November igen. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1984.11.22)

■■■ MAN TRASKAR Hantverkargatan neråt i ett novemberväder som får en att fundera över, om det är tekniskt möjligt att smita in i någon portgång och strypa sig själv.
 Man stannar vid ett butiksfönster, där det skyltas med sorghattar, utan att begripa varför.
   I nästa skyltar man med marsvin. Jag har haft de marsvin jag
behöver i mitt liv, köpte ett för 7:50 som var pregnant och blev i rappet ägare till ett helt stall. Fem exemplar lyckades jag kränga till aningslösa barnfamiljer för två kronor stycket. Fyra fick jag skänka bort. De återstående två blev jag av med genom att betala tio kronor till en familj som förbarmade sig.
   ÄNDÅ BLIR JAG stående framför detta marsvinsfönster för i den smutsgrå rutan ser jag spegelbilden av mig själv. Ett marsvin på två ben och 1.85 i strumplästen.

Vacker har du aldrig varit, men sen du bantade bort den där 60-talsrondören har du fått kalkonskinn under hakan och skrynkliga påsar under ögona. De där vraken, som rörde sig kring Peter Lorre i gamla filmer från kokainkvarteren i Singapore, såg ut ungefär så där.
   November.
   D
ET ÄR MEST av någon sorts flyktbehov som man kastar sig upp i en inbromsande buss och sjunker ner på en soffa för att där vältra sig i sin personliga tristess. Men då säger någon bakom mig:
   ─ Såg du vem som kom på?
   ─ Nä.
   
Han, du vet . . . Tsssss, tssss . . . Resten är hesa viskningar.
   
Han ser trevlig ut privat, säger en annan röst. För att börja komma till åren, så har han vackert hår.

   En plötslig värme börjar stiga inom en, man känner sig som en långfralla, nyss framplockad ur frysen.
   NYA RÖSTER, nu från  andra sidan mittgången i bussen.
   ─ Han är,ju riktigt gullig, min typ verkligen. . .
   ─ Hade inte en aning om att han hade benan på den sidan. Men det ser man ju nu när han inte har hatten på sig.
   Nu är man så varm att det hettar i kinderna, kostar på sig en förstulen blick på sig själv, i sidorutan.
Å ja, för all del. I den här belysningen så, inte alldeles hopplöst. Tycks gå hem hos bussåkande damer i alla fall.
   NYTT ÖGONKAST vid Tegelbacken. Genast lite bättre. Vid Gustaf Adolfs torg är man en Yves Montand och rättar till slipsen.
   Nya damer i soffan bakom.
   Titta, säger den ene. Han är faktiskt mera till sin fördel privat än på foto.
   ─ Vad kan han vara? Femti?
   ─ Mer!
   Man känner en stark lust att vända sig om och säja "59", men lyckas behärska sig.

   
 Vid Norrmalmstorg är det någon som säjer:
   ─
Jaså, vi har kändisar med i bussen.
   ─ Man kanske skulle be om en  autograf?
   
Man känner efter i innerfickan, jo reservoarpennan ligger där utifall.
   November är ingen dum månad i alla fall. Det börjar sjunga i gubben. Man skulle kanske hoppa av här och gå upp på NK och lägga ett par hundra på den där blazern, man såg i söndags. För ungdomlig för dej, sa frun. Pytt, ska hon säga!
   Med lätta steg lämnar man bussen med allas beundrande ögon i ryggen, står kvar på hållplatsen och ser den passera med novemberbleka ansikten bakom rutorna och upptäcker att man har suttit bredvid Ernst Hugo Järegård sen Pilgatan.
   November igen.

 


  
   
   



 

,