Hatten av för tuffa trotjänare . . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.08.15)

■■■ GOLDEN (SvD Söndag) På järnvägskyrkogården i Golden, Colorado pyser lokomotiven av nostalgi och ånga. Det är i Amerika som i Sverige, folket sörjer sina tåg. De vallfärdar hit om söndagarna för att smeka lokomotiven över den sotiga plåten och trycka blombuketter i deras skorstenar.
   En äldre herre lyfter på hatten för gamla 583:an som pustade en livstid i motluten på Denver & Rio Grandes, linjer i Klippiga bergen. Andaktsfulla barn betraktar under tystnad 191:an, som byggdes 1885 för Union Pacifics trafik på linjen Denver-Leadville-Gunnison. En barsk herre, förmodligen en pensionerad militär, står i givakt framför 346:an, det äldsta loket i Colorado. Det byggdes 1881 i Philadelphia och tjänstgjorde i bergspassen när farfar var liten. Kanske var det med 346:an som Wyatt Earp kom resande till Georgetown från Tombstone nere i Arizona när han begav sig flera hundra mil norrut? Det måste ha varit en arbetsam resa, men jag minns en museidam i Georgetown som knyckte på nacken och sa:
   — Tågen gjorde i alla fall sina 55 miles i timmen, det är precis så fort som bilarna får köra på motorvägarna i dag!

101-åring rullar än
   346:an kan trots sina 101 år fortfarande ryka och pysa. Efter alla åren i passagerartrafik slutade hon sina dagar på den sista timmerjärnvägen i Colorado. The Montezuma Lumber Line.
   När järnvägshistoriker från hela USA kommer kongressande till järnvägsmuseet i Golden, då är det 346:an man sätter fyr på. Några hesa halsbloss med skorstenen och hon hostar iväg utmed rälsen som i fornstora dar, varvid alla järnvägshistoriker faller i unison gråt.
   Vagnarna tilldrar sig inte samma hjärtslitande intresse, vilket man som svensk finner en smula orättvist. För oss som sett mil av amerikanska tågrånarfilmer på vårt livs biomatinéer, ligger vagnarna varmare om hjärtat än lokomotiven, ty det är vagnarna vi känner igen. Man häpnar bara över hur smala och uschliga de egentligen är, inte bredare än vagnarna på spårvägslinje 12 mellan Alvik och Nockeby, skraltigt byggda och uppvärmda av en ynklig kamin i ena ändan. Man får hoppas att Wyatt Earp fick en plats nära kaminen så att, han inte blev förkyld.

Rånare fattas
   
Det är vagnar på vars tak Harold Lloyd och Bröderna Marx, lekte med döden, det är vagnar med plattformar precis liknande dem från vilka amerikanska presidentkandidater talade till väljarna funder långa och slitsamma kampanjresor, det är vagnar där acetylenlampor lyser där spottkopparna står buckliga och luktande på durken och där glasrutan framför nödbromshandtaget krossats för sista gången. Det enda som fattas är någon rånare som med en puffra i varje hand sparkar upp dörren, och kommenderar fram pengar och smycken.
   Men inte ens rånarna åker tåg nu för tiden.
   Den amerikanska tågdramatiken har man ändå aldrig tagit riktigt på allvar. De stora dramerna hörde till europeiska tåg. Varje dag avgick Orientexpressen från Paris, lastad till bristningsgränsen med politiska agenter, paketerade från topp till tå i vita bandage eller ej. Det var en annan fjong på den europeiska tågdramatiken. När Orientexpressen närmade sig målet, medförde den så få överlevande att man kunde stryka andra lunchen i restaurangvagnen.

Fullt av prylar
  
Bakom de täta leden av lok och vagnar i Golden, ligger själva museet inrett i ett stationshus. Det är fyllt från golv till tak av alla de prylar som hörde den, försvunna eran till, signallyktor och morsetelegrafer, konduktörsmössor och flaggor, knalldosor och strålkastare. Och så alla affischerna, en del så sena som från 4O-talet då amerikanska folket fortfarande åkte järnväg. "Good night, Denver, good morning Chicago! The relaxed way with Berlington Zephyr" . . . "Med Rio Grande från Colorado Springs till Pueblo-Kansas City Jefferson och S:t Louis!" . . .''The Texas Zephvr to Colorado Springs-Pueblo-Aamarillo-Wichita Falls-Fort, Worth-Dallas-Houston." . . . "Watch for The Prospector, Rio Grande. dieselpowered, stainless steel, streamlined train - in service August 1941. Overnight every night between Denver and Salt Lake Clty."
   Då som nu tar resan mellan Denver-Salt Lake City sina 14 timmar. Och  ändå är det en ganska liten bit på Amerikas väldiga karta; Dagens tåg, de få som finns kvar, går tämligen långsamt, ty det har varit dåligt med underhållet av rälsen de senaste 20 åren.


