I havsdrottningens nostalgihamn . . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.07.18)

■■■ LONG BEACH (SvD Söndag) Queen Mary tar musten ur den starkaste. Under en dag ombord förväntas man uppleva det one step-dansande 30-talet, världskrigets swingtutande 4O-tal, 50- talets framtidsvissa be bop-år och 60-talets riv och rock. När man mot aftonen stapplar över landgången hem till 80-talet igen, är man både trutt i futterna och i själen. Fötterna går väl an, men var finns det någon Scholl för själen hos vilken man kan lägga in sig för avnostalgisering?
   340 meter lång, blänkande och mäktig ligger hon i hamnen i Long Beach som ett flytande monument över Atlantjättarnas nyss slocknade epok.
   Ett par däck är förvandlade till hotell, resten av båten är museum. Aldrig har man sett en sådan lyx som i dessa förstaklasshytter där världsfinansens hajar och Hollywoods filmstjärnor vältrade sig under de fyra dygnen över till Europa.
   Aldrig har man sett så mycken blankskurad mässing som på denna kommandobrygga 30 meter ovanför havsytan med ett virrvarr av maskintelegrafer, rattar, talrör och andra navigationstekniska prylar.
   Aldrig såg man sådan vräkighet som inredningen i den förliga baren. Aldrig blev man så imponerad som i aktre maskinrummet 26 fot under havsytan, där metertjocka propelleraxlar fortfarande driver fyra stycken bronspropellrar. De väger 35 ton styck och är så perfekt balanserade att man kan sätta dem i rotation genom ett lätt tryck med ena pekfingret.
   Som så många andra skönheter hade hon en komplicerad förlossning. Man sträckte kölen redan 1930 men bygget lades ned under depressionen och blev inte klart förrän 1934 när kung Georg V och drottning Mary sjösatte henne. På grund av all storstilad inredning var hon sedan inte klar för jungfruresa förrän i maj 1936. Den följde traden Southampton-Chemourg-New York där det rika Amerikas alla kändisar väntade på kajen för att gå till sjöss.
   Flera av dem möter vi i fotoförstoringar när vi med långa benet före knäar oss fram längs det berömda promenaddäckets teakbrädor. Där ler och vinkar en aningslös 30-talsgeneration som drack champagne och dansade charleston om nätterna och inte riktigt ville tro att världen gick mot ett andra storkrig. Fred Astaire i glencheck-kostym och brun filthatt på nacken tar hela Queen Mary i famn på en bild. På en annan lutar sig Spencer Tracy mot relingen i 500- dollarsulster, på ett tredje rynkar Gloria Swanson på ögonbrynen so hon gjort i en hel karriär. En ung Marlene Dietrich ler mot fartygsfotografen, Clark Gable tömmer en whisky med kaptenen i bästa drinksoffan och Guy Cooper småler blygt mot bakgrunden av en livbåt.
   Det fanns ju inget reguljärt passagerarflyg över Atlanten på den här tiden, alla som hade ärende till Europa fick resa med båt, och alla ville förstås resa med Queen Mary, den lyxigaste av dem alla. Där grimaserar Buster Keaton på en blixtbild från 1948, där gnäggar Bob Hope med hörntänderna, där poserar Noel Coward i rutig kostym och mondänväst av sämskskinn. Helan och Halvan leker med flytvästar och Winston Churchill låter sig fotograferas i salongen. Han har spillt på sig men har tydligen inte märkt det själv, han är helt upptagen av ett stort allvar, ty han är på hemväg till London från ett samtal med Harry Truman. Året är 1952.
   Man känner sig lite som en 30 år försenad fönstertittare där man går och kikar in i hytter i olika prislägen. Förstaklasshytternas lyx får en att dra på munnen mitt i allt det bländande, ty på en punkt har de en standard som aldrig skulle godtas i dag. Det gäller badrummen. Det som är lyx 1937, är närmast slum i dag. Utvecklingen på området värme och sanitet har gått snabbare än man riktigt märkt. Det är inte pannrummet man ser. Gyttret av många, långa, krokiga och raka rör var vad som  krävdes för att en 3O-talsmiljonär skulle kunna borsta tänderna.
   Mitt i all lyxen ombord finns en avdelning som har sitt speciella intresse. Den visar hur det såg ut ombord, när det var krig i världen och Queen Mary bar en miljon amerikanska soldater över haven. Packade som sillar i fyravåningsslafar, knappt bredare än strykbrädor, reste 16.000 amerikanska GI:s åt gången till Europa för att slåss mot Hitler. På varenda resa hade hon det tyska ubåtsvapnet i hälarna, ty der Führer hade lovat 250.000 dollar plus järnkorset till den ubåtskapten som kunde borra henne i sank. Men Queen Mary var inte bara stor och lyxig, hon var snabb också, snabbare än någon av de tyska ubåtarna. Gråmålad med släckta ventiler och lanternor krossade hon Atlanten i drygt 30 knops fart och ändrade kursen var tredje minut. I denna sicksack-dans kom ubåtarna ohjälpligt på efterkälken och Queen Mary klarade sig kriget ut. Hitler suckade och gav henne öknamnet "Grå spöket".
