Ett fall på lut

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1981.06.21)

■■■ PlSA (SvD). Att resa är att överraskas en smula. Inte visste jag t. ex. att det lutande tornet i Pisa är, så högt, 55 meter! Det är 17 meter högre än Katarinahissen i Stockholm och det är spiraltrappor, ingen hiss, ända upp. Man når toppen flåsande som, en motionsdisponent i fädrens spår för framtids segrar.
   Upp går ändå an, det är värre ner. Efter 294 trappsteg i spiral, där varannan kurva dessutom är feldoserad, känner man sig vid nedkomsten, som efter ett bättre kalas. Och skorna är plötsligt två nummer för stora.
   Vidare
överraskas man av det faktum, att det lutande tornet bara är ett av 10.000, lutande torn i Pisa, fast 9.999 andra är förstås bara två decimeter höga och utförda i gips. Sevärdheterna i Europa är numera så kringgärdade av souvenirbutiker att man snart inte ser en skymt av själva sevärdheten för allt krimskrams omkring.
Vad tänkte han på?
   
Tornet är en kampanil, dvs. ett fristående klocktorn
till katedralen i Pisa. Det är byggt på lösan grund, ett gammalt delta till floden Arno och vad Bonnano Pisano tänkte på, när han började bygga tornet i vit marmor år 1173, vete gudarna, han glömde i alla fall att påla grunden. När han kommit till tredje våningen vek sig hela härligheten åt söder och jobbet fick avbrytas.
   Man rev sig sen i huvudet i hundra år innan en som hette Wilhelm av
Innsbruck fortsatte att bygga snett, den här gången i kalksandsten. När han hunnit tre våningar, byggde han den sjunde dvs. själva klockrummet, med lite motlutning för att det inte skulle se allt för tokigt ut.
   Det såg tokigt ut ändå och vad värre var, det lät tokigt. Ska kyrkklockor låta harmoniskt, ska de vara väl balanserade, de här hängde så egendomligt att kläppen träffade klockans innandöme med olika kraft. I stället för ding-ding, blev
det di-DONG. Och när fyra obalanserade klockor började di-DONGA unisont, blev Pisaborna alldeles konfysa. Det där är avhjälpt i dag, för klockringning, sånt gör man som alla vet numer med elektricitet.
   Det är fyra tyska skolklasser före oss i
spiraltrappan och 80 schweiziska pensionärer med sting i knäppkängorna som trycker på bakifrån. Den som vill stanna och pusta, får smyga sig ut på någon av pelararkaderna som omslingrar tornet, men ta sig i akt! något skyddsräcke finns icke för det skulle profanera arkitekturen. Enligt statistiken är det tre-fyra personer om året som, hoppar ner för att ta livet av sig och väljer denna stilfulla miljö för hädanfärden, men några olyckor händer sällan. Ett åttaårigt amerikanskt barn föll från femte våningen i förfjol, eljest har man varit förskonad från tragedier de senaste tio åren.
   ─ Vi har en försiktig publik, säger en grånad vaktmästare, alla besökare är så övertygade om att tornet ska falla just som de är på väg mot toppen, att de  iakttar en nästan andaktsfull försiktighet.
När faller tornet då?
   
När faller det då? Ja, det är det kusligaste, det kan falla precis när som helst. Pisa kommun, hoppas att det dröjer, för den drar in 40 miljoner kronor om året i turistpengar på sitt knasiga torn. F.n.
ökar lutningen med i genomsnitt 1,5 mm/år. Vissa år, som 1973, får tornet spader och ger sig iväg 4-5 mm. Andra år kan det "räta upp sig", som 1934 då det lutade sig tillbaka 3 mm. Detta ansågs sammanhänga med att tornet inte bara långsamt faller, det har varit på väg i 8OO år, så långsamt är väl ordet, utan det sjunker också! I dag vilar foten 2 1/2 meter djupare i de gamla floddeltat än när det började byggas.
   Att tornet står i gungfly har samtidigt varit dess smala lycka. Tack vare gungflyets dämpande effekt, har det inte berörts av de otaliga jordskalv som drabbat trakten. Och sen är borgmästaren i Pisa
helt övertygad om, att Vår Herre sitter i himlen och håller ett öga på sitt torn. Hur ska man annars förklara att det stod helt oskadat trots krigsårens bombardemang?
   Den 31 augusti 1943 regnade över 800 medeltunga flygbomber över platsen, under ett sju minuter långt luftanfall.
Katedralen fick svåra skador, tornet inte
en skråma.

