Alla vägar bär till Rom. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1981.08.09)

■■■ ROM (SvD). Alla vägar bär till Rom, det betänkliga är bara att de möts inne själva centrum. Biltrafiken förvandlar Roms centrum till en plåtgröt av tutande, rykande och luktande bilar som förflyttar sig med snabbheten hos en snigelkongress. Ack, eviga stad som bara består av biltak, nästa gång tar vi stege med oss så att vi åtminstone kan fånga en skymt av Colosseum.
   Vi kommer norrifrån, det är faktiskt en bit från Venedig och hit och fast vi färdas med dubbla fallförgasare och Edsbyns Fittipaldi vid ratten är det
sent när vi kommer fram. Jo, vi får rum på ett hotell i utkanten, dusch för mig och ett avkylande bad för Fittipaldi. Det riktigt fräser  när han kliver i.
   Halv sex på morgonen väcks vi av en tupp som gal som en galning. 7 km från Roms centrum! När hörde man sist tuppen gala i Solna eller Bandhagen?
   ─ Låt bilen stå här, ta taxi in! råder hotellvärden. Vi gör motvilligt som han säger, hur frestande det än vore att se Fittipaldi runda gathörnen på edsbymaner. Halv nio startar taxin, redan klockan tio är vi i stan, 7 km på 90 minuter uppges vara genomsnittsfarten på snigelkongressen.

Inte en blomma!
  
Vi kliver ur vid Spanska trappan och tror att snigeln kört fel, inte en blomma! Spanska trappan som brukar bada i ett hav av blommor i otaliga krukor
och tunnor! I stället kryllar trappan av flummiga kurrar som säljer nytryckt konst med ram till turisterna. Det är stafflier och läbbiga oljetryck så långt ögat ser, ju längre man kommer utför trappan, desto flummigare och läbbigare.
   Nere på Piazza di Spagna är somliga så illa däran, att de måste hålla sig i staffliet. Konsten håller oss uppe, har någon sagt. Här är det en bister realitet.
   Vi ställer oss mitt i den fashionabla butiksgatan Via del Condotti för att rita av trappan. Vi vill nämligen ha hörnhuset med, ty här finns en svensk anknytning. Den svenska litteraturens Münchhausen, doktorn och livmedikusen Axel Munthe, hade sin läkarmottagning här. Han drömde i hela sitt liv om att
bli en världsberömd författare och han blev det med boken om sig själv, "Boken om San Michele", som översattes till all världens språk, fast det mesta i boken var ett välsignat ljug. Det var väl ingen slump att Axel Munthe valde detta hus för sitt arbete i Rom. I lägenheten där han hade sin praktik hade 60 år tidigare den engelske poeten Keats avlidit. I lägenheten ovanpå hade Shelly bott. Hos Grecco, kaféet på hörnan som alltjämt finns kvar finns breven inramade på väggen från fin de siecle's storheter, sådana som Björnstjerne Björnson och Buffalo Bill, vad de nu kunde ha att göra med varandra.

