nr 17  1966        
■■ Det är ju så här i livet att allting påminner om allting.
  När man suger tag i resväskan på Centralen och locket går upp och pyjamas och tandborste och fem nesliga pilsner rullar över marmorgolvet, så tänker man: Oj. det här har jag varit med om nån gång förut!
    Är inte det konstigt?
  När man denna vår kastar snöboll på sitt barn och barnet duckar så att man i stället träffar kommunalnämndens ordförande mitt i pälsmössan, så jagar en blixtsnabb tanke genom ens hjärna: Jisses, den här situationen har jag varit i förut!
    Är inte det egendomligt?
  När man med penninglotten i ena nypan och kvällstidningen i den andra konstaterar den 15:de att man är bara åtta nummer från att vinna 25 spänn, så tänker man. Det här har jag varit med om förr!
    Nog ligger det väl något säreget i det?
    Somliga vill se det där mystiska igenkännandet av situationer som ett bevis för att själavandringen existerar. Man har upplevt liknande situationer i en tidigare tillvaro och ens undermedvetna är inte helt avmagnetiserat.
    Okay, jag kan gå själavandringsentusiasterna så långt till mötes att jag säjer att det är mycket möjligt att jag varit med om ett liv före detta och att jag då var getmotare i norra Indien. Men dom får mej aldrig att fatta varför en getmotare i Indien 1886 skulle spela på Svenska Penninglotteriet. Inte heller hajar jag varför en getmotare skulle gå omkring på Sthlm C på 80-talet och tappa pilsner.
    Nej, det är snarare så att de situationer man tycker sej känna igen, dom har man upplevt för inte så länge sen i det usla liv man just nu bedriver.
  Att jag kom att tänka på det allt det här, det kom sej av att det stod i tidningarna att reklamexperterna kommit på en jätteny idé! I  stället för att lusa ner hela Hötorgscity med ljusreklamer skulle man visa ljusbilder på fasaderna om kvällarna. Idén är utmärkt, det finns ingenting så fult som släckta ljusreklamer om dagarna. Det är bara det att idén inte är ny.
    1933, när man var en förhoppningsfull åttaåring på Kammakaregatan drogs man varje kväll till Kungstornen på Kungsgatan, för se, där kunde man kika på gratisbio! Någon satt i södra Kungstornet och visade ljusbilder på den vitmenade brandgaveln tvärs över gatan. Dessa ljusbilder i storlek 20x20 meter lärde en allt om Stomatol, Vademecum och Bröderna Ljunggren, som man uppmanades snacka med innan man gifte sej. Men Nockebytvätten bräckte dem alla, för Nockebytvätten nöjde sej inte med stillbilder, dom körde rörliga bilder! Visserligen bestod filmremsan, som återkom var fjortonde minut, bara av en massa lastbilar som körde ut på Drottningholmsvägen från Nockebytvättens anläggningar vid Mälaren, men i alla fall. . .
■   Alla vi ungar på Kammakaregatan sörjde ljusbilderna när dom i mitten på 30-talet bara försvann. Vi kanske ses igen efter alla dessa år när det blir premiär på ljusbilder i Hötorgscity. Vi kommer att stå där och gapa inför fenomenet och säja till oss själva: Den här situationen har vi upplevt förut.
