Varför ögon på kakaon?

 
nr 44 1964                    
••• Det här med varumärken har börjat intressera folk i veckan. En firma som kränger undergörande värmefiltar trycker Röda Korsets märke på filtarna. Det får man inte göra, för Röda Korset är ett varumärke.
•   Hur många varumärken finns det i det här landet egentligen? Jo, Kungliga Patent- och Registreringsverket räknar med att det finns 50.000 varumärken på marknaden just nu. Ungefär dubbelt så många finns registrerade, men många varor bakom varumärkena läggs ju ned undan för undan.
    Alla de gamla kända märkena har ju följt en genom åren. Från sin gröna barndom minns man särskilt två, dels en stor björn som tvättade kläder i en balja på en brandgavel på Götgatan, dels en liten vit hund som lyssnade på grammofon. Han satt i locket på familjens resegrammofon som alltså var av märket Husbondens Röst.
•   Senare har man läst att Francis Barraud, som var konstmålare i London på 90-talet, målade av sin terrier Nipper när denna jycke satt och lyssnade på en fonograf. Nu var han ingen större artist, denne Barraud, utan en kille som mest målade för reklamfirmor och så. Han erbjöd tavlan av jycken och fonografen till en firma som drev handel med fonografer. Firman sa nej. Då målade Barraud om tavlan och bytte ut fonografen mot en grammofon. Och när tavlan torkat, bjöd han ut den till The Gramophone Company i London. Då blev det napp. Firman gjorde Barrauds terrier till varumärke, konstmålaren själv fick en livstidspension i honorar. Och i dag hänger tavlan ännu kvar över öppna spisen i direktionsrummet på HMV i Hayes, Middlesex. Den står överst på listan över prylar i företaget som i händelse av eldsvåda ska räddas i första hand,
    En fråga som man ställde sej när man var ung var denna:
    Varför har han som är tupp i Tuppens väv ingen kam! I skolan hade man ju lärt sej att tuppar ska ha kam. Slätkammade tuppar kallas hönor. Svaret på frågan är, att gubbarna i Norrköping i tidernas morgon knyckte tuppen från England. Där förekom den som symbol för seg och slitstark lakansväv redan 1853. Har inte engelska tuppar kam på skallen, då? Jo visst, men den tupp som man tryckte på lakansväven, var en stridstupp. Det här med tuppfäktning var jättepoppis i England för 100 år sen. Och på de stackars stridstupparna klippte man bort både kam och skägg för att de inte skulle vara i vägen under striden.
    Ända sen en grå morron när en bakfull äldre släkting gluttade in i vårt skafferi sökande något att läska sin strupe med, har man ställt sej en annan fråga. Släktingen slog igen skafferidörrn med en smäll och skrek alldeles vit i nosen: 
    — Det är folk därinne!
•   Det var inte folk därinne, det var ett paket Mazettt ögonkakao som stirrade släktingen i rödögat Och frågan, som allt sedan dess pockat på svar, lyder: Varför just ÖGON på paketet! Och såna ögon sen. . . glansiga och vilt uppspärrade! Ett dylikt ögonpar skulle aldrig passera en hovmästare på Sara.
                                                                                
•   Det finns dessvärre inget uttömmande svar på frågan. Historien förtäljer endast, att Mazettifabrikens grundare, en dansk som hette Mazetti-Nissen, hade sina idéer. Bl. a fungerade han i början själv som firmans enda handelresande. När han for land och rike runt för att kränga kakao till allmogen, målade han olika figurer på paketen och avläste sen kundernas reaktion. När han kom till Stockholm och skulle börja göra affärer hus butiksinnehavarna på Söder, målade han två förvånat gloende ögon på paketen. Själv har han aldrig kunnat redogöra varför. Han vet bara att en tant i en liten källarbutik på Söder, slog ihop sina händer och förtjust hojtade: 
    — Nä, men titta! ögonkakao!                                                                                      
    Egentligen är det ju inte konstigare med ögon i chokladen än en stork. 
                                                                                     
    Den där Maraboustorken har väl inte heller så mycket med choklad att göra. Jag tycker att han påminner om Erlander i Vasaparken, just som denne i en knivig passage av debatten kliar sej på vänster knä med höger klack. Maraboufabriken i Sundbyberg skulle egentligen ha hetat Freja, för den här Sundbybergsfabriken är bara ett dotterbolag till den stora norska chokladfabriken Freja. Men Freja var upptaget i Sverige, så man fick hitta på nåt annat. Nu var det så att norska Freja körde med en massa exotiska fåglar på sina påsar, och därför låg det nära till hands att välja en av dem. Man tog Maraboustorken som symbol för det svenska dotterbolaget, man skrev då 1916.
    Häpp! Man trodde att Uffe Thorén hade varit så rolig i TV att TV tagit död på honom, men si. . . då och då samlar han sej till ett festligt Aktuelltinslag med både Pep och Häpp i.
    Vad har han fått det där Häpp ifrån? Jag ringde honom i november i fjol och frågade om saken och han lovade att reda ut saken. Redan i oktober i år var det gjort. Herr Thorén har ordet:
•   HEP (nota bene stavningen) är ett mycket förnämligt och mycket gammalt uttryck. Docent Sven Ekbo vid Sv. Akademins ordbok har i en tysk skrift från 1509 funnit följande: *Vill man ha en häst att hoppa, vare sej man har ett rep eller ej, så sker detta lämpligast och bäst genom att högljutt och käckt utbrista i ett HEP-HEP. Eller eventuellt i ett HOP-HOP! *
    Det finns många olika språkformer av detta HEP. I en dansk skrift från 1700 hittar man formen HYP!. Formen HOP är vanligast förekommande och den finns, enligt doc. Ekbo, representerad t.o.m. i sanskrit. Dessutom har man sagt HOP i hundratals år i Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien. Rumänien, Frankrike (houp), England (hoop), Holland (hoep) samt i de nordiska länderna. Formen HOP såväl som formerna HYP och HEP har sedermera utnyttjats i en del sammansättningar, framhåller doc, Urban Hedberg. I ord som HYP-erelegant, Hop-löst och Häp-nadsväckande. Enligt en hittills outgrundlig uppgift lär det i mitten av 1700-talet (62—63 så där) ha förekommit en speciell kinesisk stam, kallad HÄPP-kineser.

    Har ni hört den här?
    Blondinen var ute i Saltsjöbaden och hälsade på i observatoriet. En vänlig astronom lotsade henne omkring. 
    — Vi astronomer brukar räkna med att jorden kommer att gå under om sexton miljoner år, sa astronomen, Blondinen blev mycket förskräckt och sa:
    — Nä, va lebbit!
    — Äsch, sa astronomen, det är väl ingenting att vara rädd för. Då lever ju varken ni eller jag. Sexton miljoner år!
    — Nävisst nä. sa blondinen, jag tyckte ni sa sex miljoner.