   De där åren har fått sitt eget kapitel i den show, som dagligen spelas upp i Queen's Saloon och kallas för Captains Party. En tiomannaorkester i vita smokingjackor spelar melodierna från de 30 år Queen Mary seglade. Skickliga entertainers steppar och sjunger och till slut spelar man upp till dans för alla de endagsresenärer i blommiga skjortor, shorts och cowboyhattar som betalt 6 dollar för en titt ombord. Fartygets officerare, eller de som ska föreställa dem, är flitiga på golvet. Rara tanter blir alldeles röda om kinderna när de får svänga om i armarna på någon som verkar vara en livs levande Atlantgigolo från förr.
   Salongen är magnifik och påminner om festvåningen på ett bättre svenskt stadshotell, fast större, nästan som Blå Hallen. Minsta killen i orkestern, det är han som spelar basfiol, varför är det alltid så, är hårresande lik Åke Söderblom i Flottans kavaljerer eller vad de hette, de där lustspelen med Fylgia i huvudrollen som SF spelade in när morfar var ung.
   Och så blir det show igen. En mittbenad 30-talscharmör sjunger "Sentimental Journey" och "Isn't it romantic" med sådan feeling att publiken suckar.
"Cheek to cheek" rakar ner applåder. Och när entertainern sen tar på sig stålhjälm och sjunger örhängena från kriget rinner nostalgin ur ögonen på de flesta. Alla sjunger med i "Over there" med en sådan känsla att det blir rikligt gripande.
   Sen kommer 5O-talet med "Pennsylvania 65 000", "Chattanooga" och "We got rythm" som visserligen skrevs långt tidigare men inte nådde folkets hjärtan förrän Gene Kelly satte dit den.
   Varför sitter man på en gammal Atlantångare i Long Beach och gråter mitt i sommaren? Man blir väl så rörd av, trehundra amerikaners gripenhet, kan tänka. Och så hjälper det väl till att man är en gammal narr själv.
   Något rödögda och mycket lycksaliga, myllrar vi ut på däck och 300 nya marscherar in för att ta våra platser. Här är det inga pauser, Åke Söderblom hinner knappt ta ett bloss mellan varven.
   Men han är inte mera Söderblom än att han talar engelska med en accent som röjer att han är från Wales. Jo, han har spelat i Queen Marys tiomannaorkester så länge att han kan henne innan och utan. Kan han möjligen bekräfta en historia?
   Den svenske författaren Fritiof Nilsson Piraten och några likasinnade var ute på en segeltur till England och råkade ut för en sådan gruvlig tjocka på Themsen att man var tvungen att ankra. Stort kalas utbröt ombord varpå herrarna sov mycket gott hela natten och en bit in på förmiddagen dagen därpå utan att ana att solen strålade från en klar himmel. En ihållande fartygssirén väckte dem och när de något grusiga i ögonen tittade ut ur ruffen, var det Queen Mary som ville fram. De hade ankrat mitt i farleden. Herrskapet ombord beslutade snabbt att ta fram signalflaggorna och hissa upp en lämplig hälsning i masten. Flaggornas budskap skapade en viss munterhet på Queen Marys kommandobrygga, ty budskapet löd: ÖNSKAR NI VETA EDER POSITION?
   Atlantjätten slog av maskinerna och hissade ner en korg med frukt och champagne.
   Nej, Queen Marys basviolinist kan inte erinra sig ha hört denna historia. Han har f. ö. varken hört talas om Nilsson the Pirate eller Tjiviks market.
   En som hette Murchison och stod på akterdäck och vädrade sitt cykelstyre till mustascher samt uppgav sig vara maskinchef ombord sedan den tiden hon seglade, sa att historien måste vara lögn, "för vi gick aldrig till London, utan alltid till Southhampton".
   Han tog oss med i hissen ner i maskin, pekade på ångturbinerna och sa:
   — För övrigt drar man inte ner farten hur som helst på de här grejerna!
   Och något trött besvarade han för miljonte gången i senare delen av sin karriär den eviga frågan: Flyter hon?
   Lejonparten av de tusentals besökarna per dag är övertygade om att Queen Mary vilar i någon sorts betongvagga på botten av hamnbassängen i Long Beach, men faktum är att hon flyter på rikligt!
   — Risken att hon rostar sönder existerar inte, sa han med övertygelse. Genom en ny metod kan vi måla hennes botten fast hon är i vattnet. Men vi gör det inte så ofta, för det går åt 30.000 kilo färg varje gång.
   Med 1285 mans besättning, 711 förstaklasspassagerare, 707 i cabin class och 571 i turistklassen gjorde hon sin sista resa från Southampton till New York för att sedan gå till vila på Californiens kust.
   Det mesta är sig likt ombord, samma folkmyller på promenaddäcken som under fornstora dar, samma artiga officerare med vita kortärmade skjortor, svarta flugor, svarta brallor med knivskarpa pressveck och lackskor som gnistrar i solen vankar omkring med händerna på ryggen och ser lite tankfulla ut som om de diskuterade fartygets aktuella position. Men i the wireless room, där förstaklassmiljonärer fordom trängdes framför radio- och telegrafiapparater för den dagliga kontakten med sina börsmäklare där hemma, ekar det tomt och öde.
   Och på kommandobryggan står endast en kvinnlig guide i rederiets uniform. När hon hör att vi är från Sverige, skiner hon upp, för hon älskar Sverige och ger oss en komplimang för de utmärkta gökur vi tillverkar. Innan vi går iland tackar vi henne med ett hjärtligt Hej Schweiz!