Spökstaden som vägrade att dö!

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.07.04)

■■■ Colorado (SvD) Klippiga bergen vimlar av övergivna spökstäder från silverrushens dagar. De dog över en natt 1893 när Amerika och världen övergick till sedlar och guldmyntfot, i stället för silvermynt. Men en av städerna, Georgetown i Clear Creek, vägrade att dö. Trots kulhål i varenda gavel överlever den med 900 invånare som säljer vykort till varandra.
   Man traskar längs huvudgatan där Vilda Västern är så levande att man tar en titt om kusten är klar, innan man passerar tvärgatorna. Här och och där möter man pratsamma farbröder, som stödjande på käppen, skryter med att deras mammor var galanta damer på saloonerna. En ville t.o.m. påstå att hans mamma var så firad att
hon fick dela säng med "generalen". Vad generalen hette har han dock glömt, möjligen syftar han på Ulysses Grant, generalen som blev president och som på ämbetets vägnar besökte Georgetown, inte inte mindre än tre gånger.
   
När bröderna George och David Griffith trängde uppför Clear Creek 1859, fanns där bara indianer och bäver. Men man hade funnit guld längre neråt floden, i Idaho Springs inte värst många miles därifrån pågick redan guldrush! Varför skulle det inte finnas guld även i den grop där  Georgetown nu ligger? Jo då, det fanns guld, men ännu mera silver!

Äventyrare blev rika män
   1864 började silverrushen, som på något år förvandlade äventyrare från alla stater i USA till rika män. De kallade sin stad för Georgetown efter den äldste av bröderna Griffith. Whisky och gin flöt i strömmar, salooner och spritbutiker gjorde stora inkomster, men allra bäst gick horhusen.
   Saloonerna och bordellerna är borta i dag,
kvar står kyrkorna. Som en av de gamla gossar säger:
   ─ Det var mindre slitage på dom.
   Mitt i denna råa värld där nyrika busar som levde bråttom med rysk kaviar i mustascherna och champagne i bleckmuggarna, uppstod gåt
fullt nog en kultur. 1868 invigdes t.ex. Mc Clelands Opera House, dit de stora kom farande uppför bergen med det rykande lilla tåget för att uppföra de stora verken inför en oborstad publik. Operahuset revs dessvärre för att lämna parkeringsutrymme för turister, men en minnesskylt berättar stolt att Georgetown "a two night stand", dvs. att teaterturnéer fann teaterintresset på platsen så pass hyggligt att det var lönsamt att gästspela två dagar i sträck.

Vackraste huset i USA
   Kvar intill den plats, där operan låg, står emellertid Hotel de Paris. Det byggdes 1875 av "den mystiske fransmannen" Louis Dupuy som skötte stället i
25 år, vilka gått till amerikansk restauranghistoria.
   Han annonserade sitt ställe som, "the only first class French restaurant in the West" och hans gäster har sedermera intygat att han ingalunda överdrev. Maten serverades på utsökt Havillandporslin, specialiteter som porter house steak med Champinjoner á 1 dollar och ostron, stekta, stuvade eller naturell
á 65-80 cents per dussin.
   De inflytelserikaste familjerna i silverstaden reste sig lysande boningar. Maxwell House, alltjämt i privat ägo, anses vara det vackraste exemplet på viktoriansk arkitektur i hela USA. Hamill House är förvandlat till museum för den som vill veta hur rikt folk levde i vilda västern för hundra år sedan.
   Vill man veta hur annat folk levde, finns det gulnade lägg av tidningen Georgeto Courier att tillgå. På ledarplats tar redaktören de värsta busarna i örat med namn och allt. Även i nyhetsnotiserna märks hans manande pekfinger. I en notis från 1872 heter det: "Livlig skottlossning ägde i natt vid tvåtiden rum
på Silver Queen. Inblandade var två av husets flickor och tre av deras tvivelaktiga herrbekanta. Sju eller åtta skott avlossades. Tyvärr blev ingen skadad."
   En annons från 1868 antyder att det var krut i västerns fruntimmer: "Frank F. Butler annonserade i denna tidning att jag l
ämnat den äkta sängen. Det är fel, eftersom jag äger sängen och tog den med mig. Malvina Butler".
   0m umgängeslivet 1875 rapporteras: "I en fight mellan James Feehan och Thomas Mulqueen i en lokal på Alpine street blev Mulqueen skjuten av Feehan
i ena benet. Mulqueen kvitterade med att bita underläppen av Feehan."
   Samtidigt so man slogs och söp och älskade och stal från varandra hann man faktiskt också med att ur hundratals små gruvor i bergen omkring, bryta en stor del av världens silverbehov. Fram till 1893, uppges det att man utvann guld, silver och koppar till ett dåtida värde av 200 miljoner dollar! Siffran är imponerande, men dagens forskare ler skeptiskt och menar att den inte säjer så mycket om verksamheten men ganska mycket om gruvägarnas redan tidiga
utvecklade förmåga att deklarera.
   5.000 människor bodde i denna inklämda håla bland bergen när det begav sig. Deras enda förbindelse med yttervärlden var det smalspåriga tåget som medförde personvagnar fast dess främsta uppgift var att transportera silvermalmen. För att klara den enorma stigningen från Georgetown, upp till grannstaden Silver Plume, byggde man över Clear Creeks ravin the Loop, som blev världsberömd även den, en hisnande järnvägsbro över den del av ravinen
som kallas "The Devils Gate". Genom en spiral på järnvägen kunde man klara en stigning på 200 meter på bara ett par kilometer. Bron revs så sent som
1939 men järnvägsnostalgikerna har varit på insamlingsstråt i åratal och 1984 ska the Loop. som avbildades i ens barndoms geografiböcker som en av
USA:s märkvärdigheter, åter vara i stånd.


