Snabba Roffe. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD: MITT I TRAFIKEN med GITS)

   ■■■ En morgon i Vasastan fick vi storyn om Snabba Roffe.
   Det var en sån där fuktkall morgon i december, när inga bilar startar.
Utanför porten stod en olycklig man i kamelhårsulster och glodde vemodigt ner i sin motor.
   Öppna motorhuven kam man göra, men det bär emot att börja meka när
man klätt sig i kamelhårsulster.
   ─ Öppna fördelardosan å torka rotor och spetsar! rådde en ung man i en overall som tydde på att han öppnat fördelardosor och torkat spetsar i ett helt liv.    Mannen i kamelhårsulstern nickade stumt som tack för tipset.
   Till mig sa han:
   ─ Har ni en aning om var fördelardosan sitter?
   Jodå. Har man
ägt fjorton bilar och åtta motorbåtar, så vet man var fördelardosan sitter. Man är helt tvungen att veta, gissa går inte. Ibland kan man tro att världens motorkonstruktörer varje år, tävlar om att gömma fördelardosor. Ju mera oåtkomligt man kan placera den, desto fler poäng.
   Den här mannen i kamelhårsulstern, hade fördelardosan placerad på en armlängds avstånd ner i motorn, sedan fordrades det att man vek handen 90 grader åt höger, varpå man kom åt det fjäderfjättrade locket genom att böja pekfinger och tumme 80 grader åt
vänster.
   Minns ni den där indiske tempeldansören Ram Gopal som hade så uttrycksfulla händer? Jag tror han började sin karriär med att torka fördelardosor.
   Det visade sig vara tämligen fuktigt i kamelhårsulsterns fördelardosa. Själva rotorn såg ut som en nyter daggkåpa en kall morgon i juni. Varmed torkar man en rotor kl 07.00 en morgon, då det inte är juni utan december
och allt pappersavfall i rännstenarna är blött och alla kastade kvällstidningar i papperspellarna visar sig vara dyngsura?
   Mannen tittade vemodigt ned på sin kamelhårsulster, men nej . . . så långt ska man väl ändå inte behöva gå?
   Då kommer den unge mannen i den oljiga overallen visslande, med fyra fralla i en påse. Han betraktar oss med intresse, fattar situationen och säjer: 
   ─ Ha'ru inge å torka me?
   Man inser att denne unge man inom kort kommer att erbjuda oss att torka av rotorn på hans blåställ. Och vad ska man i så fall ersätta honom för sådant?    Man minns ännu efter alla år, vilket hallå det blev i småskolan när man i brist på penntorkare använde frökens foxterrier. Det var en snäll foxterrier som fogligt fann sig i behandlingen, men fröken hade ju alldeles rätt, hunden gjorde sig inget vidare i blått.
   ─
Man ska ha trassel i bilen, säjer emellertid den unge mannen och fiskade upp något som liknade en peruk i Mupparna, ur bakfickan.
   Sen går han vidare, muntert visslande med sin frallapåse.
   ,
Just som vi hade fått rotorn på plats och bringat kamelhårsulsterns motor att starta med en sång på ventilerna, kom tre högröda män lubbande och tvärbromsade på trottoaren.
   ─ Vicken väg tog han? flåsade de.
   ─ Vem?
   ─ Snabba Roffe, polarn i overallen?
   Vår vän med trasselsudden var uppenbarligen efterspanad av dessa flåsande män. Av allt att döma ville de göra honom illa.
   ─ Inte en aning, sade vi därför. Vad vill ni honom?
   Det var då vi fick höra Snabba Roffes historia.  
   I en tid
av arbetslöshet och kärva villkor för småföretagsamheten är man hänvisad till sin kreativitet för att överleva. Snabba Roffe gjorde tydligen ungefär så här.
   Vid femtiden på morgnarna, när hundratusentals stockholmare ännu sussar tungt på kudden, tar Snabba Roffe sin gamla Duett, på vilken det står "Snabba Roffes bilservice dygnet runt" målat i stora bokstäver och uppsöker någon lämplig förort med stor parkeringsplats. Han börjar från vänster och efter en halvtimme har han skruvat rotorn ur ett lämpligt antal fördelardosor i bilparken. Sen är det bara att krypa in i Duetten, lyssna på radion och avvakta händelsernas utveckling. Klockan 06.00 kommer de morgontidigaste bilägarna, men det är grabbarna i Amazonerna, dem aktar sig Snabba. Roffe för, ty de kan sina fördelardosor.
   De tafatta pinnebergarna med Oplar och Saabar är Roffes klientel. De som dyker upp vid halvåttasnåret och står där handfallna, därför att de inte har en aning om hur det ser ut i en motor, det är dom som Roffe lever på. De sitter en stund bakom ratten och kör i det närmaste slut på batterierna. När startmotorerna ger ifrån sig allt tröttare vää, vää, vääää, då slår Snabba Roffe till. Makligt rullar han utmed raden av parkerade bilar i sin Duett. Ur Oplar och Saabar rusar då ivrigt viftande de handfallna:
   ─ En sån tur! Kan du hjälpa till här?
   Visst, Roffe petar rotorn på plats och han är inte alls dyr. Mer än en femtiolapp
begär han sällan, men han brukar för det mesta få en hundring jämnt. Folk är så rasande tacksamma för snabb hjälp i nödens ögonblick.
   
Vi tog'en på bar gärning klockan fem i morse! väste en av de högröda.
   ─ Han stack så det gallskrek i däcken! intygade en annan.
   ─
Då så, sa vi, då kan ni väl vara nöjda? Det dröjer innan han vågar sig tillbaka. Eller måste han pryglas också?
   Den tredje av de högröda nickade sammanbitet och sa:
   ─ De va ju bra att vi skrämde iväg'en, men han fick rotorer till tjuge fördelardosor me sej!