Ett slags SJ
   Ett dussin långdistanslinjer håller fortfarande loken igång trots den mördande konkurrensen från det vittförgrenade inrikesflyget och det ännu mer förgrenade motorvägsnätet.
   Berömda långlinjer som "North' Cost Hiawatha", ''The Prospector"," The Lone Star" och "Floridian" är borta, men "Empire Builder" rullar fortfirande mellan Los Angeles och New Orleans, "San Francisco Zephyr" tuffar alltjämt mellan Chicago och Los Angeles över Omaha, Denver, Cheyenne, Ogden, Oakland och San Francisco och "Inter-American" startar i Laredo sin spikraka kurs norrut mot Chicago via San Antonio-Dallas-Little Rock-S:t Louis.
   De enskilda järnvägsbolagen insåg rätt snart att enade måste man stå och slog sig samman företaget Amtrak, ett slags SJ som härskar över den 40.000 kilometer järnväg som finns kvar. Man har satsat på allehanda billighetserbjudanden.
Genom att köpa ett USA Rail Pass gällande 7, 14, 21 eller 30 dagar med obegränsad ressträcka, kan man fortfarande bese hela USA med tåg.
   En populär sak är "Bonanza Americana" som innebär en resa från kust till kust med sådana uppehåll som Chicago, Los Angeles, Las Vegas och Grand Canyon till en kostnad av ungefär 2.000 riksdaler i dagens dollarvärde.

Lunch på dasslock
  
För den reguljära trafiken har man hittat på vagnar med s. k. slumbercoaches i stället för vanliga sovhytter. De är tråkiga men billiga. Förutom säng och stol finns det ett litet bord där man kan äta. Men man får duka av innan man går på toa, ty bordet är i själva verket dasslocket.
   Den som vill ha det bekvämare kan köpa biljett till en roomette där man får egen soffa och större utrymme.
   Det var sådana hytter man upplevde i show business-filmer från 4O-talet, där någon stjärna på väg från New York för att göra karriär i Hollywood reste i en lyx som vi aldrig kunde drömma om mellan Ånge och Bräcke. Då och då tittade någon färgad konduktör in och steppade lite. Det var via filmen vi lärde oss något om de färgades situation. Som 12-åring visste man inte mycket mera om negrerna i USA än att en av dem sprang 100 meter på 10,1 i Berlin medan de andra steppade på tåg. 
   Till försöken att ta tillbaka den försvunna tågpubliken, har man satt in specialvagnar med en sådan överdriven mjukhet i fjädringen att passagerarna blir sjösjuka redan i Appalacherna.

Överljudståg
  
Och mera tycks vara på gång. Medan äldre människor klappar ånglok i Golden sitter en projektgrupp och planerar framtidens överljudståg, som redan döpts och heter "Planetrain". Det ska göra 22.500 kilometer i timmen och tillryggalägga de 400 svenska milen mellan Dallas och New York på 25 minuter för en kostnad av 100 krför en enkel resa!
   Det är naturligtvis inte fråga om tåg i traditionell bemärkelse, snarare går det ut på att skicka människor per rörpost. Tåget som liknar den typ av rymdraketer som Blixt Gordon brukade åka till månen med, drivs elektroniskt i en tunnel där luftmotståndet minskats till i det närmaste vakuum. Hur ska passagerarna klara den fruktansvärda accelerationen och den lika häftiga inbromsningen? Lappri, säjer teknikerna, mer än 1,2 G ska de inte behöva utsättas för.
   Den dagen vi skickas på rörpost kan, både inrikesflyg och spårbunden trafik hälsa hem.
   Undra på att gammalt folk klappar lokomotiven.

Skämtbitar
  
De som vallfärdat färdigt, går in i museet och köper högar av böcker om ångans tid. Jag köper en som för 8 dollar berättar "De roligaste järnvägshistorierna från 100 år". Det hände väl att många blev överkörda av tåget, att somliga omkom vid ur spårningar. Ett framgår dock med säkerhet av denna bok: Man skrattade inte ihjäl sig på tåg förr i världen. En enda skämtbit fick oss att le, den om den gamle Jim som reste mellan Lincoln och Noth Platte i Nebraska och allmänt ansågs vara lite åderförkalkad. Konduktörn kom och skulle ha biljetten och Jim frestade hela kupéns tålamod medan han letade efter biljetten i alla fickor. Till slut kunde konduktörn inte hålla sig längre:
   — För hundra gubbar, gamle man, ni har ju biljetten i munnen!
   — Ja minsann, sa den gamle och sken upp.
   När konduktörn klippt och försvunnit, var det en av medpassagerarna som sa:
   — Så gaggiga killar som du skulle inte få åka tåg ensamma. Inte komma ihåg att man har biljetten mellan tänderna!
   — Nog kom jag ihåg att jag hade biljetten där, sa ,Jim. Men den var fyra år gammal och det tar sin tid att tugga, sönder datumstämpeln.
   Nåja.