Gå å bada, Amerika!

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, teckning Sven Rydén. 1982.08.22)

■■■ Vart jag mig i Amerika vänder hamnar jag på folktomma ställen. Det är väl makterna. Jag landar i Dallas och finner staden öde. Jag går på den klassiska biografen Graumanns Chinese Theatre i Hollywood och sitter ensam i en övergiven salong. Och här står jag nu i den vita sanden på Miami Beach och är lika ensam som på månens baksida. Förlåt en yngling som desperat formar händerna till en megafon och ryter ut i tystnaden: Gå och bada, Amerika!
    I tre veckor har jag vareviga dag sett dessa reklamsnuttar i amerikansk TV om just Miami. Flyg United Airlines till semestern i Miami. . . Flyg Delta Airways till lättjan... Med American till solen. . .! Och här står jag till anklarna i sanden i höjd med det 97:e av de 338 hotellen som ligger längs Miami Beach och ser inte en kotte! Det är fredag eftermiddag, det är sommar, stranden borde myllra av badtokiga amerikaner. För att inte tala om alla charter- turisterna från Europa. Miami är ju vårt nya stora resmål efter Kanarieöarna. Här finns plats för någon miljon. Ta Tylösand hemma, multiplicera det med tvåtusen och ni får en aning om måtten på Miami Beach.
    Var håller alla hus?
    Har folk plötsligt tappat lusten för Miami? Eller har man inte längre råd? Inflationen sägs vara uppe i femton- tjugo procent. Folk kanske inte ens har jobb? Eller är de kvar i städerna och jobbar extra över helgen för att ha råd med de fasta utgifterna i stället för att flyga hit och bada? Miami denna sommar är 338 tomma hotell, fyra svenska mil av vit sandstrand, en blå Atlant och en ensam svensk från Vasastan som avtecknar sig mot horisonten som ett barfota frågetecken.
    Har hotellpriserna passerat smärtgränsen? Nej. knappast. Jag bor på Holiday Inns tiovåningshotell i hörnet av Surfside och 87:e gatan i ett 40 kvadratmeters enkelrum på åttonde våningen med balkong mot Atlanten. Det är badrum bred säng och en air conditionanläggning som gör det bästa för att blåsa en ur densamma. Priset är 71 dollar inklusive skatt, vilket är ungefär vad man får betala i Luleå för ett krypin med utsikt över Domus och sjukkassan.
    Amerika har dock varit här och badat ganska nyss, det har lämnat spår efter sig i form av enorma skräphögar mellan palmerna. Tidningspapper, plastpåsar och plastmuggar av den där sorten som Amerika använder att förvara sina popcorn i.
    Förstrött ger jag en mugg en spark så att den flyger någon meter och blir genast tillrättavisad av en två decimeter lång ödla som bodde i muggen. Lipande, blängande och väsande gör den en helomvändning och försvinner blixtsnabbt i det klibbiga strandgräset. Man har skövlat ett hem. Vid närmare påseende vimlar det av blixtsnabba ödlor i skräphögarna, reptilsnabba heter det kanske. Naturen anpassar sig snabbt. Hur gestaltade sig livet för Floridas ödlor innan man uppfann popcorn?
    Två sparkar och man är alldeles genomsvettig. Det är uppskattningsvis 35-40 grader i skuggan, hur mycket det blir i Fahrenheit orkar man inte ens tänka på. Luftfuktigheten är dessutom drypande. Sven Rydén kan knappt teckna, tuschet torkar inte utan flyter ut på papperet när han ska rita den enda person som trafikerar stranden, dvs. Olsson från Vasastan. Jag gör mig inga illusioner om mitt utseende, men fräknar som ishockeypuckar har jag icke.
    I hettan och fukten har vi en del av förklaringen till ödsligheten. Varje sommar töms stränderna. Att bada här i juli är en olidlig upplevelse. Alla turisterna åker tillbaka till New York och med dem följer kubanerna och puertoricanerna som brukar råna dem när de befinner sig här. Kvar i Miami på glest befolkade hotell finns sommartid endast reumatiker och astmatiker för vilka klimatet tycks vara en lisa.
    — Det är inte makterna som förföljer er, skrattar flickan i portierluckan, ni får skylla er själv som kommer på fel årstid. Här har vi säsong från november till april med högsäsong i februari. Då är det liv i luckan.
