Sista striden för en galen general. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.06.27)

■■■ Montana (SvD) Gravstenarna lyser vita i tystnaden under den åskblå himlen. Vi står på kullen där general George Armstrong Custer stupade i sin sista strid med Sitting Bulls indianer. Ett godstågs vemodiga signaler i fjärran bidrar till stämningen. Man får nästan huka sig för att inte få historiens vingslag i huvudet.
   Kullen vid Little Bighorn är nationalmonument i dag, men det är ändå inte alldeles lätt att hitta hit. Fast vi befinner oss mitt i kråkindianernas reservat,
är det ganska ont om pilar. Men. en skrynklig gammal indian som sitter i sin lastbil hjälper oss. Hunden han har bredvid sig i förarhytten morrar och visar tänderna mot vilsen vit man. Håll käften, ryter indianen och klipper till jycken över nosen med sådan kraft att hunden borde ha svimmat för mindre. Jo,
man ska åka så och man ska åka si, så kommer man fram.
   Undra på att det gick som det gick för Custer för 106 år sen i denna förvillande del av Amerika.

En galning
  
Att han stupade och förlorade slaget, berodde på tre viktiga omständigheter.
   För det första visste han inte vilka övermäktiga indianstyrkor landskapet förmådde att gömma, för det andra råkade hans kompanier i panik, för det tredje, inser man på denna kulle att generalen måste ha varit en galning!
   Den som läst Eric "Uncas" Englunds böcker om det här sista stora indiankriget (han var kunnigare på det här området än indianerna själva) känner bakgrunden till slaget vid Little Big Horn. Och så har man ju föralldel varit på bio, många av ens ungdoms matinéer pi Sibyllan och Röda Lyktan handlade
just om general Custers sista strid.
   Jo, 1868 hade myndigheterna i Washington överenskommit med indianerna på en konferens i Fort Laramie, att de stora vidderna mellan Yellow Stonefloden, som rinner igenom Montana och North Plattefloden som rinner genom Nebraska och Wyoming, skulle vara indianernas land tillträde för vit man. Buffeljakten var ju ett livsvillkor för indianfolken.

Brottet
  Men vit man talar med kluven tunga. redan fyra år senare började man staka Norra Pacificjärnvägen, tvärs igenom området och ämnade ge den en sträckning söder om Yellowstonefloden. Sitting Bull och Crazy Horse, de tongivande hövdingarna i trakten, gick genast till motattacker. Varje vit man dödades på fläcken, järnvägsrallarna arbetade under dödshot, eskorterande trupper kunde inte klara deras säkerhet.
   Man kallade på general Custer som drog in med en styrka för att bringa ordning. Det var ett brott mot överenskommelsen även det.
   Och vad gjorde Custer? Jo, han upptäckte guld! Vad värre var, han skickade jublande rapporter om guldfyndet österut och förorsakade, en guldrusch
utan like. De områden, som regeringen i givit indianerna, översvämmades av lycksökare och i deras kölvatten började salooner och horhus att spikas upp
vid foten av siouxernas heliga berg.
   ─ Regeringen vill tydligen ha krig igen, konstaterade Sitting Bull.

