Var inte rädd, det är bara ert legitimationsfoto...
nr 4  1973                        Hasse Alfredsson
••  Varför bli så rädd varenda gång ni öppnar plånboken? Det är ju bara ni!
    Visserligen är det ett ganska ruskigt fotografi på ert nya legitimationskort. Visserligen ser ni ut som en nära anförvant till Al Capone. Men ändå, det är ju bara ni själv.
    — Men det är ju gräsligt så jag ser ut, klagar ni. Lugn. ni är inte ensam! Alla människor har det så här just nu, när Sverige ska byta legitimationskort på sej. De är offer för fotografikonstens begränsningar. Eller som någon lustigkurre sa för en del år sen: “Efter tre stormiga dygn på Nordsjön börjar man likna sitt passfoto”.
    Vi har underbara landskapsfotografer i detta land, män som fångar fjällvärldens tysta skönhet med samma ackuratess som de levandegör skärgårdens karga ölandskap. Vi har fantastiska reportagefotografer med en vidunderlig förmåga att fånga händelser och ögonblick åt historien. Men dom som plåtar människor för legitimationskort lyckas få den timidaste aktuarie från Enköping att se ut som en notorisk syrabadsmördare från Soho.
    Kortet här mitt på sidan bär syn för sägen. Känner ni igen karln? Det är knappt att han känner igen sej själv. Det är Hasse Alfredsons körkort. Det förklarar kanske varför Hasse envisas med att åka tåg fast han ideligen blir sur på SJ. Han åker tåg helt enkelt därför att han inte vågar åka bil. Åker han bil kan det bli trafikkontroll och då riskerar han att få visa upp sitt körkort. Hasse Alfredsons körkort framställer denne folkkäre komiker som en byfåne från Skåne vilken begåvats med så stora öron att han liknar en vingmutter. Det är ett typiskt svenskt legitimationsfoto.
    Skulle Alfredson visa detta körkort i en trafikkontroll, skulle konstaplarna brista i gapskratt. Och det är ju så, att komiker inte pallar för att man skrattar åt dem. Som Martin Ljung sa en gång:
    “Här anstränger man sej till det yttersta för att vara rolig, och så skrattar folk bara åt en!”
•   Till legitimationsfotografernas försvar kan möjligen anföras att Alfredsons körkort är tämligen gammalt.
    Är fotograferna då bättre i dag? Nej!
    Jag fick mitt nya legitimationskort häromdan. Jag ser ut som en finalist i Aftonbladets grimastävling. I färg. Alla damer, som sitter i bankluckor, trycker på larmknappen när jag visar det. Kortet är giltigt mellan 1973 och 1977. Det är meningen att jag ska skrämma slag på folk i fem år framåt!
    Skälet till att jag ser ut som jag gör på kortet är att det togs i mycket stark belysning som fick mej att kisa med ögonen. Föreställ er Sune Mangs i ett försök att apa efter Humphrey Bogart, någonting ditåt är det fråga om.
    Följden är att jag måste vara Sune Mangs och Bogart även på posten. Jag måste kisa varje gång jag ska ta ut 200 spänn på en avi. Kisar jag icke, är jag inte lik min legitimation. Inget kis, inga pengar.
    Ändå är jag ganska förhärdad. Det är ju inte precis första gången man plåtats för, legitimation. Som anställd på tidning har man varje år fått finna sej i att plåtas för s k presskort.
•   Jag fick mitt första presskort 1943. Det föreställer en rosenkindad yngling, oskuldsfull men ändå lite full i fan, något mittemellan Herbert Söderström och Televinken.
    Sen dess har jag sparat alla kort genom åren och sätta opp dom på väggen ovanför skrivbordet i en lång rad. Besökare brukar betrakta korten och säja:
    — Vad är det för jävla ungdomsliga du har på väggen Den där feta fan längst ner, e de ledarn?
    1948 hade jag bredrandig kostym och fluga och såg ut som en begagnad bilförsäljare på Norra Bantorget.
    1949 hade jag mustasch på ett presskort från AT. Men den fick jag raka bort, för alla trodde att jag kom från Expressen där Nycop bildat mode.
    1950 var jag Van Johnson, blond, fräknig och vansinnigt förälskad i Esther Williams. Fast taskiga kolleger sa, att jag i stället var Carl Albert Anderson opp i dagen.
    1952 var jag inne i en James Cagney-period, tuff tändsticka att tugga på i ena mungipan och hatt med uppvikt brätte fram. Hösten 1952 avled Cagney i elektriska Stolen på Rialto, och jag minns att jag gick till fotoautomaten på Tempo vid Hötorget och stoppade in två spänn för att byta till Gary Cooper. Under oktober, november, december var jag den tysta sammanbitne mannen från vidderna. Fast riktigt på pricken var det inte, för det hade kommit smolk på kameralinsen och det fanns dom som sa, att jag mera påminde om Ray Milland i “Förspillda dagar”, särskilt de där scenerna då han hade abstinensbesvär.
    På 60-talet började jag odla den trygga typen med pipa och yllekofta. Jag har ett presskort från 1965, där jag är lika fryntlig som Hedlund i Rådom brukar vara i Rapport just som han lagt ner en massafabrik.
•   Det bättrade sej på 70-talet. Någon talade om för mej, att jag bara skulle försöka att vara mej själv framför kameran. Det knepet lyckades i flera år.
    Men så kom då det här nya med färg, vilket krävde extra stark belysning. Och numera nödgas jag umgås med bank- och postväsende via ombud. De få gånger jag tvingas infinna mej personligen och visar min legitimation, känner jag mej som en kringstrykande försäljare av snuskiga kort i Paris.
    Måste jag ha det så här ända till 1978?