    En reumatisk stamgäst instämmer med en knakande nick.
    Sen blir det kväll på balkongen. En smått fantastisk vägg av blåsvarta moln tornar upp sig som en teaterkuliss på horisontlinjen. Det är resterna av orkanen Alberto som i går skövlade södra Florida och västra Kuba. Intrycket av teaterkulisser förstärks av månen som gul och full stiger ur molnbullarna och placerar sig på himlen som denna jordens största kräftlykta. Jag minns en aktfinal i Carmen på Stockholmsoperan någon gång på 40-talet. Smugglarbergen hade utsågats i masonit, svarta först, sedan blåa bakom, sedan ljusare blåa längst bak. På en balkong i Miami sitter en Olsson från Vasastan och förbryllar sin omgivning med att spontant utbrista: Tänk. att det finns så mycket masonit!
    Visst är det vackert. Boeingplanet som glittrande i månskenet tar språnget över havet ut mot Bahamas bidrar till upplevelsen. Det är som att bo i en technicolorfilm från 40-talet. Det är bara Ceasar Romero och Carmen Miranda med ananas och bananer på huvudet som fattas.
    I gryningen går larmet. Flickan i portierluckan ringer och anmäler med andan i halsen att det har kommit bad- gäster till plagen. Ut i hettan på balkongen! Sannerligen joggar det inte en fet farbror förbi i rutiga shorts och vit skärmmössa på skulten. Två unga damer leker vid strandkanten med en ilandfluten kabelrulle av den typ Sieverts har travade på fabriksgården i Sundbyberg. Damerna turas om att smalfilma varandra sittande grensle över rullen.
    Man tar hissen ner och ansluter sig till det plötsligt utbrutna badlivet. Men då har flickorna försvunnit. På rullen sitter en dam i tudelad baddräkt som filmas av en herre i kortbyxor, blommig skjorta, halmhatt och cigarr. När den tudelade vinkat färdigt står det en färgad gentleman i vita piratbyxor på tur. Han poserar stående på rullen och filmas av en kompis. Det sista vi ser av rullen är att två tonåriga gossar rullar den norrut utmed stranden. Ännu femton hotell bort håller de på.
    20.000 svenskar reser till Miami Beach varje vinter. Förhoppningsvis råder det då ett rörligare folkliv på orten. Men för de 5 000 kronor som resan och uppehållet kostar brukar upplevelsen inskränka sig till några lata dagar inom hotellet och på stranden utanför. Turistlivet försiggår nämligen inomhus i luftkonditionerad miljö. Något direkt centrum existerar inte i Miami Beach eller ens nere i Miami och i den mån nöjestempel existerar ska man frekventera dem med en viss försiktighet.
    Miami och Miami Beach har nämligen fått dåligt rykte på sistone.
    Det ska väl inte överdrivas, men det är ju så i USA, att städerna förtalar varandra. I Los Angeles sa de som hörde att vi skulle till Dallas:
    — Passa er noga och håll er till huvudgatorna, ni går inte säkra på tvärgatorna efter mörkrets inbrott!
    Dallas fick höra att vi skulle vidare till Memphis:
    — Håll hårt i plånboken. Memphis är en kuslig håla. 65 procent färgade, många arbetslösa och kriminella.
    Och i Memphis hette det:
    — Miami? Å hu då! Stan vimlar av rånarligor från Puerto Rico och Kuba. Watch your back!
    Den välmenande portieren i Memphis gav oss ett råd inför resan till det ökända Miami:
    — Dra undan duschdraperiet det första ni gör när ni tar hotellrummet i besittning. Där bakom brukar de stå och lura!
    Eftersom vi inte ser värst mycket folk i det sommartomma Miami ser vi inte till någon kriminalitet heller. Men bankfolk vi pratar med bekräftar det där med det dåliga ryktet.
    — 15 procent av befolkningen i Miami utgörs av pensionärer som slagit sig ner här för att få lugn och värme under de sista åren. Nu känner de sig hotade av den växande kriminaliteten, men tragiskt nog visar det sig att de är fångar i sina egna villor.
    Ingen vill köpa dem, de är nästan osäljbara!
    Men 20 000 tokiga svenskar envisas med att åka hit ändå, även om kriminaliteten ökar i takt med priserna och nöjeslivet är begränsat.