Gits åker söndagsbuss

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: MITT I TRAFIKEN 78.01.16 med GITS)

■■■ Förr skrotade man bussarna när de blev gamla, nu använder man dem i Stockholms innerstadstrafik. Varenda helg kommer de stånkande och rykande från, Knivsta och Brunna, från Näshulta och Stjärnhov. Det är bussarnas landstorm som rycker in.
   Den gamla Scanian på linje 44 står bucklig och avflagnad vid Karlbergs station och väntar på
passagerare. Ingen prydnad, men ändå inte en av de allra äldsta. Det finns skorvar där man anar skruvhålen efter andra världskrigets gengasaggregat. Henry Nordstrand sitter vid ratten och säjer, att han inte har en aning om hur länge bussen gått. Det står 89.000 mätarn, men ingen vet hur många varv mätarn har gått runt.
   Hon har sprucken backspegel och trasig dörr, och medan vi rullar genom stan mot Djurgården skymtar vi den vackra Karlbergsvägen genom golvhålet för växelspaken. Hon skumpar och hon funkar och pensionärerna i Vasastan, som är i majoritet bland passage
rarna, verkar inte ta illa upp, tvärtom ser de ut att gilla att färdas med en jämnårig.

Att ratten håller!
   Henry Nordstrand hivar och drar i den gamla ratten när han ska runt Gustav Vasakyrkan. Att den håller!
   Man är riktigt hjärtängslig för att han en vacker lördag ska dratta baklänges ur stolen med en bit av rattkringlan i nypan. Till vardags kör han ut tidningar i gryningen för att längre fram på morgnarna köra brödbil. I julas sålde han Julgranar på Bällstavägen. Det gäller att sprida sig över arbetsmarknaden. För att köra den här gamla bussen 9 1/2 timmar varje lördag har han 30 kronor i timmen.
   På Odengatan står en röd Scania med plastic padding kring lyktorna och brummar övergivet på tomgång. Har föraren tröttnat och bara gått? Nej, Rune Peterson är bara inne på ett fik i grannskapet. Han kör lastbil till vardags, men när bolaget som äger det här gamla skrället ringer och ber om körhjälp, så ställer han upp.

. . . men rovan är fin
   
Bussen i fråga har i många år gått i lokaltrafik på Lidingö. När hon började bli lite skraltig såldes hon till Skellefteå och gjorde sina år i därstädes pulserande lokaltrafik. Och nu är hon tillbaka i Stockholm. Somliga ger sej aldrig.
   ─
Karossen är väl ganska slut, säger Rune Peterson, men rovan är det inge fel på. (Rova=motor) Såna här rovor är sega och håller i evighet, såna rovor gör dom inte idag!
   ─ Det är klart, menar han, att en och annan passagerare stiger ombord med en spydighet på läpparna, men då säjer jag bara:"Grabben det finns ett alternativ - gå till fots!"
   Säja vad man vill om de här gamla Skåpen, de har i alla fall räddat situationen. åt SL.
   
Varför måste vi då kalla in landstormsbussarna varje lördag?
   För den som till äventyrs inte känner till skälen, reder Holger Andersson ut begreppen:
   ─ Visst har SL bussar, moderna fina grejor, att klara lördag- söndagstrafiken med, men det saknas förare. Facket säjer nej, när SL vill anställa extraförare till helgerna. Däremot tillåter facket att SL chartrar bussar och förare i paket från andra bolag i för- och landsort.

Bättre jobb i landsorten
   Varför inte
utbilda förare så det räcker?
   ─ Vi utbildar 1.500 om året! De får 4.000 i månaden under utbildningstiden och fast jobb därefter med en årslön på c:a 60.000 kronor. Men dom slutar så fort de fått sin utbildning. De åker hem till Norrland och kör postdiligens eller till Vadstena där de tar tjänst i privatbolag för att sen köra helgbuss i Stockholm.    Bussförarjobben i landsorten är attraktivare än jobben i stan.

Hem till byn igen
   
När söndagen tonar ner i skymning över stan, rullar bussarna hem till byn. De tillbringar veckorna parkerade i Näshulta, Knivsta, Grillby och Stjärnhov och allt vad de heter, dessa Pearl Harbour för gamla bussar. Kanske dyker det upp något jobb mitt i veckan också, nån pensionärsklubb som ska på utflykt med allsångshäfte och tårta, eller något fotbollslag som skall till grannsocknen på bortamatch. En gammal buss från Näshulta får se sig om i världen.