Ultimatum
  
1875 utfärdade Washington ett ultimatum. Indianerna skulle in i reservaten i Dakota och Montana, Kringströvande indianer skulle betraktas som fientliga. Den 31 januari 1876 var sista dagen indianerna fick ströva fritt. Siouxer och Cheyenner klagade och sa, att de omöjligt skulle hinna ta sig genom vintern till reservaten. De fick inte ens svar.
   Våren 1876 trodde man sig veta, att Sitting Bull uppehöll sig med tiotusentals indianer söder om Yellowstonefloden. Tre militärkolonner under generalerna Alfred Terry och John Gibbon, skickades i väg med order att krossa och utrota. General George Armstrong Custer, hjälte från inbördeskriget och flera indiankrig, ledde 7:e kavalleriet som ingick i Terrys styrkor.
   Han fick Terrys order att ta sig fram till Little Bighornfloden och där möta generalerna Terry och Gibbon.
   Men Custer hade uppenbarligen fått en släng av storhetsvansinne. Dels var han i onåd hos president Grant på grund av uppkäftighet och behövde uträtta något stort så att han kom att ligga bra till igen. Dels hade han ambitioner att bli vald till Amerikas president! Han hade anförtrott sina närmaste sådana planer och redan påbörjat presidentkampanjen så smått. Sålunda medförde han på expeditionen en inbjuden reporter från New York, Mark Kellogh, som skulle skildra Custers stora seger.
   Custer var fast besluten att strunta i sina överordnade generaler och klå Sitting Bulls indianstyrkor på egen hand! 7:e kavalleriregementet var ett ganska trött regemente då det nådde Little Bighorn i gryningen den 25 juni 1876. Soldaterna hade suttit i sadeln i 40 dygn och ridit i genomsnitt 4,8 svenska mil
om dagen över en solstekt prärie. Svett och damm hade förvandlat deras blå uniformer till pansarjackor av obestämd färg. Varje soldat medförde en Colt-revolver med 24 satser ammunition, ett Springfieldgevär med hundra patroner, en filtrulle, en fältflaska med ljummet vatten, en säck med sex kilo havre
till hästen men inga sablar.
   Den lilla floden Little Bighorn var bredare än någonsin, ty vintern hade bjudit på stora snömassor och smältningen hade breddat floden till 40 meter på
sina ställen.
   Custers spejare, lejda indianer, rapporterade indianläger ett par mil framöver. Från en höjd kunde de med blotta ögat avgöra att det rörde sig om tusentals indianer. Custer använde kikare, men kunde inte hålla med om att styrkan var så stor. Han befallde marsch framåt. Custer var på förhand besluten att gå till angrepp. Han hade klippt sitt långa ljusa hår på morgonen. Han hade lagt av uniformen och klätt sig i hjortskinnsjacka med fransar, vidbrättad hatt och kragstövlar.

700 mot 20.000!
  
Av någon anledning som historien inte kunnat komma underfund med, delade han sitt kavalleriregemente i tre grupper. Själv anförde han tolv officerare med 205 man samt en handfull civila. De andra grupperna var ungefär lika stora. Inalles omfattade regementet 617 officerare och meniga, 33 amerikaspejare och 20 civila. Försvagade bara genom den olyckliga uppdelningen ryckte dessa fram mot en indiananhopning som tros ha bestått av uppemot 20.000 man, varav 8.000 indiankrigare!
   Med överhövding Sitting Bull dolde de sig för alla kikare i världen under de lummiga träden i Little Bighorns dalgång. Där var Cheyennerna under hövdingarna Lame White Man och Two Moon, där var ogallasiouxerna under Crazy Horse, där var arcsiouxer, minniconsiouxer och tetonsiouxer under ledare som Spotted Earle, High Backbone, Lame Deer, Fast Bull. När lägret efter slaget bröts, bildade indianerna och deras djur en kolonn som var 800 meter bred och fem kilometer lång.
   Major Marcus Reno och kapten Fredrick Benteen ledde de övriga bataljonerna i Custers regemente. Reno gjorde den första attacken mot indianlägret
och bleknade när han såg fiendens mångfald. Med knapp nöd lyckades han ta sig tillbaka över floden och gå i ställning på en kulle som än i dag heter Reno
Hill. Indianerna trodde inte Reno var riktigt klok. Mitt i reträtten lät han sitt folk stiga av hästarna och bilda skyttelinje till fots. För att inte bli nedtrampade fick de raskt kasta sig i sadeln igen och retirera vidare. Major Reno sköt rakt upp i luften och kastade revolvrarna varefter som magasinen tömdes. Vid återsamlingen  på Reno Hill befanns det att han förlorat 34 man. Och var höll Custer hus?
   Kapten Benteen dök upp med sin bataljon och hade inte heller haft någon kontakt med Custer. De tog sig upp på den högsta höjden i närheten och spanade. Bara en massa indiankrigare i rörelse, ingen Custer.

Upptäckta!
  
