Så går snacket på Strindbergs brygga
 
Manus är donerat av Gits efterlevande (Helgtidningen "PRESSEXTRA" 4/4 1980).

■■■
Påsken kommer varje år med våren till Stockholms skärgård. På ångbåtsbryggan i Dalarö bromsade en Amazon, målad i regnbågens alla färger. En muskulös Tarzan klev ur, en modern sagoprins i avklippta jeans och en kedja runt halsen med ett kors i. I kön vid tjorren stod en ung flicka, klassiskt skön som sannsagans prinsessa. Hon var klädd i avklippta ,jeans och ett omslagssnöre som höll opp bysten. Att dom inte fryser ihjäl?
   Han sa:
   ─ Ö!
  Hon sa:
   ─ Ä, tare i dalen.
  Han ville inte ge sig utan
samlade sig till ett nytt konversationsförsök.
  Han sa:
   ─
Ö!

  Hon svarade:
   ─ Tare i brasan!
  Sådant har det blivit, vårt vackra svenska språk.

  Det här hände ju ändå på en klassisk brygga, känd från litteraturen. Samma brygga där drängen Carlsson en gång gjorde entré i litteraturen med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen för att
hämtas i skötekan av Clara och Lotten från Hemsö. Det är Hjalmar Bergmans brygga, Gustaf Hellströms brygga, Hasse' Z:as och Anders Zorns brygga. Där står i dag ungdomar och ber varandra ta sig i brasan.
  Nu finns det somliga som säger, att det här är TV:s fel. Ungdomar pratar som de gör därför att de bara glor på TV och aldrig öppnar en bok som skulle kunna förnya deras ordförråd. Andra, som t ex Sven Stolpe, menar att ungdomen är offer för den nya skolplanen, den som varken kan lära ut konsten att skriva eller läsa.
.   Fru Oskarsson på våran ö, har en annan teori.
   
Det är vi som har skulden, vi medelålders töntar, vi som är denna språkfattiga ungdoms föräldrar. Vi borde ha lärt den tala, vi borde ha lärt den formulera sig. Det gjorde vi förr, när familjen samlades kring aftonlampan och idkade högläsning och konversation. Numera sitter vi och tiger framför samma babblande dumburk som de unga.
   Säja vad man vill om fru Oskarsson, hon är en handlingens kvinna så hon bjöd alla öns tonåringar på middag. Först var det fläskfilé med champinjoner, sen skulle det bli aftonlampa med högläsning och konversation.
   ─ Nån måste börja, sa fru Oskarsson.
   Hon hade väl inte precis väntat sig att någon av ungdomarna skulle resa sig och hålla tacktal för maten, men man kan ju aldrig veta, så hon hade placerat Perssons Berra bredvid sig, på talbar plats så att säja.
   När Perssons Berra inte fick in mera fläskfilé i ansiktet, reste han sig, tog fru Oskarsson i kardan och sa: 
   ─ De här satt fint i ryggen, hörru.
   Larssons Emil instämde i bakgrunden och sa:
   ─ Skitfin sallad!
   Och Öbergs Totte tillade med övertygelse:
   ─ Schyssta kantareller!
   ─ Champinjoner, sa fru Oskarsson och log.
   ─ Skit samma, sa Totte, dödsbra i alla fall.
   ─ Ta mera om Totte önskar. . .
   ─ Nä, man e häftigt mätt, sö. Tog för mycket av, de där gula grunkelimojset.
   ─ Bearnaisesås, sa fru Oskarsson. . .
   Sen rapade Perssons Berra. Man kan rapa på många sätt. När Perssons Berra rapar, låter det som om en 500-kubikare passerar lokalen. Fru Oskarssons gamla mamma tappade strumpstickorna i förskräckelsen och stängde dörrn om sig utifall det skulle komma fler motorcyklar.
   ─ Nu, pojkar, dukar jag ut, sen ska vi ha en riktigt gammaldags mysig stund kring aftonlampan, sa fru Oskarsson.
   ─ Åki dåki, sa Perssons Berra som går i Norra Latin och läser särskild kurs i engelska.
  Det var alldeles mörkt i rummet när fru Oskarsson återvände från disken med aftonlampan i handen. Hon hade putsat prismorna och fyllt på ny fotogen i den gamla klenoden.
   Ur mörkret hördes Larssons Emil ryta:
   ─ Fimpa lampan, de blir reflexer i TV:n!
   ─ Jag tänkte vi skulle prata lite Hjalmar Söderberg tillsammans, sa fru Oskarsson. Doktor Glas t ex.
   ─ Den har man ju läst om, sa Öbergs Totte. Jala story, dödscorny!
   ─ Dödscorny? sa fru Oskarsson.
   ─ De få'ru räkna me att man tycker, sa Öbergs Totte. En doktor som prasslar med tanten till en präst och så fixar han prällen genom å hälla piller i prällens vichyvatten på ett fik i Kungsan. De går man ju inte på alltså . . .
   ─ Sitter väl inga prällar å dricker vichyvatten i Kungsan, sa Larssons Emil.
   ─ Fimpa lampan, tanten, man ser ju inte varom säjer på TV! röt Perssons Berra.
   Fru Oskarsson lämnade ungdomarna med tunga steg och aftonlampa. Hon bara suckade när hon berättade om sina mödor, men vi tyckte att hon var ganska förtjusande när hon sa:
   ─ Jag håller med dom som säger, att det värsta med ungdomen är att man inte längre tillhör den. Det känns lite tungt ibland, nästan lite svårt. . . ja, sa hon och fnittrade, ibland känns det nära på lite skittaskigt liksom.