I huve't på en gammal gudinna. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.06.20)

■■■ NEW YORK (SvD Söndag) Vad är det som rör sig i huvudet på en gammal Frihetsgudinna? Jo, det är Sven Rydén, det är jag och det är fyrtio hojtande skolresebarn från Connecticut.
   Huvdet är inte mer än 5,5 meter i genomskärning, så vi har tur som äntrat hit upp så pass tidigt på dagen. Lite senare, när turistfärjorna från Battery Park kastar loss, nedlastade till relingen, brukar trängseln inne i den 96-åriga damen vara rent olidlig. Köerna i spiraltrappor och hissar är sådana att ingen får stanna upp för att ta sig en titt på utsikten genom de tjugufem fönstergluggarna i gudinnans diadem. "Move ,on, move on!" skriker otåliga vakter med uppgift att hålla rotation på folkströmmen.
   Men denna måndagsmorgon är det bara Connecticuts barn och vi.
   Vi kan uppehålla oss i statyns pannhåla så länge vi önskar. Det önskar vi dock inte, ty gudinnan befinner sig under reparation. Hela den ståtliga damen, 46 meter i strumplästen, är utförd i kopparplåt på ett skelett av stål. Hon är vackert ärggrön från topp till tå, men patinan kostar på, det byts plåtar mest varenda vecka. För dagen kryper tre gubbar med hammare omkring på hennes hjässa och slår henne i skallen med taktfasta slag som ekar och får trumhinnorna att mötas inne i våra egna huvuden. Skam till sägandes lider madame av kopparslagare.

Armen avstängd
  
Helst skulle vi vilja fly uppför stegen genom högerarmen, för det finns en liten utsiktsbalkong strax under lågan i facklan. Men armen är dessvärre avstängd från armhålan och uppåt. Det påstås att alltför många besökare föll för frestelsen att beröva sig livet genom ett svanhopp från facklan.
   Skolbarnen från Connecticut råmar och visar tandställningarna av missnöje med att vägras inträde till armen. De skäller på magistern, men hammarslagen förtar allt vad denne säger när han försvarar sig. Plötsligt skakas kraniet dessutom av vibrationer och motorknatter.
   ─ Rakar hon sej elektriskt? undrar ett sarkastiskt barn.
   Nej, det är bara helikoptrar som stryker förbi med turister, som önskar smalfilma symbolen från nära håll.
   I den akustiska pyttipannan av skrikande barnaröster, smattrande helikoptrar och dunkande kopparslagare, vill vi ju ändå ta oss en titt på det Amerika vi kommit för att upptäcka. Där ligger Brooklyn i diset, där är Manhattan, denna myrstack i sten, glas och betong, därborta ligger New Jersey med sina varv och skorstenspipor. Och alldeles nedanför Frihetsgudinnans fötter ligger Ellis Island, tragediernas ö.
   Det var här de föstes samman, miljonerna som kom över haven för att bli amerikaner när massimmigrationen satte i gång på 1880-talet. Ingen släpptes in utan att granskas av myndigheter och läkare.

