Är nån gangster hemma?

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.06.27)

■■■ Chicago (SvD) Goddag, Chicago, finns det några gangsters hemma? Eller har maskingevären tystnat i denna stad som levde efter regeln, att inte skjuta upp till morgondagen vad man kan skjuta ned i dag?
   Ja, vad ska man tro. Gräset lyser grönt och rosorna glöder på de bakgårdar, där maskingevären knattrade, för inte så länge sedan. Små barn leker i rännstenarna med små träbitar och biobiljetter till segel, i de gathörn där kritrandiga herrar i filthattar pepprade varandra från svartlackerade pansarlimousiner. När Sveriges generalkonsul i Chicago, Arne Thorén, lotsar oss till de ökända kvarteren i tjänstevolvon finner vi bara idyll. Möjligen är
den skenbar.


Massakern
  
Den världsberömda adressen 2122 North Clark Street, platsen för den grymmaste massakern i gangsterkrigets historia, röjer inte med ett kulhål sin ohyggliga historia.
   Det var här som Al Capones män, förklädda till poliser, sköt ned sex av konkurrentgangstern Geoqe Bugs Morans killar i ett garage, fyllde dem med så mycket bly, att de om inte annat, segnade ner i kraft av tyngdlagen. En av dem levde när de riktiga poliserna kom, Frank Gusenberg var namnet. Han kunde
ha angivit sina mördare med namn och allt, men gangsterkrigen hade sin etik. Man tjallade inte för polisen.
   ─ Vem sköt dig, Frank? frågade polisen.
   ─ Ingen sköt mig, viskade Frank Gusenberg och dog.
   Händelsen har gått till historien som "Valentinmassakern" eftersom den utspelade sig på S:t Valentines day den 14 februari 1929, Alla Hjärtans Dag.
   Amerika har ju en kort historia, men det är lite typiskt för amerikansk historieskrivning att just Valentinmassakern, blivit upphovet till så många spaltkilometer text, till så många böcker, till så många filmer. Ett land, som förlorat hundratusentals män i två världskrig, ett Koreakrig och ett Vietnamkrig, tröttnar aldrig på att hugfästa minnet av sex gangsters död i ett garage 1929.
"Chicago, Chicago,
  You toddlin'down.
  Chicago, Chicago,
  I´ll
show you around . . . "
   
heter det i tjugutalslåtens hyllning till den epok i Chicagos liv, som inleddes den 17 januari 1920 när hela USA blev torrlagt. Woodrow Wilson, presidenten gjorde sitt bästa för att förhindra det men förgäves, lagen förbjöd all öl- och sprittillverkning i landet, inte ens lättöl fick bryggas.

Högkvarteret
  Under de tretton åren som följde höll USA på att drunkna i öl och hembränt. För tillverkningen och distributionen svarade gangsterligorna. Chicago var deras högkvarter. Alla krigade mot alla, ty alla, ligor var ute efter makten. Polis och borgmästare stod på de inflytelserikaste gangsterledarnas avlöningslistor. Lagen var försatt ur spel. Sitt ner, sa man och så var det elektriska stolen.
   ─ Snutar gillar stålar, lagen är bara tjyvknep, hette det i ett talesätt.
  I kriget om inflytandet över de stadsdelar där de flesta lönnkrogarna, hembrännerierna och bordellerna låg, var Johnny Torrio länge herre på täppan.
Utåt en småborgerlig välskräddad frimärkssamlare, i själva verket bas för "Svarta handen", maffians utlöpare till USA. Han irriterades av allas benägenhet att  skjuta på alla och tog initiativet till fred mellan ligorna. "Det finns vinster att göra för alla, varför slåss?" Men kriget fortsatte. 1923 hade Torrio fått nog och ringde efter förstärkning från New York. Man skickade en liten fet kille i filthatt, italienaren Alphonse Caponi, som tog namnet Al Capone och livet av, Torrios främste  fiende, blomsterhandlaren Dion O´Banion.
   ─ Vad vill ni? sa O'Banion när tre killar kom in i blombutiken.

