Framsträckta händer. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.11.12)

■■■ VÄRLDEN Är fortfarande full av människor som sträcker fram handen och vill ha en peng.
   De står utanför hotellentréer och ska ha en slant för att de har fixat taxibilar och öppnat dörren för gäster på utgående.
   De  står i restauranggarderober och ska ha en slant för att de förvarat ens ytterplagg.
   De står i hotellrum på kontinenten och ska ha en slant för att de burit upp ens lilla väska som man mycket väl kunde ha burit själv.
   De står på biografer i Paris och ska ha en slalnt för att de med ficklampa visat vägen till rätt bänkrad.
   NÄR JAG FOR TILL Amerika med en av de sista svenska Atlantångarna blev landstigningen i New York en fråga om mycket slantar.
   Kungsholm hade varit hemma under julen och blivit reskrapad i docka. Nymålad och fin skulle hon starta en västindienkryssning från New York. På resan över från Göteborg var vi bara
150 passagerare men besättningen som var dimensionerad för kryssningen uppgick till 465 man. Vilken service! Så fort
man satte en cigarrett i munnen, kom det ett fackeltåg  av uppassare med tändare i nypan. Vid landstigningen stod de alla ikorridoren på passagerardäck
med utsträckta händer.    
   ─
Gör som jag, sa en ärrad atlantkrossare, jag ger dem tjugofem dollar var, tror dom. Jag lägger en femdollarsedel överst och fyra lika stora papperslappar underst.
   ATT SNUVA FOLK på drickspengar har på somliga håll i världen blivit något av en sport. En kompis till mig, som är i exportnäringen och reser mycket, brukar lämna landet med fickorna fulla av såna där enkronor med hål i, som man får över när man är i Helsingör och handlar och sådana där mark som man alltid har fickorna fulla av när man kommer hemdrattande med Ålandsfärjan.
   Han försäkrar att kontinentens dörrmajorer bockar sig ända ner i asfalten av tacksamhet över dessa exotiska mynt. I Rom upptäckte han dock till sin
fasa, att han inför utgåendet från hotellet hade blivt renons på mynt. Det var inget annat att göra än att smita in på herrtoaletten och plocka åt sig en
näve från det framställda fatet medan toalettmajoren borstade honom på ryggen. Återlämnande ett av de stulna mynten med ett ljudligt klirr på tallriken lämnade han toa under majorens djupa bugningar och ådrog sig tre bugningar till av dörrgeneralen.
   BERGMAN
i 46:an som alltid ska vara värst är en antidrickspartisan även på hemmaplan. Även Stockholm har ju sina dörrmarskalka, somliga, t.o.m i livré.    Bergman var på ett av de mera guldkantade etablisemangen i stockholms City, tecknade inför utgåendet till marskalken att han önskade en taxi. Medan marskalken fiskade upp visselpipan för att blåsa efter en dylik, smet Bergman in på toaletten, inte för att stjäla slantar utan av högst triviala skäl.
   När han skulle göra sorti, hände något fatalt. Dörren hade gått i baklås. Bergman ryckte och bankade, men ingen därute, uppfattade hans nödläge. Nu
är Bergman en stark person. Han kopplade ett fast grepp om dörrvredet, tog spjärn med vänsterfoten och sög i. Han fick dörrvredet i handen, det var
det enda som hände.
   DÅ ÖPPNADES  dörren och en annan gäst inträdde. Dörren gick utåt!
   Bergman banade sig, något förvirrad väg mot entrén. En taxi väntade, marskalken gjorde honnör med handen utsträckt.
   I det ögonblicket upptäckte jag, berättade Bergman, att jag till råga på allt saknade slantar! Liksom i trance gav jag marskalken det avslitna dörrvredet, hoppade in i taxin och försvann.
   DET ÄR ganska skönt, sa Bergman, att någon gång få ge en medmänniska ett handtag.