Svett och gurka. . .
   
Manus donerat av Gits efterlevande. (SvD Båtbilaga 1978.02.22)    

■■■ Man ska äga både psykisk och fysisk styrka för att stå pall för komforten i svenska familjebåtar.
   Detta lärde jag mig som gast på Gotland runt-seglingen i somras.
   Själv är jag till vardags en sån där som far omkring i öppen motorbåt utan anspråk på boendekomfort i själva båten. Men ska man äta, sova och sköta
sin hygien i en båt under en hel semester, då är man beroende av komfort.
   Och den komfort som familjebåtstillverkarna säljer på i sin reklam, har jag alltid misstrott. Dygnen runt Gotland bekräftade mina misstankar.
   Man måste vara civilingenjör för att få sig en kopp kaffe på dessa kardanupphängda spritkök.
   Man får inte vara mycket resligare än en gråsparv, för att ha någon glädje av tvättstället.
   Man ska vara skapt som en hermelin för att få plats på toaletten.
   Om man intager en utgångsställning med väl samlade påkar och har fötter och knäskålar hårt sammanpressade och sedan vrider sig ett kvarts varv mot toan, så har man vissa utsikter att ta sig in. Från denna ställning, går man ner i nigsittande, sticker in aktern i toautrymmet, sträcker armarna rakt framåt och låter sig sedan falla baklänges förlitande sig på att Vår Herre ska sköta resten. I tre fall av tio träffar man fjölen. Men försök inte stänga dörren om er. Det finns bara en kille som lyckats med det. Han hette Toulouse-Lautrec. För att sedan komma loss från toan, måste man prestera ett vertikalarbete i knälederna värdigt en Franz Klammer.
   För inte så värst många somrar sedan observerade kustbevakningen i Dalarö en familjekryssare som cirklade runt runt runt, ute på redden till synes utan besättning. Aha, tänkte kustarna och gick ut med lilla patrullbåten, skepparn har fallit över bord!
   Icke sa Nicke. Han fanns där, han satt fast på muggen och gallskrek att han inte kunde komma loss.
   Sedan ett tiotal år är det status att ha toa ombord och lika länge har båtbranschen fått uppbära kritik för de löjliga måtten på utrymmena. Har denna kritik medfört några förbättringar? Nej vars, en rund titt i våra vanligaste ruffar på årets båtmässa i Göteborg gav ett rätt nedslående besked. Man skryter med komforten, men det är fortfarande pygmétoaletterna man menar. Ändå måste ju konstruktörerna vara medvetna om, att flertalet båtägare resignerat och använder toaletten som garderob. När de "ska till" praktiserar de metoden med plastpåsefodrad potta. Det är ganska behändigt. Påsarna försluts och förvaras i hink med luktfritt lock tills man når latrinen i nästa gästhamn.
  Sen är det dessa pentryn.
   Så här års brukar båt-, mat- och fritidstidningar fresta sina läsare med härlig mat ombord. Det är undersköna tvåsidesbilder i färg av läckra uppläggningar och rubriker som "Den ljuvliga maten ombord" eller "Å, vad härligt sjön suger!". De läckert, brynta filéerna lyser på sin ekplanka på bordet i sittbrunnen. Garneringen av skivad gurka och spritsad potatismos förgylls av nedgående solen. I bakgrunden speglar sig pittoreska sjöbodar i det spegelblanka vattnet. Mums!
   Husmödrarna ombord i svenska familjebåtar tror inte på det där. Den som försökt fixa läckra filéer ombord vet.
   För det första är alla kök placerade i knähöjd så att man får brassa käket i nigsittande ställning. För det andra kränger fartyget i sjön och ingredienser dråsar i durken från avställningsytorna som är lika stora som en ordinär LP.
   Spritkökets kardanupphängningsanordning sönderfaller i ett virr varr av vingmuttrar och ståltrådsbitar, varvid filéerna ramlar ner i lågorna och flamberas i rödsprit.
   Att äta dem är samma smaksensation som att pussa en buse i Stadsgården. Men det kan göra detsamma, för aptiten dämpas av det faktum hela ruffen, särskilt taket, är garnerad med gurka och spritsad potatis.
   Sånt händer på sjön.
   Visst var det inredningen frun föll för när familjen köpte båt. De lejongula dynorna i ruffarna var bedårande. Ta en ordentlig titt på dem vid köpet, sen ser ni dem aldrig mer. Ni inser nämligen blixtsnabbt att dynorna blir grå så fort man lägger ifrån sig en tidning och att överdrag i någon form är ett måste. Ofta blir det fråga om sån där plast som man blir svettig i baken av. Ni får dras med eländet så länge ni äger båten.
   Det kulinariska livet ombord kan formuleras i tre ord; Filé, svett och gurka.
   Visst är det tjusigt med diskho i segelbåten. Den ligger ofta på styrbordssidan. Sånt är komfort.
   Vid första kryssen upptäcker ni samma sak som vi på Gotland runt,  det går inte att få diskvattnet att rinna ut förrän ni får vind från styrbord.
   Lutar båten åt samma sida där diskhon finns, ligger avloppshålen på båtens utsida under vatten och ingenting händer. Detta gäller föralldel inte alla båtar på marknaden, det finns också de som via diskhon pumpar hela ruffen full av vatten under kryss.
   På Gotland runt hade vi fett diskvatten i baljan från Hoburgen till Fårösund.
   Visst är det komfort med Eberspächervärmare och kylskåp ombord. Ända till morgonen randas och ni inte får igång båten därför att komforten har käkat upp all kraft ur batterierna.
   Man ska vara stark för att stå ut med komforten i båtar. Kvinnor klarar det i allmänhet. Män brukar falla i gråt.