    Anita Lindblom hånglade i strandgruset på Rhodos med boxaren Bosse Högberg i förra numret av Se, sägande sej dymedelst fira sin förlovning med boxaren. Personligen led jag med paret. Att ligga på rygg i så pass grovt grus brukar göra ont. Men vad gör man inte för konsten. Sen så slog det mej:
    — Anita Lindblom . . . boxare . . . har jag inte upplevt något liknande tidigare? Jo, minsann . . . Hamburg 1962. Anita Lindblom och jag på krog. Intervju. Jag hade till uppgift att ställa 40 frågor till schlagerstjärnan. Vad gillar du för käk? Vad ser du för film? Vad läser du för böcker? Vad gillar du för killar? Vad för slags historier berättar du? Flickan svarade på allt, men när vi kom till det där med historier som hon gillar att berätta så sa hon:
    — Jo, jag hörde en kul historia i Melodiradion häromdan. Det var den punchige boxaren som ringde till sin manager och sa:
    — Hörru, nu står'e i blaskan att den där Blinky Pallini ska gå en titelmatch igen. Varför får aldrig jag fightas med Blinky Pallini? Varenda en får chansen mot Blinky Pallini, men jag får aldrig chansen hörru. Du har ju lovat mej en match mot Blinky Pallini hörru . . . Varför blir det inget av, hörru?
    Managern hörde tålmodigt på och sa till slut:
    — Snälla du, hur många gånger ska jag egentligen behöva tala om för dej att det är ju du som är Blinky Pallini.
    Björnarna på Skansen har uppenbarligen börjat vantrivas, häromdan var det en som inte ville vara med längre utan klättrade ut från björnberget.
    Det slog mej igen: Har man inte varit med om det här förut?
    Jovisst, 1963 tröttnade björnhonan Dott och pyste sin väg. F.d. djurvaktarchefen Sven Rydh berättar:
    — Det var en mörk kväll som Dott stack, och det var ett elände innan vi fick spår på henne, Då hade hon redan skrämt slag på en sen vandrare, som mötte henne vid Seglora kyrka. Både nattvandraren och björnen gjorde helt om och sprang åt var sitt håll, Sen drog sej björnen neråt Hasselbacksporten, och vi hoppades i det längsta att hon skulle komma på bättre tankar, vända och bege sej tillbaka till
björnberget. Jag gick några meter efter henne med osäkrad bössa. Vid Sagaliden består Skansens inhägnad bara av vanligt taggtrådsstängsel. Skulle björnen försöka ta sej ut där, så var vi tvungna att skjuta henne. Jodå, Dott stångade sej igenom hindret och jag sköt henne med två skott från tre meters håll. Nu bar det sej inte bättre än att den närbelägna Spanska ambassaden hade haft något slags kravaller kvällen före, så polispersonal hade utkommenderats att bevaka ambassaden. Den tjänstgörande konstapeln tyckte dock att det var festligare att stå nere på Djurgårdsslätten och kika på folk. När skotten brann av i natten, kom konstapeln rusande som en raket och undrade vad fan som stod på.
När konstapeln fick veta att man hade skjutit en björn drog han århundradets suck av lättnad. Han trodde i ett svindlande ögonblick att någon hade skjutit spanska ambassadören.
    Överallt där det strömmar in pengar för välgörande ändamål dyker en effektiv herre upp. En gång i tiden samlade han in miljoner till reumatiker och polioskadade. Han fick tom världens stora på den tiden, Malenkov, Eisenhower och Churchill att skriva på i var sin krona
på den svenska insamlingslistan mot polio. Namnet är Bert Onne. PR-man på Aftonbladet och modern version av Kung Midas. Och nu gället det Belafonte och insamlingen till Martin Luther Kings kampfond. Hur har det gått?
    — Det går utmärkt, rapporterar Onne. Vi är redan uppe i en dryg miljon. 1 miljon på skivan, 80000 från TV, som fick göra program, och över 80 000 från Operan, som höll med lokal, Folkets lust att leka med ord är alldeles enastående. Med utgångspunkt från honom som skulle sälja en tandemhoj och annonserade ut den som 0 Hoj hoj bad vi läsarna att skicka in flera exempel på sådana ordlekar.
    — Ja ja, sa bigamisten framför altaret.
    — Toppen toppen, sa regissören när han fick se Anita Ekberg,
    — Hö-hö, skrattade åsnan mellan två hötappar.
    — Hu-hu, sa han som spelade dr Jekyll & Mr Hyde.