Varför försvann alla flygande tefat? 
     nr 42 1969             
■■■ Vart tog alla flygande tefat vägen? Förr i världen fick man rapporter nästan varenda vecka om farkoster från främmande planeter som landat i Gnesta, Hjo och Katrineholm. Numera hör man inte ett knyst. Det finner jag en smula egendomligt.
  Under 50-talet vimlade det av rapporter. Korvgubbar i landsorten kunde berätta hur flygande tefat landat på Stortorget, varefter besättningen, små gröna män med radioantenner i örona, trippade ut och handlade varsin kokt med bröd och mycket senap.
  Semesterfirare på Öland kunde berätta om hur farkoster som liknade jättestora cykelringklockor kryssade mellan väderkvarnarna och skrämde turisterna halvt från vettet.
  Långtradarchaufförer kunde rapportera hur dom mitt i natten jagats genom Småland av små, vinglösa flygplan som utstrålade ett fosforgrönt sken. Personligen minns jag att vi på SE hade en lång intervju med två unga män som slagits med gurkvarelser i ett buskage vid Domsten utanför Hälsingborg.
    Ynglingarna hade kommit bilande från Hälsingborg sent en afton när dom såg ett kraftigt vitt sken i snårskogen intill vägen. De stannade av pur nyfikenhet och steg ur. Det skulle de inte ha gjort, för det höll på att gå dem riktigt illa. Små arga självlysande gurkor på ungefär en halv meter hoppade omkring dom och släpade med sej ynglingarna in i skogen. Där stod gurkmännens tefat, en jättediskus med tre fötter och en trappa. Gurkorna ville tvinga upp ynglingarna i skeppet, men dessa ville inte åka med. Dom skulle inte åt det hållet. Gurkorna var ofantligt starka och gossarna fick streta emot allt vad de orkade. Det värsta var att det inte gick att koppla något grepp på gurkmännen. Dom var hala som tvål.
    Ack ja, hur mycket intressant hände det inte på 50-talet! I dag hör man inte talas om en enda rapport. Vad är orsaken? Har tefatsmännen funnit oss här på jorden så ointressanta att de lessnat på oss och vidare besök här?
    Nej, inte alls. Det är fortfarande full rulle på tefaten. Det är bara det, att korvgubbar, långtradarchaufförer, gurkbrottare och andra rapportörer lärt sej hålla tyst.
    Saken är nämligen den, att ingen tror på vad de säger. Den som i dag rapporterar tefat till polisen blir betraktad som en galning och löper risk att bli inlåst på hospital.
  En handelsresande som höll på att krocka med en farkost från Mars i Skillingaryd fråntogs sitt körkort när han rapporterade händelsen för polisen. Jourhavande överkonstapeln bedömde honom som mindre tillräknelig.
  En skutskeppare på Vänern, som fick ett tefat från Venus i masten, blev bemött med misstänksamhet när han ilandsatte tre havererade venusianer på kajen i Kristinehamn. Samtliga var flickor och hade ett signalement som alltför väl stämde med tre förrymda skyddshemselever från Värmland. Polisen ville inte tro på skepparens försäkran, att flickorna kom från Venus. Det trodde inte skepparens hustru heller. Hon höll med polisen.
    Ser man ett tefat här i landet så ska man hålla tyst om saken. Det har svenska folket lärt sej så småningom. Själv bromsade jag in vid en enslig bensinpump utanför en lanthandel i Åkersberga en kväll för att fylla tanken. Just som jag häktade av slangen så började pumpen prata. Den sa:
    — Rycker du mej i svansen en gång till, så ska jag ta med dej hem till Saturnus och sätta dej i en saltgruva på livstid!
    Jag släppte slangen och försvann från platsen så fort jag kunde. Men det skulle aldrig falla mej in att berätta händelsen för någon, allra minst för nån polis.
    I veckan som gick hände något överraskande. Just en polis såg en lysande farkost på himlen och fotograferade den! Polisman Lars Sundström i Kramfors är namnet. Jag ringde honom härom dan och frågade honom hur bilden blev.
    — Inget vidare, sa polisman Sundström. Bara en vit fläck på svart botten. Ufologiska sällskapet i Göteborg har ringt och bett att få en kopia, som dom ska skicka till USA. (Ufo är engelska och betyder Unidentified foreign objects.) Men, säjer Sundström, jag tror inte att det var nåt tefat. Det såg i stället ut som en sån där kapsel som återvänder ner genom jordatmosfären, ett lysande klot med en eldsvans efter sej. Det gick ganska fort och lyste sa starkt att träden kastade skugga på marken. Föremålet dök upp vid Gudmundrå kyrktorn och gick rakt upp mellan första och andra stjärnan i skakeln på Karlavagnen. Från horisont till horisont gick eldklotet på 8 minuter. Och det stämmer ju.
    — Stämmer? Hurså?
    — Jo, de gamla satelliterna, sputnikarna och dom, brukade gå från horisont till horisont på nio minuter. Så därför tror jag att det var nån gammal satellit som tappat sugen och dragits ner i atmosfären. Det är ju så, sa polisman Sundström, att det myllrar av skrot i rymden, och förr eller senare ska det väl ner.
    Jag drog det här för Söderlund i viken, som sa att denna förträfflige polisman i Kramfors säkert har helt rätt i sin förmodan att fenomenet var en landande satellit. Flygande tefat finns ju inte.
    — Och det är du säker på?
    — Absolut, sa Söderlund. Dom lever bara i folks vidskepelse. Folk tror ju på vad fan som helst. Jag minns väl till exempel en kväll när jag var hemma hos Nilsson som har lanthandel i Åkersberga. Nilsson har alltid en massa fyr för sej. Den här kvällen hade han monterat in en högtalare i sin bensinpump och dragit en sladd med mikrofon in i kåken. Sa fort det var nån som skulle tanka började Nilsson prata. Jag minns särskilt en kund som höll på att få slag. Han hade just lyft slangen från pumpen när Nilsson sa i mikrofon: ‘‘Rycker du mej i svansen en gång till ska jag ta med dej hem till Saturnus och sätta dej i en saltgruva på livstid!” Du skulle ha sett på karln, sa Söderlund, skrikande kastade han slangen ifrån sej och försvann. Förmodligen for han raka vägen hem och bytte brallor.
    — Förmodligen, sa jag,

    Har ni hört den här?
    Det äkta paret skulle bort på middag. Karln kom rusande in till frun och sa:
    — Det är en knapp borta i gylfen, den får du sy i fort som sjutton.
    — Är du inte klok? Jag som håller på med makeupen! Spring ner till grannfrun, Alice, hon fixar det åt dej!
    Karln försvann och kom igen efter tio minuter alldeles blåslagen.
    — Vad har hänt? sa frun.
    — Jo, Alice sydde i knappen, men just som hon skulle bita av trån, så kom hennes man hem.