Högt uppe på berget vilar en legend!

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.07.11)

■■■ Colorado (SvD) Under en bondgrann stenhög högt uppe på toppen av Lookout Mountain i Colorado, ligger Buffalo Bill begravd. Var han en pajas eller
var han en hjälte, som sekelskiftets tidningar ville göra honom till? Därom kan möjligen det museum berätta som ligger på samma bergstopp.
   Tusentaals amerikaner, som denna sommarsöndag vallfärdar hit i sina motoriserade plåtmoln, frågar inte efter vilken han var. För dem är Buffalo Bill en portalfigur i sagan de hört sedan barnsben, sagan om Vilda Västerns errövring och nu är dom här för att höra mer.
   Det är branta backar hit upp, men överste William Frederick Cody ville ju ha det så. Hans sista önskan innan han 1917, drog sin sita suck i Denver, var
att få vila med klippiga bergen som huvudkudde, med Colorados saftiga vidder nedanför sina fötter. Hade han anat att Chevroleterna i sinom tid skulle
slita vevaxlarna krokiga för hans skull, hade han möjligt valt att jordas på en något lägre nivå.

Baklänges uppför
  Men nu ligger legenden där han ligger och det flåsas astmatiskt ur tusen avgasrör. En Ford har bränt ventilerna och spyr svart oljerök över halva berget.
En utbrytare som ledsnat på krypkön, backar uppför den tomma filen, som egentligen bör bära utför, ett lika fräckt som radikalt grepp. Säga vad man vill
om Buffalo Bills djärvhet, men aldrig såg man honom rida baklänges genom passen på bio.
   Det närmaste man kom, var på en matinébio i Fredhäll, där Tom Mix sprang baklänges över en bro och fick femhundra indianer att följa samma exempel,
men den gången hade det berott på att biografmaskinisten var berusad.
   De övriga i plåtormen uppför berget håller sin plats. Näst sovjetryssarna, är amerikanerna det tålmodigaste köfolket som jorden känner. Pappor sitter
vid rattarna med cowboyhattarna framskjutna i pannan mot den glödande solen, alla misshandlar tuggummin mellan framtänderna. Barnen hänger i klasar ut genom sidofönstren och dräller popcorn på vägen. Mammorna fläktar sig med bilkartorna. Medföljnade hundar har tungorna dinglande ända ner på magen. Sista biten från den jättelika parkeringsplatån upp till graven, får man gå. Stigen är snitslad med popcorn, så man behöver inte gå fel.
   
Där är det. Ett galler av gjutjärn kring en hoper av kiselstenar och två minnestavlor som kungör, att här vilar William F Cody 1846 - 1917 och Louisa
Maud Cody 1844 - 1921.

Växelmynt i drivor
  
Runt graven ligger drivor av amerikanska växelmynt. Det hör till att kasta slantar på denna grav ungefär som man kastar dem i fontänen i Europa. Den amerikanska flaggan vajar på en stång över den döde spejaren och kunskaparen. Små tallar med femton centimeter långa barr bildar en tonsur kring bergets kala hjässa. Bakom tallarna anas en skog av TV-, radar- och radiomaster, den nya tiden sköter sitt kunskapande med elektronik.
  Och sagan? Var får man höra den? Jo, i museet nedanför. Där berättar montrar och fotomontage det mesta om denna amerikanske.
   Han var inte mer än sju år när familjen bröt upp från Scott Country i Iowa för att flytta väster ut. Kansasterritoriet öppnades för nybyggare. Hans farbror tränade honom för livet i västern, lärde honom att rida, att hantera bössan och skjuta prick i full karriär. Av indianbarn i Fort Leavenworth, lärde han sig indianernas språk. Faderlös vid nio års ålder tog han jobb som boskapsdrivare för 40 dollar i månaden, vid femton år blev
han den yngste ryttaren
vid Ponnyexpressen.

Ständigt sporrsträck
  
Historien om The Pony Express är kanske det mest intressanta i det här museet. På 1850-talet tog det tjugoen dagar att få ett brev transporterat tvärs över den amerikanska femhundramilakontinenten. När Ponnyexpressen startade den 3 april 1860, klarade den sträckan på tio dagar, vilket var en sensation.
   Det var möjligt genom att man på den 300 mil långa sträckan från S:t Joseph i Kansas, dit tåget gick från New York, till Sacramento i Californien hade 500 hästar, 190 hästbytesstationer, 80 unga ryttare som hela tiden red i sporrsträck, bytte häst var tionde mile och red 76 miles om dagen per man.
   Posten tillryggalade på det viset c:a 200 miles om dagen, d.v.s. 32 svenska mil. Portot för ett brev tvärs över USA uppgick till fem dollar per ounce (ett ounce är drygt 28 gram).
"Leaves St. Joseph. every wednesday and saturday at 11 PM after arrival of the Eastern Mail Express taking letters to all points in California, Salt Lake &  Carson Valley", hette det i reklamen.
   Ryttarna hade 100-150 dollar i månaden i lön plus fritt vivre, vilket kan låta rätt mycket för en femtonåring för 120 år sedan, men att rida ponnyexpress innebar att trotsa öknarnas hetta, Klippiga bergens pass i snöstormar, överfall av fientliga indianer och vita postrånare.
   Ponnyexpressens rekord sattes 1861 , när den nyvalde presidenten Lincoln hade hållit sitt installationstal i Washington och det kunde läsas i Californien
sju dagar och 17 timmar senare.