Svaret
  
Han fick fem kulor i sig till svar. Plus en nådakula för pannan, vilket var en siciliansk sed. Capone misstänktes som arrangör, men den mutade polisen ingrep aldrig. Capone sa: "Dion hade lärt sig allt han kunde av Torrio och fick olyckligtvis för sig att han skulle bilda eget och ta över branschen. Det gick som det alltid går! Huvudet sa adjö till hatten!"
   Hymie Weiss, polack och kronprins till Dion
O´Bannion blev Torrios och Capones'nästa fiende. Hymie Weiss och Hymie Weiss guys inledde med att ge Capone·små vinkar om vad som komma skulle.
  Så till exempel försvann Tony the Greek. Han ägde Al Capones favoritrestaurang och var Capones bästa vän. Han var bara borta en kväll och hittades
dagen där på, död i osläckt kalk.
  Hymie Weiss nästa drag var att placera ett kulsprutenäste mitt emot Hinky Dink Kennas tobakshandel, där Al Capone punktligt infann sig varje dag, för
att handla sina feta cigarrer. Men polisen hittade kulsprutorna timmen innan Capone kom.
  Chicago var uppdelat i Al Capones gäng och Weiss guys. Köksmästaren på Capones nya favoritrestaurang, Little Italy Café, anförtrodde honom att två bröder Aielle, erbjudit honom tiotusen dollar om han blandade blåsyra i Capones soppa. Sex man i Aiellobandet sköts ned, ingen gärnings greps.

Mer pangpang
  
Hymie Weiss svarade med mera pangpang. När Al Capone satt vid fönsterbord på en krog med livvakten Slippery Frank Rio, det skulle vara tjusiga namn i den här branschen, for en bil förbi och öste kulsprutebly genom fönstret. Capone träffades inte men just som han ilsket svärande skulle rusa ut på gatan för att identifiera bilen, drog Slippey Frank ner honom på golvet. Ty nu kom tio bilar sakta rullande förbi med en kulspruteskytt i varje. Man räknade efteråt till över tusen kulor i restauranglokalen. Men Capone som låg i skydd av en pelare, blev inte träffad nu heller.
   Strax efter satt Hymie Weiss på sitt kontor, vilket var den döde företrädaren O'Banions blomsterhandel. En kulspruta började smälla på andra sidan gatan. Weiss dog med tolv kulor i sig. Nu var Al Capone kung med i det närmaste oinskränkt makt och kallade ännu levande konkurrentgangsters till en konferens, på hotell Sherman i centrala Chicago. "Järvarnas gästabud" har evenemanget kommit att kallas. Där stod det klarare än någonsin att Capone kontrollerade lejonparten av stan. När han föreslog en uppdelning av stan i distrikt, inom vilka varje liga skulle operera utan att överträda gränserna till andra ligors områden, var det därför som ingen vågade opponera sig. "Jag, övertygade grabbarna, de insåg att ingen tjänade på att förvandla ett storföretag till en skjutbana."
   Men efter Weiss dök George Bugs Moran upp som chef för resterna av Weiss guys. Efter sjuttio dygn av gangsterfred, började han sticka upp genom att överfalla Capones sprittransporter.

Fällan
  Då ringde
det på Morans telefon en afton. En röst sa, att det fanns en hel billast whisky för bara femtiosju dollar lådan i ett garage på North Clark Street. Moran tackade ja till anbudet och lovade skicka sex man till garaget klockan halv elva dagen efter, d.v.s. den 14februari 1929.
   Ni som såg t.ex. "
Some like it hot" med Marilyn Monroe, vet vad som hände i garaget. Det är bara en av många filmer som inspelats kring händelsen. Bugs Morans sex mannar överraskades i garaget av tre poliser, vilka i själva verket var utklädda Al Caponemän. Morans hantlangare vände sig lydigt mot garageväggen med händerna i vädret. Poliserna fyllde dem med bly.
   Bugs Moran var ytterst
nära att dela sina mäns öde. Men när han anlände till garaget för att betala, så såg  han poliserna stiga ur en bil och in. Moran trampade på gasen och försvann runt hörnet.
   Hela Chicago förstod att
Al Capone låg bakom massakern, "the valentine slaughter", men just vid tidpunkten för händelsen satt han i sin villa nere i Miami och åt middag med en åklagare och hade alibi.
   
Drygt tusentalet större och smärre gangsters strök med i Chicago under de tretton år som spritförbudet varade. Det anses att Al Capone hade ca 700 avrättningar på sitt samvete. Men han kunde aldrig bindas vid någon av dem. När han slutligen hamnade på Alcatraz, det kusliga fängelset på holmen utanför San Francisco, så var det för skattefusk. Han dog knappt 50 år gammal 1947 i Florida, sjuk av fetma och syfilis.
   Ett
svin och en folkhjälte.
   Det
är väl som Oscar Wilde brukade säga: "Amerikanarna är stora hjältedyrkare och sina hjältar tar de alltid från de kriminella klasserna".
   Det
är svårt att förstå varför, kanske är det någonting som ligger förborgat i den Amerikanska folksjälen. Oscar Wilde sa ju som bekant också detta: "Kanske var det, när allt kommer omkring, aldrig så att Amerika upptäcktes. Själv skulle jag snarare vilja säga att det ertappades."
   Så är det kanske.