Vad ska det vara bra för?
                                                  
nr 38  1972                               
■■ En fråga i München: Vad ska det vara bra för?
    Bort har man ju gjort sej några gånger. Bort gjorde jag mej en av dom sista dagarna i München. Livet är fullt av ögonblick då man gjort bort sej. Ibland erinrar man sej dessa ögonblick, genomfars då av en rysning, blundar och håller för öronen.
■   Jag minns särskilt en gång jag gjorde bort mej. Svajmastartisten mister Starway, eller vad det nu var för fint han hette, uppträdde i toppen av en 55 meters mast i Örebro Folkets park, och jag intervjuade honom i sminklogen efteråt för Kurres räkning. Kurre, det var Örebro-Kuriren det.
■   När svajmastartisten hade skildrat sin karriär mot höjderna och med sann inlevelse beskrivit hur det känns att dingla över tretusen människor i toppen på ett 55-meters spinnspö, kunde jag inte låta bli att säja:
    — Det är klart att det är fantastiskt det ni gör, men säj, vad ska det egentligen tjäna till?
    Det blev alldeles tyst i den lilla sminklogen bakom friluftsteaterns scen. Det enda som hördes var knäpparna i den nakna glödlampan som hängde i en sladd från taket och tydligen var på väg att paja. Mister Starway, som hette Lundgren och var från Arvikatrakten, stirrade stumt på mej i 30 sekunder. Sen reste han sej blixtsnabbt, försvann ut ur logen och slog igen dörren så att lampan slocknade.
    Där satt jag i mörkret och sa till mej själv: Nu har du gjort bort dej. Det enda jag minns av honom så här efteråt är att han var en ljus man med stubbat hakskägg. Undrar vad han gör idag.
■   Det kan dock inte hjälpas, jag måste fortsätta att göra bort mej. Och här i München går jag omkring som “mannen som undrar vad släggkastning ska vara bra för”.
    Jag vill att idrotter ska vara meningsfulla. Att kunna springa fort är väl ganska meningsfullt och bra, Dessutom är det fint för motionen av kroppen.
■   Att hoppa högt är väl också ganska bra att kunna, desto fortare kommer man i sadeln när man i gryningen ska ta moppen till arbets-platsen.
■   Att simma fort och långt är också en värdefull sak att kunna, så dålig kvalité som det börjar bli i plastbåtarna.
    Jag kan gå med på att gång, boxning, orientering och fäktning är meningsfulla sporter, dom lär oss komma i tid, försvara oss mot busar, hitta vägen hem i skogen samt att peta hål på dessa sega plastförpackningar inom livsmedelshandeln.
■   Men kan någon säja mej varför det ska anses fint att kunna kasta slägga? Att svinga en järnkula i en kätting över huvudet ett antal varv och sedan släppa iväg den så att ett fullsatt stadion hukar sej i panik, vad är det egentligen för finess med det? Det är sannolikt att David hade en viss glädje av konsten när han golvade Goliat. Och det förefaller riktigt att småväxta personer skulle gå säkrare på gatorna om dom medför en slägga i bagaget.
    Men i den moderna tävlingsidrotten är det inte David som kastar slägga utan Goliat, stora drumlar på 125 kilo. Vilka ska dom behöva försvara sej emot?
■   Eller ta stavhopp. Vem har glädje av att kunna hoppa fem meter opp i luften med hjälp av en pinne? Så vitt jag förstår är detta en konst som endast presumtiva Kumlarummare kan finna något meningsfullt i.
■   Som gammal kallbadare i skärgårn, som i 40 års tid hoppat på fötter i vattnet från bryggan, kan jag heller inte inse finessen i att som Ulrika Knape förlänga pinan med tre och en halv volt.
    När man nu i all rimlighets namn måste sätta sej ner efter München och tänka omkring de här olympiska jippona, så vore det väl också en välgärning att rensa upp bland alla töntiga grenar.
■   Vem tar sej egentligen fram med tresteg här i livet? Längdhopp är bra, det ska vi fortsätta med, så svårt som det har blivit för fotgängare att korsa gatorna, det är en sport som allmänheten har nytta av. Men tresteg? Stryk det.
■   Och cykel? När det finns mopeder.
■   Och spjut? Varför ska människan kasta spjut? Det finns ju trevliga piltavlor på varenda pub. Folk som kastar pil har roligt. Men folk som kastar spjut går bara ner i vikt.
■   Och diskus? Jag vågade inte fråga Ricky Bruch vad diskuskastning ska vara bra för, för då hade han väl dängt diskusen i roten på mej och exemplifierat saken. Men ska diskus vara kvar på det olympiska programmet, då är vi några stycken som kräver att då ska fanimej också varpa och stångstörtning bli olympiska grenar.
    Och kula? Vem har glädje av att kunna putta iväg en järnkula 15—20 meter?
■   Eller stafett 4X400 meter? Fyra man tränar i fyra år för att åka till München och springa i cirkel med en pinne i handen. Det är förmodligen samma pinne var enda olympiad, samma jävla pinne sen 1912. Inte för att jag är säker, men jag tror att stafetten är en kvarleva från den tiden då krigsherrarna i ett land ville kalla in den manliga befolkningen under fanorna och därför skickade en budkavle runt landet.
Men numera finns det ju både telegraf, telefon och TV. Stafetten har spelat ut sin roll inom kommunikationsväsendet.
    Det var allt det här jag satt och sa en kväll i München när sportskrivande kolleger hörde på.
■   En efter en reste sej suckande från bordet. En blev så arg så han slog igen dörren efter sej. Det enda jag minns dan efter är, att det var en man med ljust hår och stubbat hakskägg. Förmodligen var han från Arvikatrakten. Dom är visst stingsliga där. Undrar vad han skriver i dag.