Jakten på våren. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1979.03.02 - 1979.03.04)

■■■ SMYGEHUK 1979.03.02. (SvD). Vi for till Skåne i går för att möta våren. Statistiskt sett ska våren vara i Sniygehuk den 1 mars. Det var den inte. Sveriges sydligaste udde var i går täckt av meterhöga snödrivor. Hamnpiren liknade en jättelik havsvåg, som stelnat mitt i språnget.
 Att bila i Skåne denna vårdag är som att köra i tunnlar utan tak. Den militära röjningen efter snöstormarna har lämnat tre meter höga drivor efter sig, alléernas pilar har snö ända upp i armhålorna.
   De stora riksvägarna är helt frilagda, de mindre är tunnlar så smala att det tränger kring höfterna på Saaben, vid varje möte, är det ett evigt dividerande om vem som backa.
   Vi letar efter våren men finner den icke. Vi ska hålla ögonen öppna efter tofsvipor, säjer tecknare Rydém som kan mycket om fåglar.
   Allt kan väl inte tecknare Rydén, men för en som nätt och jämnt kan skilja en örn från en DC3:a är hans kunskaper imponerande. Tofsvipan, Vaneltus vanellus, är en lustig fågel som alltid ligger etta i fältet när flyttfåglarna drar mot norr. Den hänger på låset så till den milda grad, att den t. o. m. lägger ägg i snön. Dess sång tycks vara något svårbeskrivlig, ty i den ena fågelboken jamar den, i den andra skriker den, i en tredje visslar den. Det ska bli spännande att lyssna till denna akustiska kameleont, när vi väl träffar på den.
   ─ Inte sen 1963 har isen stoppat fisket här på kusten, säjer Rune Hansson och Roger Tränk som reder nät i sjöboden i Smygehuks hamn. Men nu har vi haft uppehåll i två månader.

Isen har gått
  
Utanför den nedisade piren går havet öppet. En styckegodsbåt stävar inåt östersjön.
   ─ Isen gick i natt, men så fort vinden vänder har vi honom tillbaka, säger Smygehuksfiskarna.
  Än dröjer det en månad innan vi kan sätta garn för torsk och sill.
  Vintern har gått illa åt hamnens småbåtar. Man drar ju inte upp båtarna i Skåne och därför tog isen dem i sitt grepp. Sothöns och vigg plaskar omkring i vattnet kring de båtar vars ägare varit nere och huggit upp. En behagsjuk sothöna skrubbar huvudet mot ett av propellerbladen på en upphissad Archimedessnurra. Man har inte roligare än man gör sig.
  Vi jagar vidare efter våren längs det skånska kustlandskapets snötunnlar. Krossade, vägskyltar, sönderskrapade pilar och tillplattade brevlådor, visar var plogbladen har gått fram.
  Kråkorna kalasar på djupfrysta maskar i den mylla som följt med snön upp i vallarna.
  Vad är det då för något, det här begreppet "vår" som vi söker? Jo, med vår menas att dygnsmedeltemperaturen ligger övter nollstrecket. Det skulle den ha gjort i Smygehuk i går och det ska den göra i Lund på söndag.
 
Våren i Danmark
   ─
Men det är långt till våren, suckade en skåning som under stormdygnen hade fyra timmar att göra med skyffeln innan han kunde ta sig de 300 meterna till handelsboden i Alstad. Men, tipsar han, dom säjer att det börjar våras i södra Danmark.
 
En tofsvipa i sikte?
  
Det är inte lätt att ta sig till Danmark heller. Färjan mellan Limhamn och Dragör har ställt in turer på grund av isen. Färjan från Landskrona ska gå kl. 18.00 men har försenats av isen. Vi får ta oss över sundet via Helsingborg där färjorna tar sig igenom drivisen under rassel och dån. Ett tungt dis försvårar sikten, kaptenerna tutar på varandra med sirenerna och skrämmer fåglarna på flykt. Titta på den! Är det inte en . . . ?
   ─ Tofsvipa? Tok heller, säjer Rydén.
  Vårens första fågel ska ha tofs i nacken, vara 32 cm i strumplästen och vissla, jama eller skrika. Den här är slätkammad och säjer kvivitt. Men kanske finner vi vår toffsvipa nånstans på Lolland eller Falster.  Ny rapport i morgon, endast i denna tidning.

