Inför kundmottagaren är vi alla pappskallar...

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: MITT I TRAFIKEN med GITS)

■■■Vi kommer till verkstan och har så många bekymmer med bilen, men inför kundmottagaren blir vi stumma, ty vi kan inte komma på vad det heter som inte ska skramla, men ändå gör det.
   ─ Det säjer rassel rassel när jag kommer opp i hundratie, försöker vi.
   ─
Aha'ru, säjer kundmottagaren, tittar i taket och suckar.
   Man rodnar ända ner i skoskaften och blir ännu stummare.
   Det har rasslat i bilen de sista fyrtio milen men man kan inte komma på vad det heter, det där strax till höger under motorn som rasslar. . .
   Kundmottagaren väntar otåligt med kulspetspennan och suckar igen.
   ─ Vi får väl ta en titt, säjer han övergivet. Ring klockan fyra och hör om han é klar.
   Man
dryper skamset från disken och lämnar plats för nästa bilägare som inte heller vet vad hon talar om.
   
Det säjer plutt, plutt där bak, klagar hon. Vad ska jag göra?
   ─ Har ni försökt med diet? undrar kundmottagaren och tittar i taket.
   Dom är inte
bara otåliga, dom kan vara sarkastiska också.
   ─ Det brummar i avgasröret, säjer nästa kund.
   
Det brukar i allmänhet göra så, suckar kundmottagaren. Det beror på att det sitter en explosionsmotor i bilen.
   ─ Men det brummar så konstigt, envisas kunden. Det ska ju säja brum- brum, men här säjer det brumbram-brumbram.
   Av det yttre att döma är kunden någonting i verken,
byråsekreterare, eller kanske rentav byrådirektör, men inför kundmottagaren sviker hans verbala talanger och han förvandlas till samma stammande pappskalle som alla vi andra.
   Kundmottagaren är gryningens kung. Hans storhet infaller mellan halvåtta och nio när dagens bilar strömmar in för service.
Förmodligen är han bara en vanlig kontorist mellan nio och fyra. Men då börjar dagens andra storhetsperiod - kunderna strömmar in för att betala och hämta sina reparerade åk. Kundmottagaren behandlar dem otåligt överseende.
   ─ 244:50? säjer han som led av brumbram-brumbram, i morse, vad är det?
   
Vi upptäckte ett ganska allvarligt fel som vi, åtgärdat, säjer kundmottagaren. Transmissionen.
   Byrådirektören, eller vad han nu är, ser ut som ett frågetecken. Transmissionen? För ett svindlande ögonblick tycks han tro att man snutit honom på
ett ofrivilligt bidrag till den yttre missionen, men vågar väl inte fråga. Han säjer:
   ─ Jaså, transmissionen? Jo, det har jag misstänkt länge . . .
   Det lönar sig inte att försöka spela Allan inför den allsmäktige kundmottagaren. En piprökande herre i tweedkavaj med läderlappar armbågarna,
står nästan i enskild ställning när han ryter:
   ─ Är doktor Abrahamssons bil klar?
   Kundmottagaren försvinner på släpande trätofflor för att höra efter, återvänder och säjer:
   ─ Nej, vi måste behålla den till i morgon. Kan ni få tag i doktor Abrahamsson och underrätta honom?
   D
en piprökande blåser ut ett hamiltonmoln och svarar:
   ─ Doktor Abrahamsson är jag själv.
   Kundmottagaren betraktar honom med brusten blick:
   ─ Men så säj det då för fan! Komma här och tala om sig själv i tredje person!
   Den allsmäktige kundmottagaren fnyser av harm. "töntar" muttrar han för sig själv, världen är full av töntar
.
   Ändå ska man aldrig försöka imponerakundmottagaren med terminologi och tekniska kunskaper. Man är ett fä som inte vet någonting om motorer, man är ett lika förtappat om man försöker antyda att man begriper nåt. Till den slutsatsen kom jag en gryning på en stor märkesverkstad. En pigg liten karl med ekorrögon hade tydligen haft kärran på service dan före och nu hade han klagomål. Hans vitnade hår tydde på hög ålder men han var talför som en yngling.
   ─ Inte sjutton bytte du till O,6-munstycke i tomgången! sa han. Du vet ju hur det, är med Solex fallförgasare, det blir isbildning och isproppar så fort höstfukten och kylan kommer. Man får anpassa de här nya förgasarna till klimatet, men inte fan bytte ni som jag sa . . . Annat var det på 30-talet, jag körde en Willys Six då, en gammal fyrcylindrig sidventilare, där blev det inga isproppar, motorn gick om man så körde ner i sjön med den. . .
   Kundmottagaren höjde norra kardan till stopptecken, men gamlingen lät sig inte bekomma.
   ─ Ta dagens Volvo t. ex., på vintern får man tömma oljan ur det där klockformiga överstycket till förgasarn, annars fastnar nålen . . .  En Volvo jag
hade 1928 funkade hur kallt det än blev . . . På 30-talet, minns jag . . .
   Kundmottagaren, slog näven i disken och röt:
   ─ Det är bra gamle man och i 3O-åriga kriget, vilket märke körde, du där då?
   Man ska aldrig försöka inbilla kundmottagaren att man kan nåt. Pappskallar är vi alla, var och en på sitt eget lilla vis.
   Pappskallar
skola vi förbliva.