Karriär i natten. . .

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.03.16)

■■■
OM NI HÖR nåt i natten som mullrar så är det jag, Olsson som snarkar. Jag är en av mellersta Sveriges mest öronbedövande snarkare och på gamla dar är jag inne på en ny karriär.
   Jag var framstående redan på 50-talet. Folk som delade hotellrum med mig gjorde aldrig om det. Så kom de gyllene åren när t.o.m. kringresande journalister och fotografer hade råd att kosta på sig enkelrum. Det var år då jag snarkade för mig själv i splendid isolation.
   Idag tvingas vi dela rum igen på reportageresorna, för det kostar som bekant en halv avlöning att övernatta på minsta landsortshotell numera.
FOLK SOM HÖRDE mig snarka på 50-talet är åter min trogna publik.  De säger att jag ökat några decibel i ljudstyrka sen sist och fått ett nytt sound.
   Mången som jag snarkat för i nätter för längesen, tycker att jag snarkar mera kreativt numera. Förr
var det vanlig akustisk vedsågning, men nu är det överraskande improvisationer och en rikare fantasi i det tonala.
   Efter ett ganska långdraget "snorrrrk"  med fint vibrato i inandningen, kommer ett ganska spännande utandningsmoment då jag brukar få in en serie effektfulla klatschar med gomseglet, ett fla-fla-fla-fla-fla som påminner om när en mätt svan lyfter från en stilla skogstjärn.
   Det tråkiga är att framstående snarkare aldrig får höra sig själva. Man vaknar först till applåderna, ungefär som ett medium efter en lyckad seans. Det är svårt att finslipa snarkandets artisteri när man bara har recensionerna att lita till.
RECENSENTERNA kan bli ganska dråpliga. Ens rumskamrater skall ju på morgonen försöka härma hur man låtit. De blir lika osannolika varje gång:
   ─ Så här går du på,
säger dom vid frukostbordet, lägger huvudet bakåt och vrålar rakt upp i taket så att all verksamhet avstannar i frukostmatsalen.
   Ibland ylar recensenterna så att hotellpersonalen skyndar till för att kasta ut rottweilern.
NÄR JAG hade givit en föreställning på Stadt i Piteå, blev det frågestund på morgonen efter:
   ─ Varifrån får du det där glissandot mellan snorrk och fnyrrrrsk? frågade, medresenären.
   ─ Förlåt, sa en herre vid bordet intill. Fnurrrrsk var det väl?
   ─ Nej fnyrrrrsk! vidhöll min medresenär. Det skall väl jag veta som låg i samma rum.
   ─ Förlåt, sa mannen, jag bodde i våningen under och missade kanske en del av övertonerna. Var han inte inne på trumpetarian ur Aida, vid tretiden?
   ─ Jo, så var det. . . Jag undrade länge vilket stycke det rörde sig om. Ett slag lät det som om Stravinskij hade gjort en bearbetning av Havsörnsvalsen. . .
JA, SÅ DÄR håller dom på och driver med mig. Ibland är man riktigt sarkastisk. Utanför stadshotellet i Nora var det en man som härom morgonen sysselsatte sig med att putsa parkens träd med motorsåg. Vännerna lade handen bakom örat och sa: "Hör nu har Olsson somnat om".
   Jag är en person man talar om.
   ─ Har du hört Olsson på sistone?
   ─ Ja, i Hudiksvall i förrgår natt. Han håller stilen.
   ─ Det var roligt att höra, jag har inte hört honom sedan i Tidaholm, på morronsidan jobbade han i en tonart som han aldrig klarat förut.
   ─ Ja, det är fint med killar som orkar förnya sig.
PÅ SOVTÅGET till Norrland blir det sällan några recensioner. Folk är så försynta på tåg. De flesta går ut och lägger sig på golvet ute i korridoren, har jag märkt. Det finns dock undantag. Ett sånt tömde vattenkaraffen i ansiktet på mej och sa:
   ─ Nu är vi i Porjus grabben. Det är dags att stiga upp.
   När det gäller hotell har folk börjat undvika mig.
   ─ Enkelrum! ryter medresenärerna när vi nått portierdisken.
   ─ Bäst så, säger jag. Jag snarkar.
   En
del portierer rycker därvid till, för det är inte nog med att jag snarkar, jag talar lite otydligt också. . .  
  Men knarkar gör jag faktiskt inte.
 

 .

. .. : ; .

.