Medan de spanade, upptäcktes de av indianerna som nu kom stormande över prärien. Klockan sju på kvällen var Reno och Benteen helt omringade av indianer som dock nöjde sig med småattacker ty kvällen och mörkret var nära.
   Major Reno och hans folk tillbringade en natt av bävan på Reno Hill. Klockan 03.00 i gryningen kom indianerna tillbaka och gjorde ideliga ryttarchocker mot de 350 soldaterna på kullen.
   Striderna pågick hela förmiddagen. Och ingen Custer.
   Helt plötsligt avbröt indianerna striden. Major Reno fick på omvägar veta orsaken. Sitting Bull hade kommit ridande från den kulle, där han som överhövding följde striderna i kikare. Han ropade:
   ─ Låt resten av soldaterna leva. Dödar vi dem alla, kommer en ännu större armé att sändas emot oss och vårt folk blir utrotat!
   Detta kan låta som en klok mans ord, men till saken hörde att Sitting Bull fått rapport om att generalerna Terry och Gibbon inte var långt borta med huvudstyrkan.
   Vad hade Custer för sig?
   Jo, ungefär samtidigt som major Reno anträdde sin panikslagna reträtt över floden den 25 juni anföll generalen nedför kullarna mot lägret vid floden.
Först när anfallet redan var påbörjat och ingen återvändo fanns, fick generalen klart för sig vilken förkrossande övermakt han red tillmötes.
   I samma ögonblick tog Sitting Bull ett avgörande strategiskt grepp. Han lät Crazy Horse och Crow King omringa Custers båda kompanier. Generalen
kunde med en mindre styrka slå sig ur och retirera upp till de kullar varifrån han startat. Ett hundratal soldater nådde kullarna i detta det svettigaste gatloppet i indiankrigets historia. Bara ett femtiotal man var i stridsdugligt skick när man gick i ställning på kullens krön och sköt sina hästar för att ha
dem som barrikader. Och var höll Reno och Benteen hus?
   Custers sista strid varade inte mer än 30 minuter. Den sista kvarten fördes striden till fots. Alla kavalleriststrider ni sett på oljemålningar och bio, ska
ni inte bry er om, deras bild av förloppet är falsk.
   Ammunitionen tröt tämligen snabbt för Custers lilla förfärade hop, de döda hästarna hade lagt sig på de sadelväskor i vilka ammunitionen förvarades. Hästkadavren erbjöd f.ö. en kuslig anblick, otaliga indianpilar hade förvandlat dem till nåldynor. De sista av Custers män föll för lansar och tomahawker.

Alla döda?
  
Sitting Bull kom ridande när allt var över. Han frågade:
   ─ Är alla döda?
   ─ Ja, alla.
   ─ Låt oss då bege oss till vårt läger. Tag ingenting som tillhör de döda soldaterna!
   Siouxerna lydde order, men Cheyennerna plundrade desto mer. När Reno och Benteen nådde kullen på, Little Big Horn dagen efter, fann 197 lik, de flesta skalperade och plundrade. Men George Armstrong Custer, känd som "Long Hair" bland indianerna, hade fått behålla sitt hår. Han hade klippt sig på morgonen, dessutom var han civil, ingen av indianerna kände därför igen honom. Runt liken låg gröna lappar strödda, amerikanska dollarsedlar som indianerna kastat eftersom de inte visste vad de betydde.
   Bland de döda återfanns också journalisten Kellogh som aldrig fick telegrafera något segerreportage till New York.
   Custer förlorade 12 officerare, 205 meniga. Benteen förlorade tre officerare och 33 meniga. Dessutom stupade tre indianspejare, en vit spejare, en negertolk, tre civila. Benteen miste elva meniga. Totalt dödades 272 man.
   Och hur många indianer gick det åt? Jo, tjugo siouxer och tolv Cheyenner, totalt 32 man!
   Vem sköt general Custer? Det kunde samtida indianer aldrig komma överens om. Än i dag diskuterar man i reservaten om det var Rain-in-the-face eller White Bull.
   Men ett vet man säkert. Sitting Bulls spådom i stridens hetta att efter slaget vid Little Bighorn skulle indianerna bara ha utrotning att vänta, den gick i grym uppfyllelse.
   På asfalterade gångstigar följer man i dag Custers, Renos och Benteens rörelser för 106 år sedan. Här uppmanas turisterna att hålla sig på gångstigarna och inte beträda gräset? Vackrare gräsmattor har man sett, dessutom klippta.
   ─ Nej, säger tillsyningsmannen milt, men gräset myllrar av rattle snakes, skallerormar!
  Tystnaden vilar tung över detta gravmonument i ödemarken. Men plötsligt tycker vi att det. väser av skallerormar i hela Vilda Västern.