Hjärtslitande
  
Invandrarmuseet under hålfötterna på Frihetsgudinnan, har redan berättat hjärtslitande exempel på människor som fick sina drömmar slagna i bitar på Ellis Island. Det behövdes bara att immigranten råkade ut för någon läkare som hade en dålig dag. En ögoninflammation, uppkommen under överresan, kunde vara nog för att bli avfärdad och skickad tilllbaka över havet.
   För många blev drömmen om Amerika aldrig verklighet. Den krossades på Ellis Island när man hade 700 meter kvar till det nya landet.
   Som ni säkert vet, så var det fransmännen som bjöd Amerika på Frihetsgudinnan, denna magnifika symbol för allt vad Amerika heter. Frederic Auguste Bartholdi hette hennes skapare som fick idén redan 1871, att på hundraårsdagen av självständighetsförklaringen 1888 skänka det nya landet en storslagen gåva från det franska folket. Efter ett väldigt dividerande och insamlande av medel, bestämdes det att Frankrike skulle stå för själva  statyn, Amerika  skulle kosta på sockeln och tillsammans skulle sockel och gudinna nå en höjd av drygt 92 meter.
   Bartholdi fick hjäp av en ingenjör med stålstommen, han hette Gustave Eiffel och tog jobbet som en förövning till Eiffeltornet.
   Själva gudinnan hamrades i 2,5 millimeters kopparplåt över trämallar. Bartholdis egen hustru stod modell utstyrd i lakan. Det hörde tiden till att alla gudinnor skulle avbildas i textila överdåd, som sedligt dolde varje antydan till kvinnliga former.
   Hela New York var på benen när den färdiga jättstatyn, nedmonterad i bitar, anlände per båt till sin holme i Upper Bay, där East River och Hudsonfloden möter Atlanten. Gamla fotografier från tiden berättar för turisterna, som sedan dess till ett antal av 35 miljoner har travat genom statyn från hjässa till häl och det är klart att slitaget är stort.
   Hissarna strejkar i da
g. Möjligen kan detta trista faktum skyllas slitaget, men Rydén och jag tror mera på att det vilar en förbannelse över oss personligen. Lutande tornet i Pisa i fjol, hissarna stod, Rådhustornet i Köpenhamn, hissarna stod, Stadshustornet i Stockholm, hissarna stod. Alla hissar i världen lägger av när SvD kommer. Upp går det an att gå. I Frihetsgudinnan är det 174 plus 136 trappsteg. Ner är det värre. Redan i höjd med madames midja känns knäna som om man åkt slalom i tre veckor.
   Möjligen
är det straffet för att man är så oförsynt närgången mot gamla damer på 96 år. Men när vi ändå är ute för att upptäcka Amerika, tyckte vi att det här var ett bra sätt att börja på.
   Circle lines färja
är packad till sista kvadratmeter däck när hon tar oss i land till Battery Park. Vi stryker tätt förbi de spöklikt tomma kasernerna på Ellis Island. Sluter man ögonen, kan man för något ögonblick känna sig  som en immiggrant, med hjärtat i halsgropen ombord i en överlastad ångare från den gamla världen.
   Men vi har
klara papper och behöver icke ängslas.
   Dagen
är solig, hettan dallrar mellan skyskraporna på södra Manttan. New York har lunch, vilket för många av kontorens människor innebär en hamburgare och en påse french fries på en bänk i Battery Park. French fries är det samma som pommes frites på amerikanska. Någon har räknat ut att den här stan käkar åtta ton pommes frites i timmen när den är i form. Vi köper en påse för 25 cents och provsmakar, jo, den smakar misstänkt likt den raggarhavre som saluförs i gatukök i Avesta och Ånge.

Som riks-13
   
Snaskande på våra påsar hejdar vi en knallgul taxi och kastar oss in mellan skyskraporna, på väg mot Amerika. Det tjuter och skramlar i denna värld i skyskrapornas skuggor. New York är polis- och ambulanssirenernas stad. New York har dessutom världens sämst underhållna gator. Taxins stötdämpare har för länge sen givit upp i kampen mot det asfaltslappade underlaget. Nog är att Fifth Avenue är den världsberömda flärdens stora stråk, men vägbanan är som Riks 13 i höjd med Söderhamn, innan den blev E4.
   Armeniern som kör, upptäcker i backspegeln att vi ser lite förvånade ut. Han sträcker ut handen, vänder den uppåt i en resignerad gest och säger mitt i en
jättegrop på Lexington Avenue:
   ─ New York bankrutt!
   Jo, det har man ju hört att storstaden inte har råd med sig själv. Underhåll av gator och fastigheter
är eftersatt, delar av Manhattan är slitna till förslumringens gräns.
   Men New York är stolt och stöddigt, mitt
i armodet.
   ─ Aulsson och Rajden, är det ni heter, undrar portiern på hotellet.
   ─ Får jag se era kreditkort.
   ─ Vi betalar kontant, säger vi och sätter näsan i vädret.

. . .och
Skellefteå
  
Mannen bakom disken betraktar oss med ogillande misstänksamhet. Sen sä
ger han:
   ─ I
så fall måste jag be er att betala rummmet i förskott!
   Han snyter oss
på 620 kronor var för en natt.
   Inte nog med att man
har gator som Söderhamn, man har priser som Skellefteå.
   Men
vi är i alla. fall på väg. Hej Amerika, här kommer vi!