Gits på auktion på Möja. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, teckning Sven Rydén, 1977.05.28)

■■■ Skärgårdsauktionerna är inte vad de en gång var, insåg vi när det var auktion i den gamla hamboladan i Berg på Möja. Ingen drog fingerkrok, ingen
slogs med snusdosa och ingen
fjärdingsman behövde "slåss med korv", som det hette när lagen ryckte ut med batong.
   Det var stillsamt och köpstarkt folk som kom. Inalles var det 400 personer och det är inte dåligt när det inte bor mer än 279 personer och Helmer Lindberg på hela ön. Helmer har fyllt 70 och är kung på Ramsmora, där han hyr ut fjorton villor med fjorton flaggstänger till fjorton stockholmare varje sommar. Helmer ropade på allt utom en dubbelsäng i päronträ från 1800-talet.
   ─ Jag har ingen som ska ligga i'na, gapade Helmer.
   ─ Köp sängen så blir dä rusning. Skrek auktionisten tillbaka! Beträffande auktionshumorn har ingen förändring skett.
   Det var svinkallt i majkvällen
, publiken, sommargäster i fiskarmössa och fiskare i filthatt och slips, den kom i buss från Långvik och Norrsundshaga,
den kom med flakmoppe från Löka och Hamn, den kom i båt från Harö, Stavsudda och Stockholm.
 
Värmlänningar
  
Dragplåstret var Karl Erik Eriksson, känd från TV och riksdagshuset.
   Det ska tydligen värmlänningar till för att sätta rotation på skärgårdsborna. Så var idet på Hemsö på Strindbergs tid, när han Carlsson kom som ett yrväder med ett höganäskrus i en svångrem kring halsen. Så var det på Möja när riksdagsman Eriksson kom i läder pirka som var på modet det året Emma Meissner låg på Svensktoppen.
   Ungdomsföreningen på Möja bygger just om Långviks gamla skola till ny samlingslokal för, ön. Det kostar runt hundratusen. Man hade tiotusen. Den här auktionen gav femton till, så nu har man 25000, vilket räcker till dräneringen.
   Tills vidare får man hålla tillgodo med den gamla inbyggda dansbanan. Här har man vintertid dans varannan lördag, medan nordan tjuter över hällarna i mörkret, men bio fick man sluta med när TV kom. Den gamla filmprojektorn rostar i sin skrubb bakom gluggarna i väggen. Det är tjugo år sen sista tågrånaren från Colorado Springs bet i gräset på Möjas dansbanevägg.
   Alla, människorna här ute, som arbetar för att hålla skärgården levande, var på plats, Karl Edvin Sjöberg, Rune Vickström, Lars Johansson och Sundbergarna och Lennart Westerberg. Där kom också Roland Svensson, konstnären, en vitskäggig pappa för hela ön, där kom Bengt Werner, sommargäst från stan men dock en explosionsmotor i hembygdsarbetet, där kom Petter Westerberg som har sågen och Bodil Sjöberg som är  fröken i skolan. Daniel Sjöblom på
bryggberget hade förhinder, men han hade skänkt en brandsläckare till auktionen, den gick för 175 kronor.
   Skänkt, hade de gjort allihop på ön, så strängt taget satt det fyrahundra där i hamboladan och bjöd på varandras tillhörigheter. "Får dom ut två hundra styck så
är det bra" sa Roland Svensson som hade skänkt ett par litografier. Den ena gick för 500, den andra för 750. En höganäskruka kostade 260 och en trasig spinnrock ropades in för 600 kronor.
   Gamla siknät gick för 25 kronor styck, nya för hundra. En sprillans ny kaffebryggare klubbades för 110 kronor och ett ankare som Oscar Johansson i Långvik hade smitt inbringade lika mycket. Ett schatull med 126 delar nysilver, skänkt av en farbror som en
gång ämnat gifta sig, men kommit på andra tankar, gick till en Vaxholmsfamilj för 2.400 riksdaler.

Buden låg högt
   Buden låg högt och det var den välsignade Erikssons förtjänst, ty han fick publiken på topphumör. Han glittrar ju av värmländskt okynne, denne, rosenkindade politiker, vare sig han gömmer skorna för riksdagskollegerna under sena kvällsplena så, att t. ex. Mundebo fick votera i strumpfötterna, eller han klubbar bort lösöre på den svenska landsbygden. Men när man bjöd ut en åldrig radio, kunde inte ens Eriksson avlocka publiken något bud. Radion var så gammal, att dess sista bud till folket torde ha varit nyheterna från El Alamein. Men till, slut var det i alla fall någon som skrek "Tio kronor".
   ─ Helmer igen, sa Eriksson och slog klubban i apparaten. Tio kronor hörde jag!
   ─ Ska det vara kontant? skrek Helmer.
   När det blev för låga bud på dubbelsängen, pekade Eriksson på en dam och sa:
    Är du gift med karln bredvid dej?
   ─ Ja.
   ─ Då har du haft tur, för han ser snäll ut. Annat var det för Johan och Emma. Dom var osams jämnt och Emma hon sa: "Hade jag vetat att du skulle bli så elak, så hade jag hellre gift mej mä själva Den onde!" Men då sa Johan att dä va otänkbart, "för så nära släkt får inte gifta sej". Ge, mej ett bud på sängen, får jag två två hundra?
   Han fick tre.
   Nordanv
inden pep och nade över Möja när det sista klubbslaget hade fallit i den mörka kvällen. Stugorna i skrevorna låg liksom, på alla fyra och höll sig fast med naglarna i jorden. Med trasmattrullar under armen, siknät ,över axeln och kopparkastruller på huvudet traskade, möjaborna hem längs knastrande grusvägar.
   Det var en bra auktion, men ortsbo sa, att det blir bättre i juli när badjävlarna kommer. "I fjol fick man, hålla hårt i mössan så att inte nån stockholmare ropa in den för en femtilapp."