Unge man, detta väntar dej om du får ett jobb!
nr 39  1973        
■■ Unge svenske man!
     När du har fått ett av de 100.000 nya jobb som den nya regeringen lovat eller något av de 30.000 nya jobb som den förra regeringen tror ska bli en naturlig följd av konjunkturerna, då väntar dej en sällsam upplevelse — personalfesten!
    Den svenska personalfesten kommer du inte undan, den har vuxit sej till en stark tradition från Håtunaleken fram till våra dagar.
    Så här går den till.
    Kl. 19.30 samlas firmans anställda i en iskall källarlokal där man ställt ut spelbord med pappersdukar och hängt serpentiner över vattenledningsrören. Lokalen är på sin höjd lämpad för att förvara potatis i, men kallas för gillesstuga. Alla är finklädda och lite rosiga i nyllet, man har tagit sej en jäkel innan man gick hemifrån för att komma i form.
    Kl. 19.40 anländer firmans två skönheter, fröken Söder på bokföringen och fröken Andersson i kassan. Fröken Söder betraktar fröken Anderssons klänning och säjer:
    “Älskling, en sån vansinnigt stilig sak, det tyckte jag redan första gången jag såg den för fem år sen.”
    Fröken Andersson svarar lika hjärtligt:
    “Älskling, så fräsch du är i håret, de här nya schamponeringsmedlen åstadkommer ju underverk i de mest hopplösa fall!”
    Kl. 19.50 har alla fått varsin drink, dvs. ett glas renat med lime juice i. Roliga Rulle, firmans rolighetsminister, går runt och pekar på kamraternas vita nylonskjortor och säjer: Du, finns den där skjortan i vitt också?
    Kl. 19.55 kommer chefen, som du knappt känner än. Han hälsar på alla. Du bockar artigt och säjer “Berglund”.
    — Aha, säjer chefen, den nye på lagret. Välkommmen i vårt muntra lag. Jag heter Fjernhage.
    Kl. 20.00 kommer placeringshumorn. Till damerna utdelas muttrar i olika storlekar. Till herrarna utdelas skruvar i olika storlekar. Herrarna går sen omkring och provar sina skruvar i damernas muttrar. Stor munterhet uppstår. Det är en Freud att leva,
    Kl. 21.00 blir det smör, ost och sill, mellanbira och nubbe. Direktör Fjernhage får varma applåder när han föreslår att vi unisont ska sjunga “Min lilla lön den räcker inte till”. Det har han föreslagit sen 1948.
    Kl. 21.15 kommer halvan. Sedan kommer tersen och Roliga Rulle tar upp “Det var i vår ungdoms fagraste vår, vi drack varandra till och vi sade gutår ...”. Just där spänner han ögonen i dej som är ny och skrålar: “...och alla så dricker vi nu Berglund till ...”. Det är då meningen att du ska sjunga solo. Du ska fatta ditt glas samt rossla fram “Och Berglund, han säjer inte nej där till”. Därpå sväljer alla en klunk renat och skriker åter igen för gurglande strupar att “det var i vår ungdoms fagraste vår och att alla så dricka vi nu Fjernhage till”.
    Kl. 21.30 Roliga Rulle, som har tumme med den förhyrda servitrisen och fått en krök extra, sätter igång med “Lambo”, en nubbevisa som tar 23 minuter därför att även här hör det till att var och en ska tömma ett glas i botten.
    Kl. 22.00 kommer glassen och madeiran. Eftersom alla nu fått en förfärlig massa brännvin verkar madeiran som den avgörande snytingen. Alla blir simmiga på ögonen och fnittrar och gråter åt ingenting. Chefen räcker dej en kladdig näve tvärs över bordet och anförtror dej att han heter Pålle. Han säjer sej även misstänka att han är äldst. Eftersom han är 54 år, vithårig och ganska rundmagad medan du själv är 23, är det en ganska riktig iakttagelse. Du räcker fram tassen och säjer: “Tosse, ska du ha.” Chefen säjer då, att man inte ska vara formell i dagens samhälle. “Det är bättre att vara du, det går lättare att skälla då.”
    Kl. 22.30 är personalfesten inne i sin svåraste fas, dvs. kaffe, konix och Svarte Rudolf.
    Efter tio personalfester kommer du att hata allsång i allmänhet och Svarte Rudolf i synnerhet. Inte nog med att man ska koppla armkrok med de svettiga gummorna på lagret, man ska sjunga också, och Svarte Rudolf är den omöjligaste visa som finns. Det är inget fel på texten, och inte på melodin. Men text och melodi har aldrig stämt överens. Står det i Karlfeldts text, att denne Rudolf
    “drömmer om flickornas kransar
     om svävande bruna ben
     på stranden av blåa slätter
     vid Samoamånens sken”

så ska man väl sjunga så. Men eftersom text och melodi inte klaffar får man i stället sjunga:
    “Och svävande bru-hu-na ben
     på stranden av blå-hå-a slätter
     vid Samoamå-hå-nens sken.”

    Det är lika illa i andra versen, där Svarte Rudolf böjer “kru-hu-llig hjässa en afton i ne-he-gerbyn” och i sista versen har han kommit så långt att flickan “suckar och vi-hin-den svarar från Å-hå lands jäsande hav”.
    Kl. 23.40 är dansen i gång. Roliga Rulle sköter bandspelaren, och eftersom han har kontaktsvårigheter skriker han alltid ut, att “Nu er'e damernas tjyv”. Direktör Fjernhage har fått av sej i skjortärmarna och bryter arm med Ludvigsson på transportavdelningen. Fjernhage brukar få vinna och han säjer alltid efteråt: “Jo'ru, en annan jobbade på verkstadsgolvet när man var ung. Jävla va man slet. 4:20 i timmen. Men stark blev man. . .”
    Kl. 23.50 har du fått ihop'et med fröken Söder på bokföringen, och eftersom du dels börjar bli lite rund under fötterna och lite disig i blicken, och dels fått smak för erotik, så har du just föreslagit att fröken Söder och du ska dra er tillbaka. Då kommer direktör Fjernhage och bryter fröken Söder mot golvet i en tango. “Får jag bli din tangokavaljer, blott för någon timme. . .” sjunger Fjernhage med sprucken stämma i fröken Söders öra.
    Du gör tafatta försök att påminna fröken Söder om er överenskommelse. Men den fala flickan tittar oförstående på dej. Och chefen sluddrar barskt:
    — Lägg sej inte i det här, herr Berglund.
    — Skit på're, gubbe, säjer du.
    Sen är du tvungen att hugga tag i ett vattenledningsrör för att inte tappa balansen. En sista blick över lokalen säjer dej, att festen är slut. Roliga Rulle har somnat över bandspelaren. Fröken Andersson i kassan sitter något rufsig och plockar serpentinbitar ur håret. Hon väntar på sin kavaljer för kvällen, Ludvigsson på transport. Han är på muggen och kräks.
    I morgon möts ni igen, rödögda och generade. Och någon säjer som vanligt: “Vi har i alla fall roligt på våra fester. . .”
    Unge man, efter 35 år i företaget har du upplevt 70 sådana fester. Då får du medalj. Ärligt förtjänt.