Vi som blev över håller sporten igång...

nr 50  1978         
■■■ Folk säjer att sporten står och faller med stjärnorna, Ingemar Stenmark, Björn Borg och Frank Andersson.
    Det är fullkomligt fel.
    Sporten står och faller med oss, som alltid blev över, när klassen skulle delas inför gymnastiktimmens fotboll.
    Det är vi, som lagledarna stoppade in i gänget med en rynkning på näsan, det är vi som bär upp sporten. För att kompensera oss för vår ungdomsförödmjukelser är vi sportgalna som vuxna. Det är vi, som aldrig kom över 1,20 i höjd, som sitter på läktarna och buar när eliten missar 2,15. Det är vi, som hade att göra i 13 sekunder på 60 m, som buar när Garpenborg bara kommer trea på 100 m.
    Vi som blev över när det delades, det är vi som offrar tiotusentals kronor av vår magra lön på biljetter till evenemangen. Vi som sprang hem till morsan och pep när vi fick en snyting på lekplatsen, det är vi som i dag sitter vid ringside och råmar av missnöje när Jätten Lundby inte kan hålla sig på benen. Det var vi som buade när Ingemar Johansson sprang baklänges i Helsingfors 1952. Det var vi som ringde TV och skällde för att det visades för lite boxning under OS i München 1972, det var vi som hånskrattade när Stenmark trattade på ändan i OS 1976.
    Det är vi som är den stora publiken, en skoningslös armé av en talande besser wisser. Det är våra pengar som håller idrotten igång.
    Vi kräver allt av våra hjältar. Det där har tidningarnas sportredaktörer förstått, och därför har vi en sportjournalistik som är som den är.
  Jag undrar hur det ska gå för Hedberg och Pröjsarn, stackarna. Deras tillvaro i amerikanska proffshockeyn är väl till att stå ut med, om inte annat så får dom ju en liten slant för sitt jobb. Men den svenska pressen är skoningslös. Hur ska dom klara den? “Succé för Hedberg och Pröjsarn” läste man i rubrikerna efter första matchen för säsongen. Det var stora svarta stilar på löpsedlar och förstasidor. Texten inne i tidningen antydde, att det var inte så alldeles helt med succén. Det gick ett par dagar och det kom nya rubriker “Jubel för Hedberg och Lillpröjsarn!”. I texten läste man att gossarna hade fått en och annan applåd. Nya veckor och nya succérubriker. Efter femton matcher är rubrikerna svartare än någonsin. “Äntligen har det lossnat för svenskarna!” I texten står det att Hedberg och Nilsson efter en trevande upptakt tystat de kritiker som varit så besvikna. Vad då besvikna? Får man tro svenska rubriker så har dom lirat på topp hela hösten? Nej, tydligen inte som sagt, vi har den sportjournalistik vi har.
    Det är väl för att tillfredsställa oss som blev över när det skulle delas, och som inte bara köper biljetter utan även tidningar, som dom skriver som dom gör.
    Här är i ett nötskal en svensk stjärnas karriärkurva:
    1. Knotan Johansson i Tutaryds pojklag blir uttagen till TV-pucken och gör tre mål. Löpsedlarna talar om ett fynd. “Vad månde bliva av den pojken?” frågar belåtna krönikörer.
    2. Knotan Johansson värvas till AIK. Knotan gör två mål och bidrar med tre målgivande passningar i debuten mot Björklöven. Löpsedlarna skriker i svart!
    3. Knotan Johansson gör inga mål mot Brynäs men är på isen under tre av Gnagets mål. Krönikörerna säjer, att man kan inte förbluffa världen varje gång.
    4. Knotan Johansson gör inte ett mål på fyra matcher och krönikörerna säjer, att Knotan nog får stå på tillväxt, “elitseriens rutin kommer väl med åren.” 
    5. Knotan står över i tre matcher.
    6. Sen har AIK så många skadade, att Knotan får bli med mot Färjestad mest därför att inga andra finns att ta. Knotan gör fyra mål och slår ut både Sadat och shahen från löpsedlarna. “Knotans stora kväll!” skriker Expressen. “En man för VM!” skriker Aftonbladet.
    7. Knotan tjänar åttatusen på att tugga det nya tuggummit i färgannonser. Knotan får tietusen för att göra reklamfilm för schampot “Gnugg” med lödder i håret. Knotan syns på kändissidorna i veckopressen jimmande på Alexandra’s. Knotan tas ut till Tre Kronor. Knotan åker på VM. Knotan gör inga mål. “Knotan för vek”, skriker löpsedlarna. Texten säjer: “Att Sverige aldrig kan lära sig ... Knotan i landslaget efter bara en säsong i elitserien. vilket ljushuvud inbillade landslagsledningen att han var mogen för en sådan uppgift som VM? Nu måste vi satsa på ett stabilare Tre kronor. Killar som ryssarna kan blåsa omkull platsar inte i laget.”
    8. På redaktionerna säjer man: Börjar inte Knotan bli stöddig? Är det inte dags för en snyting ovanpå alla jubelrubrikerna? Och Hedberg och Lillpröjsarn, är det inte dags för en liten propp där också? Det är väl på tiden att folk får klart för sig att dom inte är så bra som det påstås?
    Gammal beprövad redaktör lägger pannan i djupa veck och säjer:
    — Hedberg och Nilsson får väl en chans till, men den här Knotan sopar vi till.
    Stora stilar på löpet igen.
    “Tummen ner för Knotan!”
    Texten varnar Knotan och manar till ödmjukhet. “Livet är inte bara att tugga Toy i tidningarna och tvåla in håret på bio. En svensk sportsman har sitt ansvar. Knotan får ta skeden i vacker hand som alla stora grabbar fått göra före honom.” . . . Hur var det förresten, hade inte Knotan bett en fotograf dra åt helvete när de ville plåta honom naken i duschen? Tummen ner.
    Dagen därpå ringer tidningen, som sågat honom, och gör en intervju under rubriken “Hur känns det i dag då?”. Och konkurrenttidningen spär på med intervju under rubriken “Är du slut nu, Knotan?”.
    Allt det där gör tidningarna för att dom tror att det är så vi vill ha det, vi som alltid blev över när klassen skulle delas upp på lag. För det är vi som pröjsar biljetter och köper tidningar. Det är vi, som blev över, som sporten står och faller med.