nr 45 1967

■■■ Jag förstår inte hur det går ihop för tändsticksfabriken i Jönköping. Dom måste ta in sina pengar på exporten. För här hemma är det bara jag och möjligen en och annan liten amatörpyroman, som köper tändstickor. 
    Till den slutsatsen har jag kommit efter att i ett helt liv ha varit jagad av Eldslukare, dvs. människor som hoppar på en överallt och tigger eld på cigarretten.
    Det finns unga Eldslukare, det finns gamla. Det finns tjocka Eldslukare, det finns magra. Dom dyker upp i alla tänkbara situationer, knackar mej i ryggen och säjer:
    — Schäkta, kan man få låna lite eld?
    Kommer jag en gång till himlen, vilket omgivningen starkt betvivlar, så är jag övertygad om att fan en vacker dag ska komma intassande genomen bakdörr i min molntapp, knacka mej i ryggen och säja:
    — Schäkta, det är jag som är grannen inunder, kan jag få låna lite eld?
■  Värsta typen av Eldslukare härjar på tåg. En Eldslukare har hittills aldrig stigit på ett snälltåg med tändstickor på sej trots att flertalet röker som smärre böcklingindustrier. Redan vid Östertälje gör Eldslukaren sin första rond med en slocknad cigarr som ett bogspröt mitt i det röksugna ansiktet. Blicken flackar från än den ena till än den andra av medpassagerarna, ända tills han upptäcker mej. Alla Eldslukare som får syn på mej lyser upp som om deras arvtant har avlidit.
    Numera behöver dom inte ens fråga om eld, jag har repat fyr på stickan innan dom har hunnit säja ett ord. Eldslukare på tåg måste man nämligen hålla ifrån sej. Dom är farliga. Jag har en gång på femtitalet, med egna ögon bevittnat hurusom en Eldslukare fällde en skohandlare från Örebro till golvet i korridoren utanför rökkupén mellan Laxå och Hallsberg.

    Det var en flintskallig Eldslukare på två meter, av allt att döma en resande i kemisktekniska branschen, för han hade spillt Häxans Putsmedel på brallorna. Till historien hör att skohandlaren också var flintskallig, men att han bara var drygt 1.40 i strumplästen. Vidare saknade denne lille skohandlare eld, men han erbjöd den långe eldslukaren att tända cigarren på den cigarrett som skohandlaren hade brinnande i munnen. För att utföra operationen på skohandlarens nivå måste eldslukaren intaga nigsittande ställning samt köra fram trynet mot skohandlaren som en trånsjuk schimpans. Just i detta ögonblick gjorde tåget, vad tåg brukar göra, en knyck! Eldslukaren förlorade balansen i sin nigsittande ställning, for en halvmeter bakåt för att ögonblicket därefter kastas framåt med oerhörd kraft. När han skallade sin välgörare lät det som när man slår ihop två bowlingklot. PLAPP! sa det bara och så låg skohandlaren där, avsomnad med den tillplattade fimpen som en misshandlad prästkrage i mungipan. Synen var patetisk. Skohandlaren blev inte vackrare av att den beskäftige medresenär, som skulle hälla vatten i ansiktet på honom, glömde att först avlägsna den tunga glasproppen ur karaffen. Det sa PLAPP! en gång till.
    Skohandlaren fick nog svårt att förklara sitt tillstånd för frun när han kom hem.
■  En annan riskabel typ av Eldslukare är de som åker med en i bilen. Det hör till bilden att Eldslukaren inte har tändstickor med sig i bil heller. Men där gör det ju inte så mycket, för det finns ju ofta elektriska cigarrettändare i bilar, åtminstone finns det en i min. Eller fanns. En typisk Eldslukare jag känner bad om eld när vi var på väg till Norrland. Jag tryckte in eltändaren och överräckte densamma när den väl hade blivit glödande. Tack, sa Eldslukaren, tände cigarretten, viftade på eltändaren och kastade sen ut den genom fönstret. Där ligger den än i dag någonstans i skogarna mellan Hamrångefjärden och Söderhamn.
    Nattetid har man behov av att koncentrera sig på vägen, varför man uppmanar Eldslukaren att själv anlägga fyr på den elektriska tändaren.
    — Jaså, var sitter den då? sa en Eldslukare misslynt.
    — Mitt på instrumentbrädan, högra knappen, sa jag.
    — Aha, sa Eldslukaren och släckte strålkastarna så att det höll på att bära av rakt in i skogen.
■  Nu finns det sedan länge beprövade knep man kan tillgripa om man vill neutralisera dessa evinnerliga Eldslukare. Jag minns hur en kollega till mej oskadliggjorde en Eldslukare på rökplattformen på en södergående spårvagn. Det var i början av fyrtiotalet. En gubbe stack upp nyllet ovanför en Nya Dagligt Allehanda och spände ögona i oss. Det satt en slocknad fimp, en Galata av kristidsmärke, mitt i nyllet.
    — Hörrudu, sa nyllet, tänd åt mej va!
    — Visst, sa kollegan och tände eld på Nya Dagligt Allehanda.
    Mannen hoppade skrikande av när vagnen saktade ner i hörnet av Hornsgatan och Varvsgatan. Det sista vi såg av honom var, att han satt i en snödriva och försökte släcka tidningsbranden.
    — Så ska dom tas, sa kollegan.
■  På sistone har Eldslukarna fått problem. På tåget mellan Göteborg och Stockholm kom det en Eldslukare in i röksalongen, pekade på en gaständare på ett fönsterbord och ägaren:
    — Får jag låna den där?
    — Visst, sa ägaren.
    Darrande av röksugenhet knäppte Eldslukaren på apparatens lilla knapp. Istället för eld kom det musik. Dessa japaner med sina små transistorer! För att göra det riktigt raffinerat och äcklande, spelade radion ". . . se hur hela Uppland står i lågor . . ."