Varför tittade alla på Olsson? 
nr 23 1966                            
••• Nästa gång ska jag komma ihåg att spegla mej innan jag lämnar stugan på Fåglarö för att resa in till stan!
•   Folket inne i staden tittade nämligen så konstigt på mej.
    — Mamma, sa ett litet barn som pekade på mej mitt på Södermalmstorg, är den där farbrorn sjuk?
    — Tyst unge, sa mamman och två dorisar fnissade så att bubbelgummen sprack.
    — Jag ska verkligen be att få titta på legitimationen! sa dom i Systembutiken. Expediten gav mej den där blicken som eljest brukar vara reserverad för nyss insnubblade pissoarkrökare från Gamla stan.
    — Va? sa kompisarna på jobbet. Maskis? Så här års?
    Då uppsökte jag närmaste spegel. 0 ve, o fasa! Jag var vitprickig i hela ansiktet. Inte för att jag är särskilt snarfager i vanliga fall, men i spegeln såg jag ut som ett filmnegativ av Mickey Rooney. Folk kunde lätt ta mej för någonting som Förenade Tvätt släppt ut på stan i PR-syfte.
    Jag ska som sagt spegla mej innan jag åker till stan hädanefter. Vidare ska jag sluta upp med att tro på allt som står på målarburkar: "Absolut droppfri takfärg". . . stod det. Jo tjänare!
    Att måla tak har sålunda sina sidor. En annan mycket besvärlig sida av saken är t ex träningsvärken. Har man målat 45 kvadratmeter tak två gånger och dessutom spacklat och slipat mellan gångerna, så inställer sej problemet hur man ska få ner armen igen. Och när man väl fått ner den, så får man inte opp den dan därpå. Jag har aldrig förut tänkt på, att det kunde vara så ansträngande att gå omkring med armen i vädret. Tyska folket måtte ha haft det svårare än man anade på den tiden det begav sej.
    Har man inget tak att måla, så kan man måla benen. Nej, jag har inte blivit skvatt galen utan jag är fullkomligt allvarlig med sansen i behåll. Det är den amerikanska firman Revlon, mest känd för att tillgodose världens behov av läppstift, som har lanserat benmålningen i USA. Svenska Revlon skickade mej häromdagen en pressrelease om saken. Förlåt en liten parentes här: (Förr i världen hette det att reklamchefen skickade runt reklamnotiser till pressen. I dag, när reklamcheferna heter PR-chefer, sales promotors eller marknadsförare, så heter det pressrelease, Men i allmänhet rör det sej om precis samma glada bondförsök att mygla in gratisreklam i tidningarna).
    Nä, Revlon säjer i sin release:
•   Den nya kjollängden har verkligen satt benen i strålkastarljus. Det gäller för kvinnan att helst kunna kamouflera kobenthet, minska atletiska vader och t.o.m. överskyla allt för blåa ådernät. Det här går nu att göra något åt, då det i dag säljs en speciell liten målarbox med de 4 primörfärgerna och en borste för appliceringen. Här kan man alltså måla benen i den färg som man önskar och man kan även, om man är tillräckligt konstnärlig, måla små blommor eller figurer på benen. Här lämnas fritt spelrum för den egna fantasin. Kanske kommer en ny yrkesgrupp att se dagens ljus, benmålarens...
    Det är klart att världen vill bli pålurad både det ena och det andra, men jag föreställer mej att detta med blommiga ben kommer att stöta på visst motstånd här i landet. Jag menar att bergsprängare Lundgren skulle bli lätt konsternerad om han kom hem från jobbet och fick se käringen Lundgren spatsera omkring på blommiga ben. Han skulle sannolikt slå näven i bordet och ryta:
    — Kliv ur tapetrullarna, käring, och sätt fram käk!
    Apropå målning så är det dags för dom där stackars killarna som målar gula streck på våra landsvägar. Jag minns ännu den där morgonen på
E4:an när vi rastade, fotografen och jag, på ett litet motell, dom heter ju så dom där mackarna där det kommer bensin i ena kran och kaffe i den andra. In kom fem killar som höll på att måla gula streck. Dom var gula i håret, dom var gula i ansiktet, dom var gula över hela kroppen, dom var fem levande exempel på ett helvete i gult. Och basen för gänget sa till den tuperade kickan bakom disken:
    — Får vi kaffe och fem wienerbröd, men det ska inte vara nåt gult på dom!
    Jag vet inte om det rör någon av dessa fem, men häromdagen rapporterades det från en av våra riksvägar att en streckmålare som målat små korta streck i åtta mil skrev Etc, Etc, på vägen och kastade färgpytsen i diket.
    Repliker ur vardagen.
•   Konstapeln reste den misshandlade i Klara på fötter och sa:
    — Kan ni beskriva mannen som slog er?
    — Ja, sa den misshandlade, det var därför han slog mej.
•   Ungarna i kvarteret råkade panga fru Karlssons köksfönster med en sten och fru Karlsson stack ut ett ilsket nylle och skrek:     
    — Förbaskade ungar, ta reda på var amerikanska ambassaden ligger innan ni kastar!
•   Har ni hört om dom två synålarna som gick på Vietnammöte på ABF-huset i Stockholm och blev förbannade därför att dom vid utgången blev filmade av en säkerhetsnål?
    Visst är man tacksam för att så många människor, ibland 300 om dan, skickar in bidrag till vår specialsida »Veckans Klipp. här bredvid. Men ibland kommer det utklipp som kan göra en tokig. Man läser och man läser men hittar inte humorn hur man än anstränger sej. Så var det häromdan när en person skickade in halva första sidan av Dagbladet i Sundsvall. Den handlade om de farliga bakterierna i vattnen kring Ånge. På grund av att en massa avlopp tillåts rinna ut i Dysjöån är dricksvattnet i Ånge numera så beskaffat att man får diarréer om man dricker det.
    Jag läste tre gånger igenom artikeln om dessa kloakbekymmer utan att hitta det roliga. Först efter 20 minuter hittade jag lustifikationen. Den fanns inte i själva artikeln utan uppe i vinjetten på tidningen. Numret med kloakartikeln var daterat den 17 Baj.
    Ack ja, den humorn!