Efter fyra Yves Montand ber vi att få betala...

Hämtat från Gits privata arkiv (SvD Söndag med GITS, 1981.06.14)

■■■ PARIS (SvD). Vi sitter två Svenskar på Café de la Paix i Paris och försöker se ut som om vi vore författade av Frank Heller.
   Vi känner oss mitt i smeten, mitt i hjärtat av Paris, mitt i världen.
   Förr i tiden
hette det, att om man hängde tillräckligt länge på Piccadilly Cirkus i London, skulle man träffa alla av de världens stora, som är värda att träffa. Det gäller inte längre, har vi hört av folk som reser. På Piccadilly Cirkus träffar man i dag bara oljearaber, som är i stan för att köpa hotell. Numera har Café de la Paix i Paris, slutgiltigt övertagit rollen som världens hörn.

Leasingmadamen
   
Här sitter vi bland grevar och baroner och sträcker på halsarna för att inte missa något av det spännande gatulivet på boulevarden som tömmer ut sin, plåtgröt
av bilar i Place de l´Opera. Just här heter boulevarden Boulevard des Cappucines, österut heter den Boulevard des Italiens och västerut, kallar den sig Boulevard de la Madeleine. Boulevarder i Paris kan aldrig riktigt bestämma sig, utan byter plötsligt och ofta som forna tiders kyrktjyvar. Vid huset, nr 15 på Madelaine, ett stenkast· från Café de la Paix stannar turistbussarna från Köln, Wien och Ringarum med skrikande bromsar, för det var en trappa upp i det huset som hon bodde, Alphonsine Plessis, mera känd som Marguerite Gautier, ännu mera känd som Kameliadamen, en av historiens mera prominenta leasingmadamer.
   Hon är ett dragplåster av samma format som självaste Eiffeltornet, alla turister ska se hennes fönster, fast lägenheten numera fungerar som kontor. Folk lägger fortfarande färska kamelior vid hennes grav på Montmartres kyrkogård.
   Själv sitter man på Café de la Paix i grannskapet och småskäms lite för att man inte har den sanna lidelsen för detta kvinnoöde. Men var det inte Robert Taylor som var Armand i filmen man en gång såg på folketshusbion i Ånge?  Filmbilderna har förbleknat, man minns bara att det var Garbo som gjorde den lungsjuka demimonden och lyckades med konststycket att med sitt hostande i slutscenerna överrösta en höstförkyld publik i Ånge.


Kaffe och vatten

   Kyparna i svarta
jacketter med fotsida bord dukar som förkläden, accepterar att man endast dricker kaffe för en tia, men kastar lite uppfordrande blickar efter någonhalvtimme och det är säkrast att beställa påtår. Efter vad vi kan se, är inte den internationella publiken heller särskilt spendersam av sig. En typisk  fransman i Mörka solglasögon, regnrock och cigarrett i munstycke, läser Le Monde till en futtig mineralvatten. Två tyskar med attachéväskor representerar med en fransk affärsman över tre simpla Pernod. Fyra japaner låter som när man backar ett magnefonband, de verkar ha kommit ihop sig om någonting, kanske är de i färd med att dela på notan?
   En parisisk hemmafru, eller är hon från landsorten?, läser France Soir och det slår oss att hon gör det med vit uppspärrade ögon. Antingen har tidningen en ovanligt svinaktig grej om Mitterrand eller också har
damen kontaktlinser som skaver, vi kom aldrig underfund med vilket. En man med gnistrande sten i slipsen och glasögon som Tommy Dorsey, läser International Daily Herald och vi gissar att han är en amerikan i Paris som försöker dämpa Coca Cola abstinensen  med en kall öl. Vi lutar oss bakåt i de klassiska korgstolarna och insuper världsstadens avgaser med ett maximum av välbehag. Numera är man lite skyddad på sådana här ställen, de, parisiska trottoarkaféerna har byggt burar av plexiglas omkring sig. Men dörrarna står på vid gavel för att något av atmosfären ska kunna leta sig in.

