Vad skriver polarna om i år?
       nr 50  1968        
■■ Ännu i denna tidnings pressläggningsögonblick har det inte inlupit några rapporter om att något varuhus ockuperats, Men jag tror jag vet varför det inte blev någon ockupation: Det stod så många kåsörer och signerade böcker i alla varuhusen att ingen annan kunde tränga sig in.
■   Till den slutsatsen har jag kommit efter att det denna vecka formligen regnat kåseriböcker över en. Alla polare i branschen skickar sina julsamlingar och bifogar en sträng vink om lämpligheten av att man skriver några rader om dem.
    O´Månsson, Lasse den flitigaste av dem alla, har låtit sina raska pekfingrar och sin blåa tumme dansa över skrivmaskinstangenterna med en alldeles speciell frenesi i år, synes det. Till det facila priset 9:7.5 utger han “Nya riddare kring runda ordet” som innehåller 143 fräckisar, varav detta är en:
    Ivar kom flott stoltserande vid Hornsplan i Stockholm i sin nya, modeenligt blå kamelhårsulster då han stötte samman med sin gamle matematiklärare, docent Martin Gustafsson. Etter att ha utbytt diverse artigheter om vädret förklarade docent Gustafsson att han just kom från doktorn där han fått några uppiggande piller, så att han skulle klara av sin unga fordrande hustru.
    — Jag har faktiskt samma besvär, medgav Ivar. I det de båda herrarna promenerar fram mot Liljeholmsbron.
    — Farbror skulle inte vilja ge mig några stycken av de där pillerna?
    — Jovisst min pojke, säger docent Gustafsson och tar upp asken, Hur det var sa fumlade den gamle med pillerna så att han tappade ett som rullar utför kanten och ned i vattnet, i det samma går bron upp.
    — Nä, nä, säger Ivar förskräckt, dom där är för starka för mej!

    Åke och Nalle, d v s polarna Åke Cato och Stig Nahlbom som redigerar lustifikationssidan “Meddelanden” i Expressen, har samlat de viktigaste meddelandena till in liten bok som heter något så originellt som “Meddelanden” ( Skoglunds 13.50 ). Här är ett smakprov på de meddelanden som ingår i priset:
■   Två TV-serier har rönt uppskattning under året — Fleursyte och High Pekoral,
■   I radiostudion: Förste TT- mannen: Klockan är snart halv sju, är du nervös? Andre TT- mannen: Oh ja, jag befinner mig i uppläsningstill- stånd.
■   Ett snabbköp för älskare av klassisk musik har öppnats i Luleå, Därmed har Sverige fatt sitt första Chopincenter,
   Cubas nya storflygplats — Castrop,
    Anders, tecknaren Anders Andersö som inte bara ritar i Svenska Dagbladet utan också ritar roligt om sport i SE, kommer i år ut med ‘‘Anders lilla gröna” (9:75). Där sällar han sig till sällskapet Norgehatets vänner och i en beskrivning av Oslo heter det t ex “Norge har en gata som heter Jarl Johan vars skönhet lever i såväl saga som säng. Den saknar sitt motstycke i denna världen helt enkelt. Vad vi kan se så kommer väl Luntmakargatan i Stockholm närmast”.
    
    Egon Kjerrman, som redigerar den där sidan i Året Runt, dit läsekretsen får skicka sina roligaste historier, har samlat de roligaste av de roliga i häftet “Svenska folkets underbara historier” (kr 3: 55), Den här kommer från Småland:
    Morbror Anton är död och vid begravningen får lilla Anna se på när kistan bärs bort. På kvällen utbrister hon plötsligt:
    — I kväll är det ingen idé att läsa någon aftonbön.
    — Varför det? frågade modern förvånat,
    — Gud har inte tid att lyssna, han har fullt jobb med att packa upp Anton.

    9.75 tycks vara ett standardpris i år, ty det har åsatts även “Lasse 0 och polarna”, ett häfte med grejer ur Mad och Hjälp, där Hasse å Tage, Moltas, Beppe, Hatte och hela baletten är med på ett hörn. Till de festligare bidragen hör Bengt Anderbergs “exempel på frisk sexualhumor”, där han gör sej till förespråkare för den vitala samlagstekniken på svensk landsbygd. Citat: “Aaktare vikken blåsning jag gick på när ja va i Kävlinge förra året, Emma, hette hon, Toppen, skitfint. Vi va i hennes mossas kök, bakbordet for åt helvete, hon höll på å riva ner gardinerna, ju hårdare vi for fram desto saliare ble hon. Å jag fyllde henne ända upp till hakan, hon kunne bara rossla till slut. Men efteråt föstårru. Då fråga hon mej så här:
    — Å hur va namnet?
    Alltså hon visste inte vem ja va. Å hon gilla mina takter. Vikken blåsning, va? Å vikken härli blåsning. Ja ska sejarej, de fanns inte många hela prylar kvar i de köket när vi va färdia. Spisen i så fall, möjlien. Den va från Norrahammar.”