■■■ VORDINGBORG 1979.03.03. (SvD). Vi sökte våren över hela Själland. Vi letade på Lolland och vi letade på Falster . . . Förgäves! Södra Danmark ser ut som det inre av Grönland. Av tofsvipan, vårens första budbärare, hörs inte ett pip.
   När vintern var som värst i Skåne såg löpsedlarna ut som om landskapet råkat i krig. Vintern i Danmark fick vi läsa mindre
om, ändå var den värre. Var det tremetersvallar i Skåne, så var det fyrametersvallar i södra Danmark. Att söka vårtecken längs vägen mellan Köpenhamn och Rödby på Lolland, är just nu lika givande som att plocka blåsippor i Alaska. Det enda vi finner är kadavren efter harar och rävar som blivit ihjälkörda när de inte hittat någon väg ut genom de kompakta snöväggarna.

Lejonen fryser i zoo
  Vår heter forår i Danmark och uttalas få-å av lokalbefolkningen,
som tar piporna ur munnen och skakar på huvudet. Här rapporterar lokalpressen att Danmark upplevt sin värsta vinter i mannaminne, att lejonen skakar tänder i Aalborgs zoo och att någon person t. o. m . har iakttagits, åkande skidor utför Himmelsbjerget i Silkeborg (147 m.ö.h.) och så kommer två galna svenskar i en Saab och undrar om det är få-å.
  Inte skiner solen heller, den sol vars uppgift är att så småningom smälta ner den inlandssnö som täcker Danmark. Istället ligger smogen som en våt skurtrasa över folk och fä, det är råkallt och småblåsigt. I byarna värmer man upp sig, genom att skjuta igång varandras bilar, ty fukten och kylan letar sig sådana här dagar ända in i fördelardosorna och släcker varje gnista på tändstiften.
  Hamnen i Vordingborg erbjuder en något dyster anblick. Stans turkosblåa fiskeflotta ligger fastfrusen innanför piren, en och annan skeppare skyfflar snö ur lastrum och sittbrunnar, stämningen är tryckt, gubbarna ser ut att helst vilja gå avsides och hänga
sig i ankarlinan. De enda varelser som håller humöret uppe är åtta svanar som vaggar omkring och gör V-tecken i snön med sina pingpongracketar till fötter. De kommer tätt inpå reportagebilen och glor på oss genom rutorna. Det enda vi har att bjuda på är sega råttor från Helsingborg, men dem spottar de ut.
   Vordingborg är Valdemar Atterdags stad. Gåsetornet är det enda som återstår av hans fästning. Högst upp upp i spiran gnisslar ännu den guldgås till vindflöjel han satte upp för att reta Hansan. Hade det varit såna här vintrar på Atterdags tid hade Visby aldrig blivit brandskattad, han hade fastnat i isen.

Först snö sedan manöver
   ─
Det är bara isbjörnarna som fattas, fräser en fiskeskeppare, som är nere för att titta till båten. Vi har aldrig upplevt maken, jag har aldrig frusit så här i hela mitt liv.
  Danskarna har inte bara haft värre snöstorm än Skåne, de har sämre hus också,
fastigheterna är inte rustade för kyla som årets. Här liksom Skåne var det militären som räddade situationen. I Vordinborgs lokaltidning klagar värnpliktiga, att de ovanpå jättejobbet att röja väg genom Danmark, omedelbart måste ut på vintermanöver.
   Gubbarna i hamnen går hemåt med krökta ryggar. T.o.m. svanar vänder oss ryggen. De kommer att minnas oss som två dumbommar som var här och försökte skapa en ny marknad för sega råttor.

Får se i Tyskland
  Ingen vår i Danmark, vi kör ombord på färjan i Rödby, f.v.b. Puttgarden, för möte av den välsignade våren. Någonstans måste vi höra tofsvipan pipa eller vad den gör. "Det er sku få-å i Tyskländ" lovar en dansk bensinmacksföreståndare, som tankat Mercedesar söder ifrån och anses ha säkra tips.
   Men en Erich Stroheim, som serverar omelett och pilsner på färjan, gapskrattar.
   ─ Ach frühling. . .då får ni åka till München.
   Vi får väl se i morgondagens rapport hur det förhåller sig med våren i Tyskland.

