Stoppa de vinkande småbarnen!
 
nr 34  1966
■■■ Det här har varje bilist varit med om:
    Man ligger i en tröstlös bilkö som kryper fram ett par hundra meter i taget. Man har bråttom, man är stressad, man hostar av gaser och livet är svart. Då börjar ett litet barn i bilen framför vinka åt en genom bilrutan. Man skiner upp, glömmer stressen, vinkar tillbaka och välsignar det lilla barnet. För man är ju inte mer än människa.
    Sakta avancerar bilkön genom Enskede. Det lilla barnet vinkar ånyo och man vinkar tillbaka. Barnet blir glatt, själv blir man glad. En ömsesidig våg av sympati tränger igenom två bilrutor i en krypande bilkö. Tycke har uppstått.
     Vid Farsta vinkar barnet igen, fast man skulle så gärna vilja hitta på nåt sätt att variera känsloyttringarna. Kön kryper sakta vidare. Vid Trångsund vinkar barnet fyra gånger innan man ids besvara vinkningen. Halvvägs till Handen orkar man inte vinka längre. Just vid infarten till Handen vinkar barnet så frenetiskt och påfordrande att man frigör en hand från ratten och vinkar tillbaka, fast man strängt taget tycker att nu kunde det väl vara färdigvinkat. Just som man befinner sej i vinkningsögonblicket, tvärnitar det lilla barnets far och endast en mycket häftig manöver klarar en ifrån att få en Volvo Amazon mellan tänderna. Man säjer:
    — Jävla unge, kan hon inte sluta vinka.
    Hustrun småler maliciöst bredvid en. Barnet vinkar igen. Man kniper ihop läpparna och bestämmer sej för att inte vinka tillbaka.
    — Barnet vinkar, säjer hustrun, ska du inte vinka tillbaka.
    — Nej, säjer man, barnet har fått dom vinkningar det ska ha.
    Barnet ger sej inte. Från att ha stått på knä i baksätet och vinkat, äntrar det nu upp med hela sej i bakrutan
och vinkar som en nitisk fönsterputsare. Man försöker koncentrera sej på trafiken, men det vill inte lyckas helt. Blicken dras liksom motvilligt till det vinkande barnet.
    — Vinkar ungen en gång till så skriker jag, säjer man i höjd med Gålö.
    Då vinkar barnet.
    — Vad ska man göra för att ungen ska sluta vinka?
    — Lipa åt henne, säjer hustrun.
    Nej det kan man ju inte göra. Tänk om pappan skulle råka titta i backspegeln i samma ögonblick! Han skulle anteckna mitt bilnummer och skriva till Expressen, »Klaga hos Expressen» står det ju på bussarna. Expressens 470.000 läsare skulle få veta att ägaren till BA 53881 åker omkring och lipar åt små barn på vägarna. De 470.000 läsarna skulle ringa till bilregistret och ta reda på vem liparen är. Och så skulle liparens hustru bli petad som klassmamma i skolan. Och Barnavårdsnämnden skulle ifrågasätta liparens förutsättningar att fostra sina egna barn, en inspektör skulle komma hem och kolla om aga förekommer, om barnet får falska mynt i veckopeng och om liparen super upp barnbidraget tillsammans med dåliga kamrater.
   Nej, lipa gick inte an. Men det skall väl finnas något sätt att stoppa ett litet självbelåtet barn som sitter
i en bakruta och vinkar som en galning?
    Stressgubbe, sa hustrun och räckte över en glass.
    Då hände det.
    Det lilla barnet betraktade glassen i bilen bakom med ögon stora som navkapslar. Han i bilen bakom sög och njöt och log mot det lilla barnet som alldeles slutat vinka. Det lilla barnet äntrade ner från bakrutan, föll sin körande pappa, om halsen och tjatade förmodligen om glass. I varje fall skakade pappan energiskt på huvudet. Det lilla barnet föreföll att inte vilja ge sej. Pappan skakade energiskt på huvudet tre gånger till. Det lilla barnet klättrade då åter upp i bakrutan, pekade på bilen bakom och gallskrek så att man kunde se vad det var för märke på hennes senaste glass. Pappan gallskrek uppenbarligen tillbaka, barnet gallskrek ännu värre och till sist körde bilen in på en P-plats, antagligen därför att pappan handgripligen ville ta i tu med sitt barn på allvar. Vi vinkade och log åt barnet när vi passerade.
    Man måste göra någonting åt detta med vinkande barn.