Tråkmånsar är vi allihopa...
 
nr 38  1976      
■■ Varför berättar vi så mycket historier i detta land? Jo, därför att vi är tvungna. Vi är en nation av solida tråkmånsar och nödgas titt som tätt att dra en bit för att muntra opp varandra. Ett svenskt kaffekalas klarar sej i regel över grovdoppat men i höjd med småkakorna börjar kalaset dö. Deltagarna sitter där och tiger med smulor i mungiporna. Någon säjer “jaha”, någon hummar. Alla tittar förbi varandra. Någon tittar i taket men hittar inget att prata om där heller.
    Då berättar någon en historia. Kalaset skrattar och krisen är över.
    Tror man. Just som skrattet ebbar ut, slår Tråkmånsen till. Tråkmånsen skrattar inte åt historien. Tråkmånsen tittar i bordduken och säjer sammanbitet:
    — Så var den inte!
    Man berättar historien om Nixon, den där grejen om att det är lätt att avgöra om Nixon ljuger eller inte. Det är bara att studera honom när han talar i TV. När han drar sej i örsnibben medan han pratar, talar han sanning. När han nyper sej i näsan, talar han sanning. När han kliar sej på hakan, talar han också sanning. Men så fort han rör på läpparna, så ljuger han!
    Alla skrattar. Tråkmånsen säjer:
    — Lyndon B Johnson! Jag hörde den om Lyndon B Johnson. Förmodligen har historien berättats om alla amerikanska presidenter i modern tid.
    Man drar den där om grabbarna som satt på krogen i Hudik och dillade om brandkårer. En hudikbo skröt om Hudiksvalls brandkår medan en närvarande stockholmare menade att Johannes brandkår i huvudstaden var landets bästa brandkår. Upp till bevis, sa hudikbon, drog i brandlarmet. På två minuter ångade Hudiksvalls brandkår in på krogen.
    — Där ser'u, sa hudikbon, här kommer Hudiksvalls brandkår på två röda minuter. Var har du din jävla Johannes?
    Sällskapet fnittrar men tråkmånsen säjer:
    — Avesta!
    — Vadå Avesta?
    — Det var i Avesta säjer tråkmånsen. Och så gällde det inte Johannes utan Katarina.
    Man berättar grejen om Olof Palme som för en del år sen var festtalare när en arbetarkommun i Ådalen jubilerade. Arrangörerna visste inte riktigt vad man ger en partiordförande i honorar och frågade Palme vad dom blev skyldiga.
    — Mja, sa Palme, ni kan väl betala vad ni tycker det är värt.
    — Jaha, men något ska du väl ha i alla fall?
    Sällskapet tycker detta är en rolig replik och fnittrar förtjust. Tråkmånsen tittar i bordet. Röd i ansiktet säjer han:
    — Inte fan åker Palme omkring och tar betalt av arbetarkommuner för att tala? Historien måste vara falsk!
    Ett förlag bad mej samla anekdoter om känt folk i en bok. Den kom ut för någon vecka sen. Obetänksamt kanske, men vad gör man inte för pengar. Nu anfaller tråkmånsarna på bred front.
■  Grupp A är dom som säjer:
    — Inte en enda ny historia, jag har hört allihopa förut!
 Grupp B är dom som säjer:
    — Den där om OA har du fått om bakfoten, den gällde inte OA och Hasse Z, den gällde tecknaren Schwab och Erik Lindorm som redigerade Naggen.
■  Grupp C är de geografiska petimätrarna, dom som säjer:
    — Historien om kungen, konjaken, Louise och Fagerholm utspelade sej inte alls i Helsingfors utan i Tammerfors. Jag har en morbror som var med på samma middag. Han vet bestämt, att det var i Tammerfors.
■  Grupp D är dom som säjer:
    — Den där om Tingsten är ganska rolig, men jag tror knappast den kan vara sann. Jag kände Tingsten. Han skulle aldrig ha sagt så. Den där repliken har man lagt i hans mun.
    Stenrika Algot Johansson, han med Algots i Borås, gav rockvaktmästaren 50 öre i dricks och vaktmästaren sa:
    — Tack direktörn, men av direktörns son brukar jag alltid få en hel krona.
    — Tror jag det, sa Algot, han har ju en rik pappa!
    Tråkmånsen ler inte, han utbrister sammanbitet:
    — Fel! Inte Algot! Johan Behrn i Örebro!
    Samhället myllrar av tråkmånsar. Stick inte opp med ett försök till skämt, då får du tråkmånsen på dej. Våga inte framträda med någon rolighet i TV, då blir nationen ursinnig. Och den som i detta 70-tal dristar sej att gå upp på en krogscen och försöker vara rolig i en hel kvart, han är inte rädd för döden. Tråkmånsarna kastar sej över honom, pressar ner honom i kängskaften med rasande kraft.
    Men det finns gladmånsar också!
    Myggan Ericsson är en sån (han och Sven Paddock vågade sej fram i TV med gamla revyminnen och fick så mycket skäll att de inte var värda ett ruttet lingon). Myggan hade råkat läsa en historia i den här boken jag talade om och ringde mej.
    — Även du min Brutus, suckade jag.
    Men gladmånsar gnäller inte om historier, dom förbättrar dom!
    Historien var den där om Karl Ragnar Gierow som en gång i tiden var Dramatenchef. Tillfrågad om situationen på Dramaten suckade han och sa:
    — 90 procent av alla skådespelare är neurotiker, dom övriga är ingenting att ha.
  Men så här var det enligt Myggan:
    Tage Erlander frågade Gierow:
    — Hur är det vid teatern nuförtiden?
    — Tja, suckade Gierow, 90 procent av alla skådespelare är neurotiker, dom övriga är ingenting att ha.
    — Tänk, sa Erlander, det är precis lika inom politiken, fast tvärtom!
    Tack Myggan, den versionen är ju klart vassare.
    Fast jag slår vad om att denna tidning knappt hinner komma ut på stan förrän någon tråkmåns ringer och skriker i luren:
    — Pauline Brunius! Det var Pauline Brunius och Per Albin.
    För såna är vi, en nation av gedigna tråkmånsar.