Här lyckades han
  
Det var i Rom som Munthe blev vad han inte lyckades bli i Paris, socitetsläkaren på modet med rykte om sig att vara världsbäst på diagnostik och ha förmågan att bota krämpor med radikala, verksamma behandlingsmetoder.
   I San Michele-boken skroderar visserligen Munth om liknande framgångar i Paris på 80-talet, men det är dessvärre bara ljug. Sanningen var, att hans patienter utgjordes av Strindberg och parismålande svenska konstnärer som aldrig hade ett öre att betala med. Munthe fick i det närmaste fly från Paris och endast tack vare nådiga penninggåvor från Georg Sibbern, Sverige-Norges unionsminister i Paris, fick han råd att etablera sig i Rom.
   Men här lyckades han, ingen läkare i Europa hade så fashionabla patienter som Munthe alla kontinentens krönta krämpor fick han äran att behandla.
Och hela tiden, drömde han om att bli en världsberömd författare.
   Björnstjerne Björnson hälsade på ett par gånger men blev aldrig riktigt klok på karln. Björnson skriver till Bergliot, sin dotter, om Munthe: "Han har en begåvning, så fin och stor och så färdig för allsidigt tänkande, att den borde kunna uträtta sällsynta ting. Men han är osäker genom små meditationer, så upptagen av självbeundran att han icke längre får fred med sig själv . . . "
   Ingen vacker blid Björnson gör förnyat besök hos Munthe vid foten av Spanska trappan och skriver hem till Bergliot: "En av Amerikas unga miljardärsöner hade just kommit till Rom, han hade kommit enbart för att konsultera Munthe. Han var drinkare och ville inte följa någon annans råd än Munthes. Munthe väntade sig ett honorar på 10.000 dollar. Han bor vid spanska trappan i den lägenhet där Keats avled. Ovanpå bodde Shelley. När man kommer in till Munthe ligga Keats och Shelleys dikter rent händelsevis uppslagna, de äro bägge bundna i praktband av den yppersta elegans. Ett omåttligt stort fat med visitkort finner man i hallen. Gladstones kort ligger överst, man skall ju tro att han var hos Munthe i går. D:r Munthe kör runt i staden, dels med två prakthästar, dels med två ponnies. I vagnen sitter antingen kronprinsessan av X eller hans två hundar, en liten och en stor, den lilla på baksätet och den stora på framsätet.
En tjänare sitter bredvid kusken, och båda äro i livre . . . Överallt i rummet ligga pengar, delvis hopknycklade. Jag har varit hos Munthe en gång och därvid fick han också mitt visitkort att lägga på sitt fat, sedan dess har han inte haft något bruk för mig och jag ej heller av honom . . . "
   Det är ingen vacker bild Björnstjerne Björnson tecknar av den svenske societetsläkaren, men den svenska drottningens vänskap var utan minsta invändning. Munthe, kunde göra sig skyldig till rena tölpaktigheter när han talade om det svenska kungahuset men blev alltid förlåten. "Kronprinsessan lyder mig fullkomligt", skriver han, och jag söker hålla hennes svaga kropp och själ i ordning, gammalt dåligt blod. Hon har intet stöd av de sina. Kronprinsen känner jag väl, en snäll och hederlig man, men obetydlig person, okunnig och inskränkt. Fadern, kungen, är ingen seriös man. Mig synes obegripligt att kungalegenden kan hållas upp med så tarvlig representant."

Säckig farbror
  
Man ska betänka att Munhe sade sådana saker vid sekelskiftet, då varje ifrågasättande av kungahusets personer var närmast ett brott. Men Munthe gick alltid fri och under senaste världskriget, han dog i februari 1949, bodde han som ständig gäst hos Gustav V på Stockholms slott. Stockholmarna minns honom än, en fläckig, säckig farbror som gick omkring på borggården och krafsade med käppen så fort personalen hade krattat, han hatade bland mycket annat nykrattade grusgångar. Och minns vi honom inte personligen, minns vi kanske Toivo Pawlos inlevelse i rollen som Munthe från ett TV-stycke som sänts ett par gånger med Jan Blomberg som majestätet och Ingvar Kjellson som kusligt porträttlik Sven Hedin.
   På allt detta tänker vi när vi står i Via del Condotti och ritar. Turisterna har vaknat och fladdrar med sina kartor i den trånga gatan, de flummiga i trappan stojar och jublar ty en amerikansk sällskapsresa har marscherat rakt i gapet på dem och det köps och säljs som om det var världens sista oljetryck som gick.

Edsbyns Folkets hus
  
Personligen backar vi genom Via del Condotti ut på den brusande Via del Corso, tar oss över Piazza Venezia till Via dei Foro Imperiale för vi måste rita Colosseum också. Vi har sett Colosseum förr men inte ritat. Det tar sin tid, ty fast den märkliga arenan naggats hårt av tiden och oförstående förfäder som här hämtat material till andra byggnadsverksamheter, återstår ännu många mäktiga valv som ritstiftet skall fånga i alla dess tungt graciösa former. Och så är det tröttsamt att rita och hoppa jämfota på en gång, vilket man måste göra för att inte biltaken ska skymma.
   Passerande romare ser att vi är turister, men inte nog med det, de förutsätter också att vi är idioter.
   ─ Colosseum, där slog de ihjäl dom kristna! säjer en oombedd herre och pekar.
   ─ Just det, säjer vi.
   ─ Colosseum, säjer ett ebenholtzhårigt barn och pekar med glassen.
   ─ Det menar'u inte? säjer vi.
   ─ Colosseum, säjer en spagettisvulllen madame med tre barn i kjolarna.
   ─ Inte alls, säjer vi, det är Folkets hus i Edsbyn, det är likadant. Vi bara kontrollritar för att se vem som var först.
   Det slutar med att vi har en hel folksamling omkring oss som påpekar att det är Colasseum vi ritar. Då tar vi en taxi hem till hotellet. Chauffören, en glad kille från Toscana med randig skjorta och blänkande mittbena, är originell så till vida, att han släpper ratten och pekar med bägge armarna.
   ─ Colosseum! skriker han.
   Det råder ingen tvekan om saken, vi har sett Colosseum.