Med sång och spel. . .

Hämtat från Gits privata arkiv (SvD Söndag med GITS, 1984.11.01)

■■■
NOSTALGI ÄR NOG tjusigt, men jag skulle aldrig ha köpt den här förbannade pråmen! suckade Oskarsson på udden.
   Pråmen var väl vanvördigt sagt, om en fin gammal laxkutter i ek med spant, tjocka som armarna på en bergsprängare.
   Men nu var det uppdragning
och båten låg där tjurskallig med stäven mot stranden och vägrade att gå upp på rullarna.
   Hon väger sina modiga ton, sa
Oskarsson, så jag har skaffat ett spel, tvåskurna block och en förfärlig massa lina med garanterad dragkraft.
   ─
Med spel kommer hon
att gå upp med en sång på läpparna, förmodade han också.
HON SJÖNG så lagom.
   Söderlund i viken
drog, Öberg med Pentan drog, Pettersson med Archimedsen drog, jag drog och morfar medverkade med muntra tillrop.  
   ─
Vi får kalla på Isaksson, sa Oskarsson.
   Isaksson kom, Isaksson
fick en pilsner, Isaksson drog. Det knakade, inte ens i båten.
   ─ Vi får kalla på Sundqvist, Sundqvist fick en pilsner, Sundqvist drog. Ingen sång på läpparna.
   ─ Vi får kalla på Begagnade Bergman, sa Oskarsson.
   Begagnade Bergman säljer beg. bilar på Frejgatan. De är av skilda märken men alla har det gemensamt att mätarn står 6.300 mil. 
   Begagnade Bergman kom, Begagnade Bergman fick en pilsner, Begagnade Bergman drog. Båten rörde sig inte ur fläcken, men morfar tyckte att
berget började rynka sig. 
NU HAR JAG BARA en pilsner kvar, sa Oskarsson, vi får kalla på Johansson med pudeln.
   Johansson med pudeln kom, Johansson fick en pilsner och pudeln en sockerbit och så drog vi ett tag igen. Och si, då behagade det tunga fartyget
mak
a upp nosen på första stockrullen.
   ─
Nu är
det kört, sa Oskarsson på udden. Vi vilar en stund, sen suger vi tag igen för det avgörande draget.
BÅTAR SKA INTE dras upp på land, de ska hänga i dävertar, undervisade morfar men bemöttes med
allmän skepsis. Dävertar? Vem har sett någon i
skärgården som håller sig
med dävertar?
   ─ På västkusten är det vanligt, det har jag läst hos Dävert Taube, sa morfar och sprang undan innan vi hann knuffa honom i spat.
ALLE MAN på linan! domderade Oskarsson på udden och med gnissel och knirk rullade den tunga laxkuttern motvilligt upp på stockrullarna.
   När skrovet var stöttat i sidled och stod där och dröp som en elefant som just återvänt från sjön
efter att ha hämtat en utkastad pinne,
sa Söderlund i viken att felet med oss som båtuppdragare är att plaståldern har förvekligat
oss. Förr, när vi alla trafikerade skärgården med tunga
träbåtar, som blev ännu tyngre av surt vatten ju längre de fick ligga i på höstarna, då hade vi ordentliga grejor och
dessutom var vi mer tränade för
sådana här övningar. Den nya tidens plastkoppar åker ju upp på landbacken bara man blåser dom i ändan.
SÅ HÄR HADE vikingarna det vareviga dag när dom skulle
dra drakarna över land mellan floderna på väg till Miklagård, sa Öberg med Pentan.
   ─ Inte, sa morfar. Vikingarna behövde inte ta i, eftersom de hade en högre intelligens än vi.  
   ─
Båtarna blev väl inte lättare av intelligens, sa Pettersson med Archimedesen.
   ─ Jo, faktiskt, sa morfar. Hade vi haft vikingar inblandade i denna uppdragning, hade vi sparat våra krafter.
   
Va menaru, gamle man? sa Begagnade Bergman.
   ─ Jag vill bara påpeka, sa morfar, att vi glömde göra loss Oskarssons laxkutter från bojen. Vi har icke bara dragit upp en tung ekbåt,
vi har dessutom dragit upp en bojsten på ett och halvt ton. Sånt skulle aldrig ha fallit vikingarna in.
    Det var tur att hon inte gick av på mitten, sa Oskarsson och klappade sin båt.