nr 20  1969        
■■ Det är inte nog med att ungdomen knarkar och stjäl, den spelar blockflöjt också!
    Vem uppfann blockflöjten? Jag utgår ifrån att han inte längre finns i livet, sannolikt blev han ganska tidigt ihjälslagen av någon förälder till ett blockflöjtsspelande barn. Det vore roligt att veta var han ligger begraven, för jag känner folk som vill gå dit och spotta på stenen.
    Ni som inte har egna barn har kanske svårt att sätta er in i vad det vill säja att ha en blockflöjtselev i huset, en ung man som med ett gripande och sammanbitet allvar sitter i ett hörn och låter som signalhornet på en liten italiensk bil.
    — Kolla, säjer han, nu kan jag “Björnen sover” utantill. Och så sätter han igång med signalhornet så att fönsterrutorna skallrar.
    — Va fint, säjer man, för man vill ju vara en uppmuntrande förälder.
    — Kolla “Björnen på gården” då, säjer han. Den är dödsskön.
    Signalhornet tjuter igen. Så vitt man kan uppfatta av tonstötarna är det samma melodi som man hörde nyss. För en ung man som fått en blockflöjt är melodin inte särskilt avgörande. Det svänger likadant om “Det är en ros utsprungen” som det gör om “Bröllopsvisa från Estland”,
    I sju veckor har det pågått. Utmärkande för blockflöjtseleverna är att dom inte är bundna av några särskilda repetitionstider. Klockan 06,30 på söndagsmorron, då man behöver sova ut efter lördagens strapatser i umgängeslivet, väcks man brutalt av detta signalhorns tappra försök att träffa tonerna i “Dansvisa från 1600-talet”. På tisdagskvällen, när man ska se långfilm i TV 2, omintetgörs detta av att blockflöjtselevens kamrater i musikklassen tittar in för att kompa ens son i “Blinka lilla stjärna”. Man har plötsligt tre signalhorn i huset och dom kommer inte särskilt överens. Ibland är grannens Olle med och slår takten på en brödburk. På onsdagen stod det i tidningen om en man som skjutit sej i en förort. Vi blev lite oroliga, men det var guskelov inte grannen som tagit detta förtvivlade steg.
    Det värsta med blockflöjtsterrorn är att den drabbar i vågor. Det här är andra barnet som meddelats undervisning i detta instrument. Det första höll på att driva oss in på dårhus. Men det är först nu som vi har funnit ett sätt att härda ut. Vi bestämde oss för att köra med motblås. Blockflöjten var billig i inköp och lärobok behövdes inte, man kunde smygkika i barnets exemplar av “Vår första blockflöjtsbok” av Carl’ Bertil Agnestig.
    Det första som slår en i denna bok är att man egentligen borde ha blivit visförfattare. Visförfattare verkar vara pojkar som gjort det lätt för sej.
■   “Korvgubbens visa” består ex av en enda rad: “Köp varm korv! Köp varm korv! Härlig korv med mycket senap, Köp varm korv!” Punkt slut.     Undrar hur mycket Stim-stålar författaren drar in på den texten varje år?
■   Visan om “Lille Hans” kan nedtecknas av samma sparsmakade poesi: “Lisa läser läxor, men Hans hör bara på.” Slut på visan.
■   I visan om “Petronella” tar författarna i ordentligt och kör med rim “Hej sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply.” Bravo!
■   Och i “En visa till mor” slår man riktigt på stort — fyra rader med rim och allt:
    Ack var jag en fågel som
    sjunger på kvist
    Jag vet vad jag gjorde var
    morgon förvisst
    jag lärde mig sånger med
    drillar och slag
    och sjöng för min moder en
    visa var dag.

    Omtänksamt och vackert... Det är bara det att modern sitter inlåst i pannrummet med proppar i öronen och håller på att förlora förståndet.
    Redan efter tre dagar har vi nu kommit så långt att vi är tvärsäkra på “Björnen sover”. Den första raden — “Björnen sover, björnen sover i sitt lugna bo..? — går som ett rinnande vatten. Andra raden — “han är inte farlig, bara man är varlig” — är lite svårare, det är på sista ordet det brukar haka upp sej. Fingrarna som ska täcka hålen i den ljudande knölpåken vill gärna trassla in sej just där så att man spelar “bara man är vaaaaaaarlig”. För sista raden — “men man kan dock, men man kan dock honom aldrig tro” — borde man nästan få stipendium. Jag gjorde den på 2.7 sekunder i går. Det var just innan grannen ringde på och sa: “Om du inte slutar tjuta i den där jävla luren kommer jag att gå ut i skogen och skjuta mig.”
    Somliga människor saknar sinne för musik. Jag sa till grannen som sanningen är, enligt företalet till blockflöjtsboken, att genom att skaffa sig rika tillfällen att identifiera notbildens melodiska kontur med sin egen mer eller mindre klara melodiföreställning stärker man sin förmåga att föreställa sej ett musikaliskt händelseförlopp. Man förleds till att upptäcka överensstämmelsen mellan notbildens melodiska rörelse och motsvarande rörelse på instrumentet. Melodin tar gestalt, och den inre bilden av visans melodiska kontur och förlopp förstärks därmed ytterligare. Musicerandet blir därmed mera organiskt med en själv. . .
    — Aha du, sa grannen, bröt flöjten i två delar över knät och gick.
    Vi bor i en kulturfientlig miljö. I morron köper vi en tenorsax.
    Det här kan bli livat.