TYSTA NÖDEN...
nr 22 1967          
 
••  Knyt inte näven efter den man som med blodsprängda ögon rusar Vasagatan fram och råkar knuffa till er så att ni tappar portföljen i gatan. Mannen är ett offer för den tysta nöden!
    Med den tysta nöden avses här den katastrofala brist på pissoarer som uppstått i huvudstaden som en följd av stadsplanerarnas härjningar med grävskoporna i centrum. Den här mannen är sannolikt på väg mot något skyddande buskage i norra förorterna. Han får för varje år som går allt längre att knata. När Järvafältets utbyggnad är klar får man lubba halvvägs till Enköping för att kunna slå en drill.
    Mummel har kollat den tysta nöden och funnit att densamma måste skingras genom blixtsnabba åtgärder. Dels hör det till de mänskliga rättigheterna att få kissa, dels har samhället inte råd med detta att en massa människor undan- drar sej produktionen för att springa ut i förorterna och leta efter buskar.
    Förr i världen stod det trivsamma grönmålade små hus lite varstans i staden, runda gjutjärnsburkar från vilkas innandömen man kunde höra befriade svenska mäns belåtna grymtningar. I dag är dessa trivsamma burkar borta. Jag tror inte dom rostat sönder, jag tror de helt enkelt är rivna av cyniska stadsplanerare, killar med kontor och tillgång till egen toalett mitt i stan.
    Vad har vi fått i stället för de gamla gjutjärnsburkarna? Jo, en och annan moj som man inte kan begagna utan att bli invalid. Jag tänker på detta ynkliga tvåmanspinkeri som står på Brunkebergstorg, en ombyggd telefonkiosk med svängdörrar. När ett offer för den tysta nöden rusar in på den inrättningen för första gången gör han en bitter erfarenhet.
    Just som han når fram och är en sekund från räddningen får han en snyting i ryggen av den fjäderbelastade svängdörren så att allting kommer i byxorna. Jag har själv försökt vänta ut ett sådant offer. När jag efter en kvart försynt undrade om han inte var ganska länspumpad genmälte han, att så nog var fallet. Men dörren hade kramat ur honom saker och ting innan han fått upp ens översta gylfknappen, och nu stod han där och avvaktade mörkrets inbrott för att kunna smyga sig hem. Jag var tvungen att gå in på Gillet och tära en omelett jag inte behövde för att få tillgång till en toalett.
•   Mojen på Brunkebergstorg är funktionsoduglig. Jag har flera gånger tänkt be nån konsumentupplysare ta en titt på eländet, men det har inte blivit av. Det bär liksom emot att bjuda Willy Maria Lundberg på pissoar. Givetvis finns det en rad knep att lösa problemen, så att man inte helt faller offer för den tysta nöden. Här några:
•   Söderlund i viken har hittat en övergiven Ford Anglia på Västmannagatan.
•   En känd bilhandlare har hittat en ihålig affischpelare på Norr Mälarstrand.
•   En läsare tipsar att en av sandhögarna på Söder Mälarstrand är ihålig. Det är en liga som urholkat den och samlas där på tisdagar och fredagar för att smygpinka.
•   En revisor jag känner brukar ställa sej på alla fyra bland rosorna på Karlaplan och låtsas att han letar mask.
•   En tjänsteman i trikåbranschen erkänner att han har en liten potta av plast i bilen.
•   En droskchaufför som lättade på locket till en av renhållningsverkets sandlådor och drillade i lådan höll på att bli ihjälslagen av en man ur socialgrupp 5 som inte bara bodde i lådan utan dessutom bjudit hem en dam på samkväm.
•   Bästa knepet tycker jag det här (det kommer också från Söderlund i viken): man hoppar över pilsnern och dricker torrmjölk till lunch.
    I denna kommersiella tid tas inga hänsyn till människor längre. Sedan man rev gjutjärnsburkarna började flera restauranger ta betalt för kissandet. Man ställer en pensionerad servitör på toaletten och tar en krona för varje drill. Visserligen är storleken på avgiften icke fastställd i lag, men den gamle har lagt en egen enkrona på tallriken bredvid tvättstället så att ingen av kunderna ska behöva sväva i tvivel om hur mycket man lämpligen bör erlägga.
•   Detta med det avgiftsbelagda kissandet på krog tycker jag är det allra mest oförsynta i sammanhanget. Först ger man tolv kronor för en whisky och soda, sen ska man betala en krona till för att bli av med den.
    En jurist som Mummel konsulterat vill t o m ifrågasätta om inte detta är ocker. Det säjs i ockerlagen, att man »inte för ekonomisk vinnings skull får utnyttja en annan människas nödsituation».
    Inte annat jag kan se så bryter krögarna mot denna ockerlag varenda sekund på dagen!
•   Det rapporteras dock att den mänskliga uppfinningsrikedomen frodas även i detta sammanhang. Folk har alltså hittat på knep att komma ifrån den där gubben på restaurangmuggen som ska ha en krona.
•   Vanligaste knepet är att man öppnar dörrn till muggen och ryter: Hallå där, ni har telefon i garderoben! Medan muggskötaren går för att svara slår man en vindsnabb drill och försvinner.
•   Brutala handelsresande brukar knuffa in gubben på en sittmoj och regla dörrn.
•   En man från Avesta blev borstad på ryggen och krävd på betalning.
    — Va? sa Avesta.
    — En krona, sa muggskötaren.
    — Jag har väl för fasen inte bett att få köpa nån borste? sa Avesta.
    — En krona, sa muggskötaren.
    — Försök inte, sa Avesta, såna där tar dom 75 öre för på Tempo hemma i Avesta.
•   Ett annat bra sätt är att under kissandets gång inspektera lokalen med demonstrativt forskande blickar. På utgående säjer man: 
    — Ja, vi är här från hälsovårdsnämnden och kollar lokalerna. Det är ett par saker vi vill ta upp här, vill ni be källarmästaren komma hit?
    Medan muggskötaren knatar efter krögaren, avsmiter man diskret från platsen.
•   En disponent i plastbranschen brukar fråga: Går det bra med en check? Sen skriver han ut en check på 85 kronor och ber att få 84 tillbaka. Han brukar få behålla checken.