■■■ HILDESHEIM 1979.03.04. (SvD) Det här är ju inte klokt, man letar efter våren och så blir det bara värre vinter ju längre söderut man kommer! Lübeck, Hamburg, Lüneburg och Celle ligger som tårtor med vispgrädde på en smutsvit bordduk som är Lüneburger Heide. Men visst fann vi våren.
   Men det var ett förtvivlat letande. Småstäder, som Bad Oldesloe och Aweishoh, gudsförgätna tegelhögar, som knappt platsar på kartan, är nästan oframkomliga på grund av alla överskottade bilar som fyller kullerstensgatorna, små orter i ett pälsmösseland som har långt till vår.
  De är för lustiga, dessa tyskar man träffar utmed autobahn. Vare sig, de har fettnacke och cigarr och kör Mercedes femhundrafemtioelva SL, eller de står med en skyffel och dirigerar trafiken förbi snöröjningstraktorerna, så är de soldater i samma armé. När man frågar efter vägen till våren, går de upp i enskild ställning, sträcker ut armen i något som mera påminner om ett karateslag än en gest och gallskriker:
   ─ Gerade aus!
   Vi kör grade aus förbi ett översnöat Hannover och möter svenska turister på hemväg från de alpina fröjderna i Österrike. De hänger med huvudena för det blev ingen bra skidsemester.
   ─ Först satt vi fast i Skåne i tre dygn innan vi kom iväg, suckade familjen Laurin från Malmö. Varken vägar eller färjor fungerade ju. Sedan följde en strapatsrik körning söderut genom snöstormarna i norra Västtyskland. I Österrike stod regnet som spön i backarna under flera dagar, vi fick leta länge innan vi hittade snö att åka i.
   ─ Hur långt är det till våren?
Vet inte, men det ligger snö ända ner till Würsburg, riktig barmark möter ni först i Ingolstadt, suckade familjen och for hem till den skånska snön.

Vi fann den
  
Västtyskland är alltså täckt av snö överallt norr, om 50:de breddgraden som är landets svångrem. Den snör av riket på mitten i höjd med orter som Mainz, Frankfurt och Bayreuth söder om Ficnteigebirge.
   Uppmuntrade av en plötslig sol som fick de Ruhrsotiga snövidderna att blänka utmed autobahn puttrade vi söderut med Saaben. Visst kan det vara vår fast snön ligger kvar, sa vi oss.
Nånstans.
   Och visst fann vi våren, inte ute på de stora vidderna, inte i form av någon blyg tussilago i diket, inte fanns den i de tysta granskogarna på gränsen mot Hessen och inte hittade vi heller våren i form av någon av tecknare Rydéns evinnerliga tofsvipor. Nej, våren är sex blyga snödroppar i Steingrube park i Hildesheim. I skyddande lä av de, nödtorftigt lappade stenhusen i denna underkriget, så gruvligt sönderbombade industristad med 15000O invånare ligger Steingrube park med någon sorts läktarbyggnad. På byggnadens söders1da, hade solen rått med att smälta fram en meterbred strimma av barmark och där stod dom!

Fågelsång i parken
I Hildesheim är det annars precis som i andra nordtyska landsortsstäder just nu, trånga gator, ännu icke röjda efter snöstormarna, begravda bilar överallt. Men det rinner från taken, forsar i stuprören och gatornas rännstenar låter som Avestaforsens brus.
   Och i de snåriga buskagen i Steingrube park i Hildesheim sjunger tusen fåglar våren till mötes. Fråga mej inte vad fåglarna heter, sånt kan jag inte, men. . .de låter som vår. Tvenne farbröder som kastar brödsmulor omkring sig ur påsar verkar vara mera hemmastadda i det ornitologiska varför man vågar göra en försiktig förfrågan.
   ─ Aber wo ist die gemeiner Kiebitz?
Herrarna tittar på varandra som de just sprungit på en varelse från Venus. Sen blänger de på mig och skakar på huvudet. Det är ju det tråkiga med tyska farbröder att dom inte förstår tyska. "Die gemeiner Kiebitz" betyder vanlig tofsvipa. Men det kanske förhåller sig så som Rydén gissar att vanliga tofsvipan kanske inte är fullt så vanlig i Hildesheim som i Bollnäs.
   Nu åker vi hem till Stockholm. Kanske våren hinner dit före oss?