Visst ska vi ha Lucia kvar!
       nr 46  1975                        
■■ Den silverhårige ägaren i Västerköpings Dagblad, 14 000 i medelupplaga och 1 1/2 miljon i presstöd, hade kallat små medarbetare till möte på direktionsnivå.
    — Det är dags igen, sa han.
    Björkling, chefredaktörn, tvinnade andrakorrekturet till morgondagens ledare mellan fingrarna. Dedrup, redaktionssekreteraren, petade naglarna med en kulspetspenna och det blev dom inte bättre av. Yngste reportern Pekka Mohikainen, signaturen “Uncas”, krattade sitt långa hår med fingrarna.
    Utanför direktionsrummet föll de sista höstlöven till marken och bredde ut en röd matta framför Stadshotellet på andra sidan Stora torget.
    — Ja, det är väl på tiden nu, sa Björkling.
    — Dom har fått en riktig fining i kassan på Domus, sa signaturen Uncas, blond å bra. Kan vi inte engagera henne på stubben och skita i val å de?
    Nej unge man, sa den silverhårige direktören trött. Ska Dagbladet följa upp traditionen och för 35:e gången kora länets ljusdrottning, så måste det ske på hävdvunnet sätt.
    — Jag tänkte bara att vi skulle slippa drunkna i alla jävla polyfoton på harmynta centerfjällor från bystan, sa reportern.
    Jag håller med direktörn, sa Dedrup, ska vi kora Lucia i år också, så måste vi göra det på gammalt sätt. Din fining på Domus kan vi väl satsa på, men hon får kandidera som alla andra.
    — Åkej, sa reportern, jag tar Bladarn och går ner och slår en ruta på’na. Hon kommer att ta hem'et direkt, för hon e inte bara en fining, hon kan snacka också. Flerstaviga ord å de.
    Det är vi inte bortskämda med, suckade chefredaktör Björkling. Vi får väl kolla kandidaterna lite noggrannare i år. Den vi valde i fjol var föralldel söt, men när hon hade landshövdingen till bordet på middagen för de gamla, sa hon, att “du som e höjdare kan väl hosta upp en konix till kaffet”. Man förväntar sej inte att ljusdrottningar ska tala på det viset.
    Vi ska ha nytagna bilder i helfigur på dom i år, fastslog Dedrup, så vi inte blir blåsta som 1971. Hon var svårt på smällen redan när hon valdes och på luciadan fick vi låna största militärpälsen på regementet för att dölja faktum.
    — Då var det värre 69, sa den silverhårige direktören dystert. Det var väl 19000 vi hade fått in till de gamla och så rymde den jäkla lucian till Stockholm och söp opp pengarna i lag med en handelsresande från Grums. Vi måste verkligen kolla kandidaterna, både vad utseende och vandel beträffar.
    Jag undrar sa yngste reportern, om folk fortfarande går på det här med stintor från nejden som man tar tuggummit ur mun på och gör till ljuva ljusdrottningar? Som den där gnoan från Hultafors som vi hade 1971. Varenda kis i Hultafors hade ju satt på’na. Inte kunde väl hon skapa illusionen av oskuldsfullt helgon från Sicilien?
    — Man skulle kanske avromantisera jippot? sa redaktör Björkling. Det där med “ljusdrottning” börjar väl bli lite töntigt och slitet, “Dagbladet korar länets ljusdrottning.” Hur många år har vi inte kört med samma eviga rubrik!
    Jag vet sa signaturen Uncas, vi slår an nya tongångar, nät som ligger i takt med tiden. Sexspaltig rubbe på ettan “Nu sparkar vi i gång igen, dags för Miss Eldsvåda!”
    — Landshövdingen, sa direktörn, vi får aldrig landshövdingen att överlämna smycket. Inte ställer han opp på ett evenemang som heter “Miss Eldsvåda”?
    — Ta brandchefen då. sa Uncas.
    — Nej vi får komma ihåg, att vi gör det här för traditionens skull, sa chefredaktör Björkling. Och då får vi lov att hålla på formerna, det väntar sej folk.
    — Vi får framför allt inte lura de gamla. Det är ju för att skänka de gamla en smula ju som vi har drivit det här arrangemanget, erinrade direktörn.
    — Det är klart, sa chefredaktörn, att det gått lite mossa i de här luciatraditionerna, men insamlingen har ju gått bättre och bättre för varje år, så på allmänhetens intresse och offervilja är det inget fel.
    — Lottakåren och scouterna ställer opp som vanligt?
    — Ja, och Johansson i Lions och Persson i Persson och Söner är kallade till första arbetssammanträdet redan på måndag. Gula salongen på Statt.
    Förlåt en som frågar, sa yngste reportern, men hur mycket fick vi ihop till dom gamla i fjol?
    — Fröken, sa direktörn och tryckte på snabbtelefonen, får jag in räkenskaperna på Luciafirandet i fjol.
    — Jaså, 29.000 spänn, de va som fan, sa Dedrup, när pärmen kommit in.
    — Ja, minus vissa avbränningar förstås, sa direktörn. Smycke och kläder till Lucia gick på 3.200. Arbetsluncherna på Statt slukade
8.700. Lottakåren och scouterna fick 6.540 kr för sin medverkan. Musiken gick på 1.700 och galamiddagen med landshövdingen kostade fyra å fem.
    — Den här posten på 1.300 då...?
    — Mina privata utlägg, sa direktörn och såg reportern stint i ögonen.
    Men sa yngste reportern, om jag fått ihop’et rätt här, så blev det ju bara 3.000 spänn över till dom gamla... Hur många gamla har vi i stan?
    — 3.000
    — Då fick dom en spänn var då?
    — Nä, var sitt äpple. . . men dom har ju ATP dom jävlarna.