Tre Kronor krossar motståndarna!
               
nr 13  1970                               
■■ Aldrig har svenska språket levt upp och blommat så som under dessa dagar av internationell ishockey. Det svenska landslaget Tre Kronor slår inte sina motståndare. Man torpederar dem. Man smular sönder dem. Man krossar dem. Man förintar dem. Man luggar dem. Man borrar dem i sank. Man dödar dem. Man raderar ut dem. Man knockar dem. Får man tro sportsidorna, gör Tre Kronor allt utom spelar ishockey i rinken.
■   Språket har alltid haft färg på sportsidorna. Där har man träffat skribenterna med smak för sprakande formuleringar. Och nu sprakar det som aldrig förr. De enskilda spelarna i Tre Kronor dribblar inte, spelar inte, gör inte mål. Dom snurrar upp, dom fintar bort, dom gör raider, dom avlossar kanoner och sätter baljor.
    Det ar en sann fröjd att läsa morgontidningen i gryningen dessa dagar. Sportskribenterna verkade lite trötta så sent som för ett par veckor sedan. Efter att ha skildrat femtioelva allsvenska ishockeydrabbningar under hösten och vintern, började pojkarna skriva på torr rutin. Men så fort VM rullade igång svingade sej samma pojkar upp till oanade publicistiska saltomortaler utan skyddsnät.
■   Min favorit är en kille som skriver i Dagens Nyheter. Efter en trevande start mot östtyskland och tjeckerna, kom han loss efter matchen mot Polen. Han skrev: “En av målskyttarna i mästarskaran var Tord Lundström (2) och han sågs bildligt talat rita kort i Johanneshovstaket. Det var hans första nätkänning hittills under turneringen. Nån minut innan han gjorde 5-0 hade jag noterat i mitt block att han borde skyndsamt skicka sin kanon till Bofors verkstäder för riktning och översyn.”
    Lite överdrifter gör de sej förstås skyldiga till, sportskrivarna. Om finska centern Ketola som dragit på sej en utvisning hette det:
“Motståndarna förvandlade 3—1 till 7—1. Ketola krympte för varje mål i syndabåset och va så småningom inte större än teskedsgumman.”
    Men Jorma Peltonen, som bibehöll sin naturliga storlek, lyckades bättre i en match mot DDR:
    “I 16:e minuten utnyttjade han en östtysk försvarstabbe och sköt segermålet. Han behövde inte jäkta. Han hade nästan ett månår på sig att sikta och klappa till.’’
    Sånt där får mej att grubbla. Vad är ett månår? Ett vanligt jordiskt är är ju de 365 dygnen som det tar för jorden att gå ett varv runt solen, och jag inbillade mej att månen hängde med på resan. Fast den kanske tar sej en extrasväng på dagarna när ingen ser den?
    Sedan låter det lite regelvidrigt för mina okunniga öron att östtyskarna kör med rullgardin framför sin målbur.
    “I fortsättningen drog den östtyske målvakten ner rullgardinen framför sitt mål” stod det i DN. Man frågar sej varför han gjorde så, men får förklaringen lite längre fram i referatet. där det heter att
“den tyske backen Peters gjorde allting rätt och klädde av motståndarna in på bara kroppen med enkla men kloka medel”.
    När folk håller på med sånt inför 5000 åskådare är det ju bara hänsynsfullt att dra ner gardinen.
    Humorn flödar i referaten. Vad säjs om detta:
    “Polska målvakten Tkacz kämpade starkt för att så småningom bli yr i huvudet av allt svenskt snurrande kring hans kasse. Då snurrade nog också konsonanterna i hans namn på sned,”
    Det är samma humor som i den klassiska dialogen:
    — Vad heter den här staden?
    — Kzretsnosvsk.
    — Och vad hette din före jordbävningen?
■   För många år sedan fann man ett visst nöje i den där Olrogvisan som Tre Knas sjöng: “Vi har skjutit en gök med luftvärnskanon
det var vart första försök med ammunition”.
    Men verkligheten är minsann underbarare än dikten, Min fantasifulle vän i DN kommenterade Tre Kronors match mot Polen, så här:
    “Däremot fick vi inte klart för oss det det står till med vare sig Ulf Sterner eller Stisse Johansson. Gamla harpunerare spar på krutet mot gökar från Polen. Allmänheten hoppas att de plockar fram det mot björnar, från Sovjet.”
    För mej är det något alldeles nytt, detta att man avlivar gökar och björnar med harpun. Jag har aldrig hört talas om den metoden tidigare, och ändå är jag ganska hemma på området. För många år sen, när jag tjänstgjorde på den lilla kvällstidningen AT, hade vi en spalt som hette “Vi tre på baksidan”, där tre personer varje dag pumpades på sin åsikt i någon väsentlig fråga. Mitt första uppdrag som nyanställd på tidningen, var att gå ut på Norra Bantorget och fråga tre personer sa här:
    — SKA MAN SKJUTA BJÖRN MED PILBÅGE?
    En jaktvårdare som hette Wesslén hade nämligen föreslagit detta i en jakttidskrift. Det hade visat sej att en pil dödar en björn på fläcken, medan en gevärskula inte avlivar honom lika snabbt, utan björnen tråder en mycket kuslig dödsdans innan han faller samman.
   De två första tillfrågade personerna, tyckte dock att det var säkrast med gevär i alla fall och ville för framtiden rekommendera den metodens bibehållande.
    En tredje person, en stor stark karl med keps och Unicabox, tittade mej stint i ögonen och sa:
    — Du grabben, personligen brukar jag langa sten på dom jävlarna!
    Snart är VM slut och tidningarna blir lika tråkiga som vanligt. Och inte heller får man se den polske vänsterbacken som varit turneringens främsta behållning, Han kan nämligen bara svänga till vänster på skridskorna, och varje gång han gör det dånar han in i planket med en sådan smäll, att man blir riktigt orolig. På tre matcher slet han ut andra e:et i “Electrolux” och reklamavdelningen fick rycka ut med pensel och färg för att bättra på.
    Frid över den backen. Han uträttade mycket för att göra VM till den glädjefest det blev.