Latinfaran. . .

Manus är donerat Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.03.30)

■■■ FJÄLLTURISM är nys, säjer morfar som inte kan begripa hur någon levande själ kan ha nöje av att gå på tur i fjällvärlden.
   ─
Det är tre timmar opp på ett fjäll. Där ska man skala en apelsin och sen åka ner på andra sidan på tjugo minuter. Sen är det tre timmar opp igen, skala ny apelsin och så hem på tjugo minuter.
   Utförsåkning, som vi andra håller på med, i Ramundbergets backar, har ännu mindre utsikter att vinna morfars förståelse.
   ─
Jag har spelat jo-jo i mitt liv, säger morfar, men att vara  en jo-jo själv, roar mig inte.
   ÄNDA VILL HAN gärna följa med till fjälls för sällskapslivets skull.
   ─
Det
sociala livet roar mig, menar han när han kommer upp på rummet klockan två på natten och har brutit arm med de vithåriga pojkarna i baren.
   I år for han till fjälls utrustad med kikare, ty förra året fick han följa med upp på fjället på snöskoter för att kolla fågellivet och blev en lika hängiven som motorburen ornitolog. Allvarligt biten grenslar han numera skotern vant och rutinerat.
   Första gången han åkte skoter, gjorde han det
inte, ty de är så rasande snabba i acceleration, dessa maskiner. F-r-r-u-m! sa det bara så stod en bredbent morfar där på huk och såg lite fånig ut. Redan andra gången hann han emellertid sätta sig och kom med.
   I ÅR ÄR DOM ett helt gäng old timers som skotrar till fjälls med kikare, Jonne från Ludvika och Hempa från Norrköping och en liten argsint gubbtjyv från Falun som de kallar för Gneten. Det motorburna fågeltitteriet har plötsligt spritt sig. Ett antal medelålders damer hyr alla skotrar de ser och en yngling vid namn Kenneth, som vrickat foten och inte kan åka skidor, har också anslutit.
   Mellan Hästkläppen och Skenörsfjället drog Gneten i bromsen och skrek att han såg en örn.
    ─ Haliaetus albicilla? sa morfar. Det är inte möjligt.
   ─ Har väl aldrig hört talas om en vit örn, sa Jonne från Ludvika. Han är ju vit som mjöl!
   ─ Insnöade gubbar, muttrade 16-årige Kenneth, har dom a
ldrig hört talas om Kungsörnens vetemjöl?
   ─ En albinotjäder, tetrao urogallos! fastslog Hempa
från Norrköping.
   Gubbarna
har läst på sen förra säsongen då dom knappt kunde skilja en skogsduva från en DC3:a.
   ─ Kors, så slängda herrarna är i latin! utropade en rödrävspäls från damgänget.
   MORFAR SKRUVADE in skärpan på kikarn och meddelade de övriga, att de var ena ärans päron, ty vad som sprattlade i snön mellan Hästkläppen och Skenören var ingenting
annat än en ripa i vit vinterdräkt.
   ─ Lagopus lagopus! var hans diagnos.
   De övriga lät sig inte övertygas.
   ─ Det kan väl en blind höna se, att det är en orre! sa Jonne från Ludvika. Han har ju liftkrok därbak i stället för stjärt. Är inte detta en lyrurus tetrix så är jag en neger!
   Så där håller dom på hela dagarna, gubbarna. Ibland tycks de ha så livat att man blir riktigt avundsjuk.
   PÅ KVÄLLARNA är det fågelsnack för hela slanten, fast damen i rödrävspälsen är lömsk
på morfar. Hon ville prompt veta vad fågeln hette på latin, den som observerats nedanför Hästkläppen. Morfar skrev upp det på en lapp åt henne, varpå hon talade om för hela hotellet att i man mött en gadus morrhua på fjället. Somliga sade: "Nej, verkligen, så här års?"
   Andra sade: "SÅ intressant, det gör man minsann inte varje dag".
   Och så var det de som ville vara värst och sa, att det var väl ingenting, själva hade de mött fyra stycken på väg till Helags.
   ─ Så här balla dagar jag inte haft på åratal, säjer morfar.
   För gadus morrhua är det latinska namnet på vanlig torsk.