. Han sa:
    — Fan, ska man börja äta i smyg också!