Världen är full av glada trevlisar...
 
nr 42 1971
    I alla tider har människan varit enormt intresserad av sitt utseende och den här veckan i synnerhet, nu sen Dagens Nyheter tagit upp folks utseenden till en artikelserie.
    Om någon frågade mej vilken människa jag skulle välja att ta med mej om jag för en längre tid blev förvisad till en öde ö, skulle jag svara: En trevlis!
    Jag känner många trevlisar. Gemensamt för alla trevlisar är att dom är ganska fula. Just därför att dom är lite fula, har dom utvecklat sin personlighet och ansträngt sej för att vara trivsamma för sin omgivning med andra medel än blotta utseendet.
•   Gunnar Svärd är inte vacker, men konversera kan han, han är en trevlis.
•   P G Peterson, förre chefredaktören för Aftonbladet, ser ut som en misslynt pekingeser, men ni har inte tråkigt en sekund i hans stimulerande sällskap. En jättetrevlis.
•   Kjell Stensson är inte särskilt skitsnygg han heller, men personligheten, den skarpa intelligensen och en aldrig svikande esprit gör honom till en av de ledande trevlisarna.
•   Allan Schulman, Hörnanproducenten. ser ut så att små barn brister i gråt, men bakom det dramatiska skägget och den vilda Dostojevskijblicken döljer sej en trevlis av format.
    Vackra människor är ofta tråkiga. Dom har aldrig behövt anstränga sej för att vara annat, de har accepterats av sina medmänniskor ändå tack vare utseendet. Får jag en sån där supersnygg dam till bordet på en middag, händer det ofta att konversationen blir enstavig och kvällen lång. Jag minns en sån bordsdam i Sundsvall, stilig som en dröm, men korkad som en potatis. Jag öppnade med en rätt rolig historia om Tingsten, men den sköna drog inte ens på mun. Hon bara sa:
    — Förlåt ... Tingsten ... är det nån man borde känna till?
    Då drog jag till med den där om K A Fagerholm, kungen och Louise. Den brukar gå hem, men det blev knappt ett leende på den heller. Den sköna sa:
    — Drottning Louise, e inte hon dö?
    — Jo.
    Hasse Z brukade berätta historien om eldsvådan i New York. Det var på ett militärt logement en inryckningskväll. Ingen kunde somna i den främmande miljön utan man drog historier för varann i mörkret. Någon berättade historien om eldsvådan i skyskrapan. Den började i bottenvåningen och spred sej uppåt. Högst upp på 114:e våningen satt den store galoschkungen med sitt lager av två miljoner par galoscher. Han föreföll vara räddningslöst förlorad. Men galoschkungen trodde att han kommit på en jättefin idé. Han började dra på sej galoscher, det ena paret utanpå det andra. Till slut, när han hade meterstora gummiklumpar på fötterna, hoppade han. Men, sa mannen som berättade historien, han studsade så länge att dom fick skjuta ner honom för att få stopp på honom!
    Det, blev alldeles tyst i mörkret på luckan. Men så var det någon som sa från ett hörn:
    — Ja, jag minns när det brann i en lada hos oss på landet, jävlar va de brann!
    Hade man tänt lyset skulle det sannolikt ha framgått att denne kommentator var en ovanligt vacker person.
    En del tänker sej inte för. När Gert Engström, känd från Korsnäsgården, ännu var kvar på Expressen, korade man s k Mälardrottningar. Det kom på Engströms lott att bjuda alla de vackra kandidaterna på lunch på Stallis. Av någon absolut outgrundlig anledning kom konversationen att röra sej om Einstein. Men ingen kunde erinra sej Einsteins förnamn. Och Gert sa:
    — Det här är ju löjligt, kan jag inte komma på vad Einstein hette i förnamn blir jag tokig!
    Då sa den vackraste flickan i samlingen:
    — Kan man inte slå opp honom i telefonkatalogen?
    Flickan gjorde sedermera karriär. Hon heter Anita Ekberg.
    Nej, man ska akta sej för vackra människor. Man ska söka sej till de fula, för där hittar man trevlisarna. Jag minns en afton när jag fått en definitivt ful tjej till bordet, en sån där om vilken det säjs att läppstiftet backar tillbaka in i hylsan när dom ska måla sej.
    Det var en av de festligaste trevlisar jag mött. Hon garvade och snackade och gick an. 5 timmar blev som 5 minuter.
•   På Kustartilleriet i Vaxholm tjänstgjorde en flaggjunkarhustru i matsalen på 40-talet. Hon var så ful att det gick en historia om henne. Hon hade kommit hem till flaggjunkarn en dag och sagt:
    — Oskar, ser du nåt särskilt på mej?
    — M ja, sa Oskar ... e're nånting med håret, kanske?
    — Dummer, ser du inte att jag har gasmask på mej?
    Historien var förmodligen gjord. Denna fula flaggjunkarhustru var älskad av hela regementet för sin glada personlighets skull. Hon var som en morsa för alla rekryterna, hade alltid en rolighet till hands att sporra deppande beväringar med. Hon var, regementets ledande trevlis.
    Vi karlar har alltid undrat varför kvinnor lägger ner hela årslöner på ögonskuggor, läppstift, puder och parfymer. Släng skiten och bli en trevlis i stället. 
    Måla mindre, snacka mera. Vi tror att dom flesta, killar skulle gå på det.