Avlösaren nedskjuten
  Buffalo Bill lär ha slagit sitt eget rekord i samma veva. Eftersom hans avlösare i poststafetten hade blivit nedskjuten, fick han rida dubbla sträckor
och sedan åter i samma virvlande tempo för att våra på plats igen när nästa postsändning kom. Han red 300 miles på 21 timinar och 40 ininuter.
   Man har läst och sett så mycket på bio om denna Pony Express att man tvärstannar mitt i museet och bara gapar när man erfar att The Pony Express
inte fungerade i komunikationshistorien i mer än 16 månader! 1 oktober 1861 blev telegrafledningarna klara från kust till kust, ingen behövde längre sända brev. Ponnyexpressens ägare gjorde brakförluster men reparerade finanserna på postdiligenstrafik där Bill så småningom kom att medverka som vägvisare och eskort.
   Men först skulle han bli kunskapare, eller spion om man så vill, åt nordstatsarmén i inbördeskriget. Förklädd till sydstatspojke skickades han på uppdrag bakom fiendens linjer och lyckades så duktigt att generalen Sherwood sedermera anställde honom som spejare i indiankrigen.

t bufflarna anfalla
  
Sin berömmelse vann han dock som buffeljägare. Bröderna Goodard, vilka försåg männen som byggde Kansas-Pacificjärnvägen med kött, anställde den
unge prickskytten med uppgift att panga ihjäl varenda b
uffel han såg.
   Det fanns vid den tiden nio miljoner vilda bufflar i mellanvästern och Buffalo Bill vann sin ryktbarhet genom sättet att angripa hjordarna. Han lät dem anfalla  sig, tog sikte på ledattjuren och sköt inte förrän djuret var så nära att han kunde vara säker på träff! När ledaren stupade, tvärstannade hjorden i förvirring och det var bara att skjuta bufflarna en efter en. Det
var snarast en fråga om att driva upp farten på omladdningarna.
   Häpna journalister från New York fick höra talas om honom och skrev hans historia på förstasidor och löpsedlar.
Rallarna som åt hans kött sjöng:
   
"Buffalo Bill, Buffalo Bill,
     never missed and never will
,
    
Always aims and shot to kill,
    and the company pays his Buffalo Bill"

  
   Han drgs på nytt in i indiankrigen på grund av sina djupa kunskaper om indianernas psyke och förmågan att tala deras språk. Han utnämndes så småningom till chef för alla spejare i Förenta staternas armé för att med sin erfarenhet leda utbildningen av nya, kunskapare.
   Hans
rykte spred sig över haven. Europeiska storheter hyrde honom som ledare för sina amerikanska buffelsafaris och därifrån var inte steget långt in i den Show business som kom att bli hans tummelplats under de sista 30 åren av hans liv.

Anställd Sitting Bull
  
Med Vilda Västerns skarpaste prickskyttar, med horder av beridna indianer och självaste Sitting Bull på avlöningslistan, lade han först Amerika och
sedan stora delar av Europa för sina fötter, kanske kände han sig lite vemodig när den Amerikanska pressen anklagade honom för att svika det Västern
han hade varit med om att röja, men there is no buisness like show buisness. . . Sen fick de kalla honom pajas hemma i USA bäst de ville.
  
A hell of a man säjer en pappa, med Missoryskylt på bilen. Han har cowboyhatt som så många andra här kring graven och museet, han har bälte med
ett plåtspänne stort som en kaminlucka, han har storrutig skjorta och fransig hjortskinnsväst, jeans och högklackade stövlar med sporrar på.
   Det har runnit mycket vatten nedför Mississippi sedan överste William F Cody hade något inflytande på Amerika och dess folk  Men om folkets kläder tycks han alltjämnt behålla greppet.
   
Är det sant att han dödade fyra indianer i ett enda skott?
   Barnet frågar sin far som flinar lite generat när han märker att vi lyssnar. Han svarar med en historia, den där om den karlaktiga Calamty Jane som
till varje pris ville bli accepterad som en tuffing av busarna i Vilda Västern.
   
Du får visa vad du går för, sa de och pekade på en  skorpion som korsade salontrappan. Slå ihjäl den där t.ex.
   Calamity Jane rafsade åt sig första bästa trädgren och klappade till så det blev en våt fläck av skorpionen.
   
Det var som rackarns! sa busarna och gapade.
   
Var väl inget, sa Jane, har ni aldrig sett någon slå ihjäl en skorpion förr?
   
Jo, sa busarna, men det är första gången vi ser någon göra det med en skallerorm.
   Barnet skrattar gott, men blir strax allvarligt. Och som miljoner andra barn frågar det:
   
Är det på riktigt?
   
Lika riktigt som allt det här, säjer cowboyen från Missouri och sveper in hela Lookout Mountain i en vid gest.