Nostalgi(ts) i en riktig restaurangvagn

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1977.12.18)

■■■ Nostalgi kan vara ångbåtsbiff, T-Fordar och Önnemo by. Nostalgi kan också vara gonggongen på tågen som kallade passagerarna till restaurangvagnen för lunchens rödspätta på porslin, immig pilsner i fotade glas, bord med vita linnedukar och stärkta servetter.
   Restaurangvagnarna fyller 8O år. Det var därför som det i veckan, helt plötsligt fanns servitörer i vita jackor på tågen, mellan Stockholm och Malmö.    Passagerarna som denna decemberdag kom inraglande i den skumpande vagnen för att buttert tugga i sig en plastmacka och dricka öl i dessa äggskal till muggar som aldrig står stilla, gnuggade sig i ögonen, Vanudå? Precis som förr? Ryktet spred sig i tåget och nyfikna strömmade till. Besticken klirrade mot porslinet, servitörerna ilade mellan borden, det var precis som förr i världen. Fyra obekanta som fått plats vid samma bord lyckades med konststycket att hitta varsitt håll att titta åt och bet ihop tänderna för att ingen konversation skulle uppstå, det var precis som förr i världen, det också.

Får på skallen
  
Medan den gamla vagnen, ombyggd sedan 1937, knirkade sig uppför Kolmården med häpna gäster, rykande spis och heta rödspättor satt Hans Wetter vid fönsterbord och myste. Han har vanligtvis inte mycket att mysa åt, för han har Sveriges otacksammaste jobb, han är direktör för Trafikrestauranger och får på skallen varje dag. Han kom till Trafikrestauranger i början på 60-talet och har läst insändare sedan dess. Under hans tid har de gamla vedeldade restaurangvagnarna med kocka, kallskänka, disk, kassörska, hovmästare, servitörer och nissar försvunnit och de elektroniska självtagningsvagnarna kommit i stället. Av de 115 miljoner Trafikrestauranger, omsätter kommer 40 miljoner på den rullande serveringen. De fasta järnvägsrestaurangerna har varit till glädje, de rullande krogarna har bara vållat problem.

Smärtsam övergång
  
Övergången till den elektroniska eran var smärtsam. Mikrovågsugnarna, som skulle värma upp den prefabricerade maten, fungerade inte som man tänkt sig. Maten var vetenskapligt placerad på tallriken, ty ärtor, spätta och potatis är inte lika mottagliga för värme. Spättan skulle ligga i riktning klockan två, potatisen, i riktning klockan fyra och ärtorna i klockan åtta. Men flickorna som jobbade på vagnarna brydde sig inte om några riktningar utan singlade in tallrikarna lite hipp som happ i mikrovågsugnarna. Gästerna fick därför kall spätta och ärter som höll 105 grader. Ibland var det inte personalens fel, de första mikrovågsugnarna klarade inte spänningsfallen på linjen utan slog av för tidigt. Servitrisen såg på klockan, aha 3 1/2 minut och halade fram spättan som vid det laget bara fått sig någon enstaka minut. Historien om mannen som fick kall pannbiff, blev klassisk:
   ─ Pannbiffen är kall.
   ─ Inte möjligt, den är elektroniskt uppvärmd.
   ─ Skulle fröken villa ge ha en stöt till?
 
Dahlqvist häcklade
  
Svenska folket morrade över den nya ordningen. Den ende som fick sina fiskar varma var Hans Wetter i direktionen. Han suckade och sa:
   ─ Ska Trafikrestauranger ensamt svara för all nostalgi i landet? Tåg ska, tuta, vissla, pysa och stanna vid stationer, för att ta in vatten, helst ska Oscar II anas i linne, gasljus och helstärkt personal. . .
   Han visste väl vad han gav sig in på, när han flyttade från ICA-restauranger till jobbet med tågen. Svenska folket har gnällt på restaurangvagnarna ända sedan de kom till. På 50-talet hette en av de stora häcklarna Lasse Dahlqvist, folkkär charmör i schlagerbranschen. Efter en sommarturné per tåg skrev han: "Man träder in i den gamla snusbruna kafévagnen och möts av dessa smörgåsar som inte förnyats på 10 år med sin ost, sin skinka, sin leverpastej och sin. ägg och ansjovis. . ."
   Trafikrestauranger AB, ilsknade till och svarade: "Man går in i den snusbruna grammofonaffären och möts av Lasse Dahlqvists slitna skivor, det är "Dans på Brännö, brygga", "Jolly Bob"', "Hallå du gamle indian" och,  oundviklig som leverpastejen, "Oh boy, Oh boy Oh boy" .
   Skinka och Jolly Bob, så går det till när gamla skivbekanta möts i polemiken.