Beryktade snöstormar
   Om vintrarna kom Klippiga bergens beryktade snöstormar och stoppade både gruvdrift och tåg. De 5.000 invånarna kunde isoleras för månader. Man
har naturligtvis svårt att en sommardag som denna göra sig en föreställning om under vilka villkor dessa människor levde. Kneisl & Andersons butik har skyltfönstret på 6th street fullt av prylar från tiden, ty denna diversehandel har ägts av samma familj i 106 år. Där är ångstrykjärnen man fyllde med glödande kol ur kaminen, där är karamellburkarna med snask som dagens småttingar skulle vägra att befatta sig med, där är handlyktorna för karbiddrift
och så alla de färgglada konservburkarna som väl var den viktigaste ingrediensen i överlevandets konst. . .
    Georgetown gör sitt bästa för att levandegöra de stormiga åren när staden lystrade till smeknamnet. "The Silver Queen". Saloonen Red Ram skryter
med Amerikas äldsta bardisk. Själva disken väger tio ton och forslades hit dragen av oxar långt innan järnvägen kom igång. Bartendern
pekar med andakt
på två autentiska kulhål alldeles under Kassaapparaten. Han får förlåta att vi inte blir platt imponerade. Vi har varit i spökstäder förr, de flesta har
minst två autentiska kulhål att peka på. Någon gång ska man väl stöta ihop med killen som till turismens fromma reser runt och skjuter autentiska kulhål
i Amerikas bardiskar.
   Jo, nog lever den gamla spökstaden. Brandstationen Alpine Hose med larmklockan i toppen som familjen Hamill donerade pengar till, det restaurerade stadsfängelset där tågrånare och andra banditer skakade galler, Polly Chandler som skriver böcker om stan och driver en liten shop med prylar från förr,
allt bidrar till att hålla liv i staden som inte ville dö.
   Krögaren på krogen Silver Queen visar rummet där Wyatt Earp bodde på resa norröver sedan han gjort vad han skulle på OK Corral. När man försynt undrar hur många syltor över hela kontinenten som Wyatt Earp tömt en bägare på, blir han purken och kommer dragande med den berömde sheriffens egna memoarer. På sida 183 nämner han faktiskt middagen och övernattningen på Silver Queen i Georgetown. Då så.
   Ute på gatan igen möter man ånyo en gammal man med käpp som talar om att hans mamma fick dela säng med den gamle generalen.
   ─ Han tog henne under hakan och sa: "Duktig flicka, tre försvarsobligationer ligger bakom gardinen."


Souvenirfolket tränger på
   Allt är väl inte så andäktigt vårdat i denna silvergrävarhåla. Även här har souvenirfolket trängt sig på, de öppnar butiker för allsköns krimskrams som
inte har det minsta med Georgetowns historia att göra. Carl Larsson i röd plastram är en stor artikel i stan. Dalahästarna, stora som fullvuxna foxterrier, står i 28 dollar och 95 cent.
   I butiken bredvid har man bara moderna plastprylar men lukten i lokalen är från 1868.
   Och i en glasskiosk som nyöppnats i ett hål i väggen på en mycket gammal tegelkåk luktar det som jag föreställer mig att det kan göra på tunnelbanan i Kairo när matarkamelerna från Alexandria kommer in.
   Det var 1893 som silverpriserna började rasa över hela världen och många av Klippiga bergens gruvstäder dog över en natt. Det kanske rentav var den natten som silverpriset sjönk från 83 till 62 cent ounce (1 ounce = 28,3 gram)  Åttio procent av invånarna vände Georgetown ryggen. Men trots att många affärer fick ta ner skylten, trots att glädjeflickorna packade och tog det smalspåriga tåget till nästa silverrush, trots att gruvorna övergavs och tåget började göra allt glesare turer, så var det ett järngäng av människor som hade fäst sig så vid livet i Georgetown att de bestämde sig för att stanna kvar.
   Inga skott ekade längre på saloonerna vid Taos street, inga whiskyhesa röster väste längre utanför doktorns fönster om nätterna när någon hade fått en kula för mycket, inga lysande teaterföljen kom längre farande från civilisationen för att sjunga och dansa under ett two-night stand, inga . gruvmiljonärer frossade längre på ostronen hos Dupuis på Hotel de Paris.
   Men, de som stannade i Georgetown saknade inget av detta. Det tyckte snarare att det var skönt att stadens sturm und drang var över. Fast visst kändes det lite väl tyst 19?19, när det sista tåget lämnade Georgetown för att aldrig mera återvända.
   I dag har emellertid den tappra skaran vuxit till 900 personer. Om lördagar och söndagar väller turisterna in. Nostalgi gåratt sälja i USA.

Sprit på söndagarna
  
Spritbutiken på 6th street är öppen mitt på blanka söndagen. Det sitter en katt och kissar i blomlådan utanför.
   ─ Jag ska strypa den här katten när jag får tag i honom, bedyrar innehavren. Hon tillhör en karl som bodde här till för ett halvår sen. Han kommer hit i affärer någon gång i månaden och frågor efter katten, men på springer katten och gömmer sig. Hon ligger och trycker bakom den finaste franska konjaken. Det är precis som om hon visste, att jag inte vågar röra henne av risk för att riva konjaken i golvet. Jag har nämligen bara halv syn på vänster öga, men ser tredubbelt på höger. Krigsskada, you know, Guadacanal.
   Vi köper en flaska Jim Beam Burbon. Mannen greppar flaskan utan nämnvärda besvär. När jag ska betala, framgår det att han läser prislistan med det tredubbla ögat.
   Det är väl så, att ska gamla spökstäder överleva, så gäller det för dem att sälja sig dyrt.