Vardagsdrama på guldkrog...

nr 42  1978         
    I dessa höstveckor myllrar tidningarna av platsannonser som är så formulerade, att man undrar vem som vågar söka. Ska man leva upp till alla krav som ställs, måste man vara en Einsteins jämlike.
    Det stadiga verket skulle anställa en ny försäljningschef, en tjänst i en av de bussigare lönegraderna, och generaldirektörn själv ville vara med och sålla agnarna från vetet. Det hade kommit rätt många svar, inte mindre än 178 Einstein hade skickat in sina papper.
    Osvald Kalemyr, generaldirektör, nöjde sig med att övervaka slutgallringen.
    Tre kandidater återstod, en framåt gök från Vattenfall, en drivande kraft från Asea i Västerås och så en prick från den privata sektorn, en man som hunnit bli någonting i Rank Xerox.
    — Den där privata kanske vore något? sa generaldirektörn. Vad vet vi om honom?
    — Bondson från Vislanda, self made, sa personaldirektören.
    — Vislanda? sa general direktörn. Nä fy fan.
•   Generaldirektörn var från Vislanda själv. Han kände sin bygd. Från Vislanda kommer bara småsnåla typer, ogenerösa naturer som snor 25-öringar ur kollekthåven på Betania.
    — Vad heter han?
    — Sintinger.
    — Dessa tagna namn! suckade generaldirektör Kalemyr. Kan en som heter Sintinger och är från Vislanda vara vår man?
    — Du är ju från Vislanda själv, erinrade personaldirektörn.
    — Pja, sa generaldirektörn.
    — Jag tror jag tar kontakt med vederbörande i alla fall, sa personalchefen, det skadar ju inte att titta på honom. Han har onekligen de bästa meriterna.
    En onsdag lät personalavdelningen hälsa att generaldirektören denna dag borde äta lunch på Operakällaren med Adam Sintinger från Vislanda för att känna karln på pulsen.
    Generaldirektör Kalemyr suckade för han visste alltför väl vem som skulle få betala notan.
    Det var en liten smärt smålänning med mustasch och oklanderlig snedbena som väntade i Operakällarens foajé.
    — Sintinger, angenämt! sa han och böjde snedbenan mycket artigt.
    — Kalemyr, sa generaldirektörn och log ansträngt. Inom sig var han dock offer för stridiga känslor. Lunch på Operakällaren med en manikyrerad bondläpp från Vislanda! Det skulle bli Porla, på sin höjd en lättöl och kanske en liten kaka till kaffet.
    — Jag tror jag tar mej en liten virre före maten, sa Adam Sintinger.
    Generaldirektörn trodde inte sina öron. Och tammefan tog inte karln en Bäsk till sillen också! Notan gick på 210 spänn och Adam Sintinger tog fram plånboken och sa:
    — Det här betalar jag!
    Generaldirektören var vid bästa lynne när han återkom till verket och rapporterade till personalavdelningen, att han fått mycket goda intryck av den unge smålänningen från Vislanda.
    — Då är väl saken i det närmaste klar då? sa personaldirektören. Jag ber Sintinger komma på en avgörande lunch. Passar det på tisdag?
    Riche, sa generaldirektören, dom har så fina räkor där.
•   Generaldirektören och Adam Sintinger kom varandra riktigt inpå livet denna andra lunchvända. Sintinger föreslog en Lysholms Linjeakvavit till räkorna och utvecklade förträffliga representationstalanger i övrigt.
   “Bra med en utåtriktad kille”, tänkte generaldirektören. “Försäljningschefer ska behärska konsten att smörja sina kontakter. Grabbar som bjuder på omelett och Ramlösa avslutar sällan några affärer.”
    Vid kaffet tog generaldirektören därför upp portföljen med anställningskontraktet i tvenne exemplar, som personaldirektören hade skickat med. Adam Sintinger skrev under på den prickade raden utan att blinka. Generaldirektören sög förnöjt på cigarren i den fasta övertygelsen att ha knutit en verklig framtidsman till sitt verk. En dag skulle revisorerna prisa hans framsynta personalpolitik.
    Då kan vi kanske lämna de tråkiga formaliteterna, sa han högt. Ska vi inte fira det här med en liten grogg pinne?
    — Whisky och soda för mej, sa Sintinger.
    — Precis min blandning, sa generaldirektören.
    — Fyror? undrade hovmästaren.
    Nä sexor för fan, inga halvmesyrer!
    — Och så notan, sa Sintinger. Jag ber att få se generaldirektören på det här.
    Notan gick på 305 kronor och Adam Sintinger betalade kontant med tre hundralappar och en tia, femman fick servitören i extra tips.     Generaldirektören kom mysande att tänka på det gamla ordspråket som säjer, att “en verklig vän är den som bjuder på krog trots att man inte är avdragsgill.”
    — Jag tycker att vi ska spotta varann i ansiktet sa generaldirektören och betraktade Adam Sintinger genom den pärlande groggen. Osvald heter jag.
    — Adam, sa Sintinger.
    — Du är från Vislanda, hörde jag.
    — Just det, sa Adam Sintinger.
    — Det är jag också, sa Osvald Kalemyr, min mamma bor kvar där.
    — Jag vet det, sa Sintinger. Jag bor i villan bredvid.
    — Säjer'u det, sa Kalemyr.
    — Hon bad mej faktiskt att ta med en tusenlapp till dej, du fyller ju år på fredag. Den skulle liksom vara presenten.
    — Va? sa generaldirektör Kalemyr. Först bjuder du på krog för 520 spänn och sen kommer du med pengar.
    — Just det, sa Kalemyr och stoppade kontraktet i innerfickan. Här är dom 480 bagarna som blev över.
    — En sån inpiskad kanalje. röt Osvald Kalemyr. Men du får ditt straff — Gud ser oss!
    — Just det, sa Adam Sintinger. Eller som vi sa i den privata sektorn - Rank Xerox.