Alla vill åt min cabriolet. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande ("VW FORUM nr 1 1972", med GITS)

■■■ Det var i mitten av 50-talet, det var i maj. Jag hade gnetat ihop 5 000 kronor och skulle köpa mitt livs första bil, en buteljgrön VW. Jag ringde Lindhagensplan i Stockholm som sa:
   ─ En buteljgrön, det ska bli. Leverans kan ske i november.
   ─ Leverans ska ske i morron, sa jag.
   ─ Det är 6 månaders kö för Volkswagen, sa Lindhagensplan.
   ─ Så det går inte att få en på stubben?
   ─ Jo, om ni tar en cabriolet . . . men den är tusen spänn dyrare.
   ─ Räcker 5 000 till kontantinsatsen?
   ─ Jarå.
   ─ Bra, slå in den så kommer jag!
   Denna VW Cabriolet rullade 9 000 mil på reportageresor från Ystad till Haparanda. Men fotograferna, som man hade med sej, var lite misstänksamma i början.
   Jag minns en, som skulle med på ett knäck om pimpelfiske i Jämtland. Han kom klädd som om han skulle tillryggalägga sträckan Stockholm - Bräcke moped. Redan i Märsta bad han mej stanna och krängde av sej fårskinnspälsen och läderhuvan. I Uppsala föll kavajen och i Månkarbo var det dags för ylletröjan med de stickade renarna på.
   I höjd med Hamrångefjärden satt han där i bara skjortärmarna och pep:
    ─ Kan du inte dämpa den här förbannade hettan?
   Först i år har Expressen efter vintertestet, till sin häpnad funnit, att Volkswagen Cabriolet är en varm bil. Jag, som har haft fyra cabrioleter före den jag har nu och kört dem i femtioelvatusen vintermil, kunde ha talat om det för dem för längesen.
   Den är dessutom inte bara varm, cabrioleten, den är ett utmärkt transportmedel också. Det upptäckte mina kamrater på hösten 1956 då alla köpte TV. Det var det året som dom började med tiotusenkronorsfrågan, Unkas och Fölet och Hajen och Bohman och folk skulle ha sin apparat levererad på lördagar. Apparaterna var stöddiga på den tiden, fantastiska pjäser på fyra ben. Det sades, att när bildröret slutligen pajat, kunde man sätta gardiner och en pelargonia i rutan eller hyra ut dem som kolonistugor. Genom att fälla ned suffletten, kunde man lägga en sådan pjäs i baksätet på VW cabrioleten. Jag körde hem TV-lådor åt hela Åhlén & Åkerlund. Och det höll jag på med hela hösten tills det var dags för julgranarna. Någon kom på att man kunde ställa fyra julgranar i baksätet på cabben. Jag minns en leverans till Lidingö av fyra granar. Det var första gången som en liten skog varit uppe i 50 knyck på Sturegatan.
   Men naturligtvis är cabben skönast på sommaren, när solen skiner och man kör genom landskapet med alla dofterna omkring. Dock bör säjas att cabben kräver sin man. Förr använde jag alltid rutig keps som skydd mot solen. En vårsöndag på Strandvägen, när jag satt i min öppna bil i min rutiga keps och vänsterarmen behagfullt vilande mot dörrkanten, kom jag jämsides med en mopedburen yngling till rött ljus. Han tittade ner på min person och sa:
   ─ Tro'ru att du e nån jävla Kar de Mumma, va?
   Numera kör jag i randigt eller prickigt.
   Som gammal cabrioletägare har jag aldrig haft några bekymmer med bilen förrän nu på sistone, det sitter lappar på rutan så fort jag lämnat den en stund. Och på lapparna står det:
   »Har länge sökt en begagnad cabriolet, ta kontakt när ni önskar sälja detta exemplar. N. N. arkitekt.»
   Eller så här:
   »Är gammal cabrioletentusiast, får jag ställa mig i kön när det är dags för er att byta bil? P. P. civilekonom.»
   Volkswagen Cabriolet har äntligen kommit ordentligt i ropet. Det har jag väntat på länge.