   Professor Gustavo Colonetti, gjorde så sen som på 6O-talet mätningar, vilka visade, att tornet inte bara lutade, det va
jar också för vinden. 15.000 ton marmor och kalksandsten svänger för ganska oförargliga vindstötar. En rejäl storm och hela klabbet rasar, var diagnosen.
   F.n. är lutningen så stark, att tornet svär mot alla teknikens lagar. Avvikelsen mellan bas och topp är 4,5 meter. Och när man flåsar i dessa trappor tillsammans  med ett tusental andra turister som i medeltal väger 70 kilo, vilket innebär 70 ton extra, kan det inte hjälpas att man väter ett finger och sticker ut det i vädret. Med en suck av lättnad konstaterar man att stiltje råder.
   Liksom i Venedig är det grundvattennivån det hänger på. Den är ganska nyckfull i området och de av alla världens experter, som tillkallats för att rädda tornet och satsat på att stabilisera grundvattensnivån, har fått förlängda kontrakt.
   De som satsat på att med hjälp av domkrafter räta upp tornet, har däremot skickats hem utan gage. Pisa vill ha sitt torn snett, inte en turist skulle komma för att kika på ett rakt torn.
   Japanerna som 1974 grävde tunnlar och dränerade samt behandlade marken runt tornet med kemikalier och cement för att göra underlaget hårt, har haft mest framgång hittills.
   Vidare har man förstärkt tornets kärna med stålkonstruktioner och hydraulik, nästan osynliga för den flåsande allmänheten.
   Armerad Betong i Malmö, som räknat problemet, tror att lösningen ligger i en exteriör "vagga" av stålbalkar, den skulle förmodligen vara
effektiv men se lite anskrämlig ut.
   Tyska experter vill permanenta tornets underlag genom att konstfrysa marken.
Riv och bygg
upp!
    Amerikanska konsulter vill schakta bort jordmassorna under tornets norra
sida för. att få det att räta upp sig, men de har lika lite som domkraftsförespråkarna vunnit något gehör. Inte heller tilltalas myndigheterna i Pisa av ett seriöst franskt förslag att riva ner tornet, märka bitarna och sedan bygga upp det igen på solid grund i det skick som Bonanno Pisano förmodligen tänkte sig år 1173.
   Nej, tornet ska luta, men luta lagom! säger Pisa.
   Den turistande allmänhetens
intresse för tornet, har tagit sig skiftande uttryck. För tre år sedan fick man införa 300 kronors böter på att kissa från toppen. Det hade blivit någon sorts studentnöje att tävla i vem som kunde nå längst. Det är 200 kronor i böter för den som ristar sitt namn i pelarna på toppen, eller skriver det med spritpenna.
   Den
flåsande församling, som gjort oss sällskap upp, hinner knappt hämta andan förrän spritpennorna kommer fram.
 
Problemet är bara att finna en ledig fläck att skriva på. Pepe och Marie från Venezuela, Chris och Pam från Sydney, Håkan och Sigge från Mjölby och Juanita och Ernesto från Madrid, hör till de hundratusentals turister som bidragit till att man här uppe knappt kan upptäcka den marmor som pelarna består av. Sven Rydén väcker uppseende, han är den ende i tornet som ritar på papper.
   Miraklens torg heter platsen där katedralen och dess berömda klocktorn finns. Förmodligen syftar namnet
att tornet stått pall och inte dråsat i backen för flera hundra år sen. Men kanske hade han också lite rätt souvenirförsäljaren som på förfrågan slog ut med händerna och sa:
   ─ Vi har tusen personer om dan i tornet, men, idag fredag fick katedralen sina första två besökare, på hela veckan.
   Det är väl det som är miraklet!