Vad ska schlagerfestivaler tjäna till?
                                                 
 nr 15  1967
■■ Schlagerfestivalen är över för den här gången. TV-reparatören sa att det kommer att ta några dar att tvätta bort all sirapen ur apparaten.
■   Det är samma historia som upprepas år från år, pompa och ståt och trumpetstötar, och så kommer de tävlande in och sjunger sina låtar, en lång rad av tillgjorda killar i smoking som gråter och bölar om kärlek och blommor och sommarvind, om drömmar och skuggor och stjärnfall, ett suckande, råmande begravningsfölje som snyftar i kapp på entoniga melodier medan orkestern lever jävelen med alla instrument den har i bakgrunden. Mitt i detta akustiska oväderscentrum uppenbarar sej så en liten barfota tulta i knäkort nattlinne som sjunger en lustig liten visa om en sprattelgubbe, det var så befriande att hon var klar segrare redan efter första refrängen.
    Sandie Shaw, hon kom som en glad fräckis mitt i Begravningsentreprenörernas årsmiddag.
    Östen, vårt svenska hopp gjorde ett litet försök att bryta sej ur ledet av entreprenörer genom att lansera en ny smokingskjorta med polokrage. Han såg ut som en katolsk pastor på väg att kicka boll med församlingens gossar.
   I övrigt var högtidligheten kompakt. Finland hade satsat på en bamsing som kom barnen att jubla vid apparaten. Dom trodde det var Odd Job från Åskbollen. Mannen bölade hest och argsint som om han just blivit utkastad från Kämp.
    Italien skickade fram en man som tidigare hade varit boxare men bytt bransch. Det enda man kan säja om honom är att han sjöng något bättre än boxare plägar göra. För den som hört Ingemar Johanssons insjungning av »Klart till drabbning» (Philips) betecknade denne boxare en ljusning.
    Belgiens entreprenör hade utan tvivel en otacksam låt att sjunga sej igenom. Han försökte lätta upp helhetsintrycket med snabba leenden mot kamerorna. Men erfarenheten från tidigare sångfestivaler stod sej, att vara skälmsk på flamländska står inte i mänsklig förmåga. . . Lika jobbigt hade en entreprenör från Spanien, en herr Raphael. Han klämde i som om det gällde att sjunga ikull en tjur. Låten hette »Låt oss tala om kärlek». Brukar hr Raphael tala med flickor om kärlek med den röstvolymen kommer han att förbli ungkarl.
    Töserna såg lite gladare ut än de bölande gossarna, bortsett från lilla Vicky från Luxemburg som energiskt nickande bedyrade att kärleken är blå. Hon drömmer om en framtid som FN-tolk, hette det i presentationen. Det tycker man bör bifallas, »Blö blö blö är l’amour, blö», sjöng flickan. Det lät ungefär lika meningsfullt som att sjunga bla bla bla blabla.
  »Vems hjärta ska du krossa» sjöng den söta Géraldine från Schweiz. Efter en halv vers framstod det ganska klart vems hjärta det var som höll på att krossas. Det var kapellmästarens. För lilla Geraldine sjöng sej rakt in i Internationella Falsksjungarförbundet.
■   Det var en söt liten docke pojke,
    så fri och frejdig och glad
    Han skrattade åt de andra
    små dockorna
    åh ja.

    Med detta poem, tonsatt med det ömsinta handlaget hos en förbannad bergsprängare, ställde Norges Kirsti Sparboe upp. Käck och glad vann hon säkert mångas hjärtan, det var bara det att någon expert hade klätt henne efter fel årstid. Såna där oljeställ bär man inte hemma i Norge förrän på höstkanten när sillen går till.
■   Monacos Miouche Barelli sjöng förgäves »Bom badda bom», en kampvisa från det monegaskiska artilleriet.
  Jugoslavien visade åter prov på sin förmåga att skicka totalt färglösa representanter till festivalen, nästa gång får dom puffa fram Tito.
  Hollands Therese Steinmetz plågade sej igenom en text som hette Ringe-dinge-ding med betoning på ding.
  Och efteråt sa alla: 
    — Va konstigt att Irland kom tvåa!
    Mats Olsson, den svenska kapellmästaren sa: 
    — Det är inte klokt med såna här festivaler, Irland kommer tvåa på en låt som kunde ha skrivits för 20 år sen!
    Ån sen då. . . den irländska låten var ganska hederlig, till skillnad från många andra hade den en melodi, något åt Sylvain till.
    Förresten, Ander schönen blauen Donau är 100 år gammal men ingen dum schlager för den skull.
    Skärpning! Nu gäller det för svenska landslaget i schlager att sätta sej ned och tänka igenom vad som måste göras till nästa år. Man måste göra klart för sej vad det är som slår i sådana här sammanhang.
    a. En pigg melodi
    b. En bra röst
    c. En bra artist
    Såvitt jag förstår blir summan av detta, att vi 1968 i London ställer upp med Birgit Nilsson som river av Thore Skogmans »Plättlaggen» barfota med rödlackerade tånaglar.
■   Alternativt kan man tänka sej Nicolal Gedda i halmhatt och tvärrandig baddräkt givande allt i Stadsbudsvisan.
    För övrigt ber jag att få säja om schlagerfestivaler som jag brukar säja om svajmastartister som slår volter på 58 meters höjd: Det är duktigt, men vad ska det egentligen tjäna till?
    Schlagerfestivaler är ju inte ens roliga!
    På 40-talet satt jag i en jury i Örebro Folkets Park, där man hade arrangerat en amatörtävling. Ett cykelbud som lystrade till namnet Karlsson hade anmält sej och hyrt smoking. Han skulle framträda under artistnamnet Celunsius. . . Redan fyra dagar före tävlingsdagen sågs Celunsius Karlsson trampa omkring på stan i den hyrda smokingen. Den var ganska skrynklig när han väl trädde fram på folkparkens stora friluftsscen, ty, ryktades det, Celunsius hade inte bara jobbat utan även kvartat i smokingen den senaste veckan. Till helhetsintrycket bidrog också det faktum att Celunsius uppträdde i gråa gummiskor. Han skulle sjunga »Land du välsignade», för 2000 åhörare. Dessvärre hade Celunsius glömt melodin. Men en begåvad artist är situationens herre tack vare sin förmåga att improvisera. Mellan björkarna i den sommarfagra parken skallade Land du välsignade, sjungen av herr Celunsius Karlsson på nubbvisemelodin »Tjo faderittan lambo». 
    Celunsius Karlsson var åtminstone rolig, ett minne för livet, Han behövs i London. Celunsius, var är du?

    Har ni hört den här?
    Johansson blev så förtjust i cirkusens dvärg, att han måste söka upp denne efter föreställningen för att tacka, Men i vagnen mötte     Johansson en tvåmetersman.
    — Var är dvärgen, frågade Johansson.
    — Dvärgen? Det är jag, svarade tvåmetersmannen.
    — Men ni är ju nästan 2 meter.
    — Ja, man får väl koppla av mellan föreställningarna.