Ölosofisk stund

Manus är donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.02.12)

■■■ JANSSON, JONSSON och Persson går på lokal ibland, dricker en sejdel källarsvalt öl samt träffar personer.
   Häromdagen träffade de en person som hade varit i, Öregrund.
   Denne berättade om ångbåtskaptenen som genomförde konststycket att gå på grund i Öregrunds hamn, tjugo meter från livräddningskryssaren "K A Wallenberg".
   DET ENA MINNET ger ju det andra och mannen som hade varit i Öregrund erinrade sig också historien om den unge marinofficeren, som med en barkass skulle borda gamla kryssaren "Manligheten" vilken låg på redd någonstans.
   Var och en som prövat en sådan manöver vet, att det är lika chansartat som  att släppa en bomullstuss i vattenvirveln kring avloppshålet i ett badkar, antingen sugs tussen ner på direkten, eller också stöts den bort av strömvirveln.
   Så förhåller det sig också med lätta barkasser kontra tunga kryssare, antingen dundrar barkassen in i fartygssidan så att passagerarna står på näsan och ramponerar kaskarna, eller också stöts barkassen bort medan förgasten fåfängt famlar efter fallrepet.
   Det senare, blev fallet när den här barkassen försökte borda "Manligheten". På kryssarens kommandobrygga stod befälhavaren, en vithårig gammal salting och kollade barkassens marina hyss med bister min. För varje misslyckat bordningsförsök steg ansiktsfärgen. Efter fjärde misslyckandet, grep den gamle befälhavaren i megafonen och skrek till den unge marinofficeren ombord i barkassen:
    ─ Ankra upp ett stycke bort, så kommer jag med "Manligheten"!
   JANSSON, Jonsson och Persson fann denna historia mycket tänkvärd, Jansson sa:
   ─ De e nåt symboliskt i de där alltså . . . den fjunige gröngölingen i barkassen  som vill visa att han är en vuxen karl och så den gamle beckbyxan som ropar att han ska komma med manligheten.

   För personen som hade varit i Öregrund, berättar vi den gripande historien om han som skulle angöra Sandhamn med en Segeljakt, i 300.000 kronors klassen.
Han hade instruerat gastarna noga. Det stod en förgast med fånglina på backen, det stod en aktergast med dragg, på akterdäck. Till aktergasten sa han:
    När jag skriker "Låt draggen gå" så ska draggen gå på sekunden!
   ─ Aj aj kapten.
  Sen styrde jakten mot kaj och en stor menighet samlades framför klubbhuset, ty ska sanningen fram, så, hade jakten en oroväckande god fart mot land.
   ─ Låt draggen, gå skrek kapten.
   Därpå brakade jakten in i kajen och krossade hela förstäven. Jo då, han i aktern hade kastat draggen som, han skulle, men han hade råkat kasta den i jollen.
   Sånt händer på sjön.
   DET FINNS EN annan version av denna historia. Enligt den skulle det ha varit självaste "Refanut" med Wallenberg ombord som var på ingående och råkade kasta draggen i jollen. Wallenberg skulle dock ha insett vad som var å färde, Refanut var på god väg att ramma en hel rad av dyra segelfartig som redan låg i hamn. Därför skrek han till rorgängarn:
   ─ Sikta på något billigt!
   Och så blev båtvärlden en Vega fattigare.
   ─ Alla dessa presumtiva sjöhjältar som just nu irrar omkring på båtmässorna redo att betala 120.000 kontant för en segelbåt, vad är det som driver dem? undrade, Jonsson. Jo, de vill bli en Chichester, det är pojkdrömmen som driver på, längtan efter att bli stor och rå sig själv på de fria haven.
   ─ Må de i så fall förverkliga drömmen, sa Persson, må de lyckas med att inför världen och sig själva bevisa, att de är karlar nog att behärska sina fartyg. Må de slippa förödmjukelsen att när någon annan skriker i megafon att de ska komma med den manlighet de själva saknar.
   ─ DETTA ÄR filosofi, sa Jansson, lyfte sejdeln.
   ─ Detta är folköl, sa Jonsson, gjorde sammalunda.
   ─ Ölosofi, sa Persson.
   Då gick mannen som hade varit i Öregrund.