Katt bland hermelinerna
   
Har man spisat lunch på ett folkligt sluk på en bakgata och sen klivit iväg till Café de la Paix för att intaga kaffet, så är man förstås lite av en katt bland hermelinerna, men sånt har hänt förr. Vi påminner varandra om Bob Hope, som när han var ung och okänd käkade på en hamburgerbar men petade tänderna utanför Waldorf Astoria.
   Det är aperitifdags och det börjar bli trångt, men som insnöad nordbo på rymmen till kontinenten njuter man i fulla  drag av att sitta skavfötters med världen. Det är fråga om en förtrollning. Denna förtrollning bryts emellertid av en linhårig tjockis i täckjacka och kamera i rem tvärs över magen som trycker näsan platt mot plexirutan och ropar på amerikanen som läser International Daily Herald.  Det hade varit okay om han inte ropat på värmländska: Perssön, kom fåru sä, Ekbla' har fått fatt på e 'fröntimmer!
   Precis som det skulle vara någon bragd i en stad, där det kryllar av dygnetrunt-fjärilar i vartenda gathörn.
   Perssön viftar bara avvärjande med International Daily Herald, men värmlänningen vill inte ge sig: Men Perssön dö, di vänt på däj i gruppa! Bössen te hotälle ska gå!
   Suckande viker amerikanen ihop sina glasögon och troppar av. (Han gick som Tommy Dorsey också.)
   Suckande bestämmer vi oss för att intaga absolut tystnad, för tanten som läser France Soir är väl i själva verket en snabbköpskassörska från Alvesta.

Kissinger och Tracy. . .
   
En färgad gentleman har fått hjälp av en kypare i fotsid bordduk, att beställa en taxi
och går med fjädrande steg mot dörren när bilen bromsar in. Men en vithårig herre i regnrock tränger sig före, han har kanske också beställt. Kyparen går emellan, ruskar på huvudet, pekar på den färgade och säjer: - Non non . . . monsieur noir! . . . Nej, nej . . . svarta herrn!
   Vi menar, att skulle en kypare säja så i Sverige åkte han in i Aftonbladet.
   Men var är kändisarna? Vi har läst International Daily Herald vi också och det ska vimla av amerikanska skådespelare i stan. Men de är kanske hemma på hotellen och tvättar sig med den där tvålen som nio av tio använder.
   Klockan 15.20 tycker vi oss igenkänna Henry Kissinger, men det är någon som bara är lik honom. Det är ju alla medelålders österrikare med glasögon.
   Klockan 15.30 kommer Spencer Tracy, men det är nog fel igen, för han lär vara avliden.

. . . och fyra Montand
  
Klockan 15.40 kommer fyra stycken Yves Montand på en
gång och då ber vi att få betala, ty vi har liksom märkt att förtrollningen sakta ger, vika för en mera saklig känsla av att Café de la Paix är nog märkvärdigt, men lite långtråkigt i längden. På sätt och vis var det väntat, ty man har upplevt samma vikande förtrollning på Dome och Select och Coupole. De är fluster för världen de också, men när det kommer till kritan finns här ingenting annat att fröjdas åt än att titta på folk. Och när folk bara har varandra att titta på, blir tristessen till slut ett faktum. Det förhåller sig så med Piccadilly, det är så med Via Veneto i Rom, med Leopoldstrasse i Münchens  glada Schwabing och Promenade des Anglais i Nice, man ska ha varit där, men man ska veta att det är ställen där ingenting händer utom att alla glor på alla.
   Ferlin har fångat detta fenomen inom
nöjeslivet med några briljanta rader:
   Att nöjen är högst relativa
   jag lärde mig tidigt förstå,
   i Nykroppa mente, man så:
   Vi har en och annan begravning
    och tåget att titta på.
   
Och det kan måhända vara den till tröst som inte har råd att resa runt, till Europas flärdfulla vattenhål, att hela Europa egentligen är ett enda stort Nykroppa.