Wallenberg
  
För 80 år sen var det en Wallenberg som först väckte tanken på att rullande matsalar skulle medfölja tågen. Kaptenen G. O. Wallenberg, .sedermera svensk minister i Konstantinopel, var chef för kontinentalrouten  i Trelleborg - Sassnitz. Han slog sig ihop med konsul G. Beijer i Malmö om ett skriftligt förslag riktat till von Krusenstierna i civildepartementet "först därför att det måste ligga oss varmt om hjärtat att denna förbindelse, Skandinavienexpressen Stockholm- Berlin måtte blifva så god som möjligt". Wallenberg skrev också: "Om restaurangvagn finge medfölja tåget, blefve resan mycket angenämare. Ätandet är ett tidsfördrif, och de tre målen, som skulle inmundigas, afdela dagen, så att den förefaller mycket kortare."
   Uti detta hade Wallenberg så rätt, så rätt. Det är den stora skillnaden mellan tåg och flyg, att på tåg kan man spankulera omkring och gå in och ta sig en bit. På flyg sitter man där man sitter, det enda man kan koppla av med, är att gå på toa och stjäla en tvål.

Premiär 1897
  Samtidigt som Wallenberg väckte sitt förslag, hade det börjat röra på sig i järnvägsstyrelsen och 1897 rullade den första restaurangvagnen mellan Stockholm och Malmö. Restauratör var en källarmästare Axel Backman i Stockholm, som rekommenderats av bageriidkaren C. W. Schumacher. Vagnen var en ombyggd personvagn och kanske, lite otymplig för sitt ändamål, eftersom det inte fanns plats för några skafferier, maten kom i efter i en liten godsfinka.
Endast passagerare i första och andra klass ägde tillträde till denna första restaurangvagn och när man med tiden tog det djärva steget att även släppa in folket från tredje klass, ville man förbjuda kortspel vid borden, för att hindra att gästerna satt kvar för länge. De privilegierade i första och andra klass spjärnade emot i det längsta men 1906 kom folket in. Personer med första och andraklassbiljett, hade dock förtursrätt vid köbildning.

Första elspisen 1946
  De första vagnarna hade plats för 32 sittande och gick i reguljär trafik ända in på 50-talet då Lasse Dahlqvist och andra kritiker gav dem en sista spark. 1911 kom vagnar med plats för 40 gäster, 1933 satsade man på en ny typ med plats för 48 gäster. Hittills hade man lagat maten på stora hejans vedspisar. 1946 kom den första vagntypen med elspis, 1953 kom de helelektrifierade vagnarna med kylanläggningar och luftkonditionering.
   Och så kom 60-talet med sin elektronik och då vet vi hur det gick. Självservering och plast, jämmer och elände. Bort seglade de gamla vagnarna med boaserad björk i väggarna och makligt vispande fläktpropellrar i taket.
   Men nu i veckan, var det alltså som förr igen, Hans Wetter manade fram den gamla vagnen ur stallarna, en med elektrisk spis. Ingen av  de vedeldade finns kvar, den sista tog eld där den stod på bangården och avvaktad sitt öde. Hela vagnen brann upp, det enda som inte tog eld var veden.

Gonggongen saknas
Det är egentligen bara en detalj som saknas i det nostalgiska tåget över Kolmården, gonggongen. Detta slagverk som ekade i vagnskorridorerna och kallade resenärerna till spisning, finns inte med. Gonggongerna ligger nånstans på SJ:s vind men ingen kan erinra sig var. Man kanske hittar dem till hundraårsjubileet.
   Hans Wetter säjer, att det i dag serveras mat i 70 tåg, att det fortfarande förekommer traditionell matlagning med spis och kock i 20 tåg på sträckorna
Sthlm - Malmö och Sthlm - Göteborg att det finns 25 självtagningsvagnar med elektronisk utrustning, att det finns ambulerande service  i TR:s och privatregi.
   Wetter talar om framtiden medan vi reser söderut, lönsamhetskalkylerna står som en rök över Kolmården.
   Han vill att vi ska förstå och inse.
 
Roligare förr
   
Vi försöker, men det är inte så lätt. Vi är förlorade förledda och hopplösa i vårt nostalgiska dillande om gamla goda tider. Vi lyssnar på framtiden men har vårt hjärta i gången tid, när vi var så fattiga här i landet att vi hade råd med service och angenäm komfort. När vi går på restaurangvagn är det inte kalkyler vi önskar, vi vill ha rödspätta på porslin och öl i klirrande glas. Vi sitter där som truliga Ludde Jubergare och upprepar sammanbitet: Det var roligare förr.