Än rullar vagnarna i San Francisco. . .

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS och Sven Rydén, 1982.07.25)

■■■ San Francisco (SvD) I left my heart in San Francisco och det gjorde Rydén också, han som ritar. San Francisco är filébiten av USA, en helt oamerikansk stad, en vattenomfluten Åreskuta i sten och betong på vars sluttningar det bor 70O.000 människor, som alla ser så hjärtans glada ut fast de inte talar om annat än jordbävningen som måste komma nästa år, kanske redan på tisdag, kanske om tio minuter.
   Jack Perkinson, förare på den skramlande kabelvagnen, lika hundraårig och svankryggig som en gammal damcykel, rullar nerför powen street, ropar ut hållplatserna.
   ─ Jackson Street, sista chansen att se Chinatown före jordbävningen!
   Fotohandlarn på Geary Street, som rallar kameror säjer:
   ─ Ta en Nikon EM, bättre kamerautrustning kan, man inte ha när jordbävningen kommer!
   Och frukthandlaren på Van Ness Avenue, envisas med att vi ska köpa två kilo äpplen i stället för ett så att vi har så vi står oss under jordbävningen.
   Mot kvällen är man nästan tacksam för att ha hunnit uppleva San Francisco innan hela stan rasar ihop.
   Hur ligger det till med jordbävingshotet? Att spåtanter och horoskopmakare i tidningarna lovar jordbävning i varje nummer, kan man väl bortse ifrån, eftersom de gjort det sedan 1920-talet. Men seriösa vetenskapare, som dyker upp i TV och radio, är ju lika övertygade. Med tung auktoritet försäkrar de att skalvet egentligen borde ha kommit för länge sedan. Åtta engelska mil från stadens centrum, passerar ett av jordklotets mest aktiva förkastningsstråk,  det 650 mil långa och 30 mil breda San Andreas Fault. Under flera år har jordskorpan höjt sig utmed detta stråk och höjningen har accelererat på sistone. Det jäser där nere i berggrunden, en urladdning anses ofrånkomlig, men ingen kan säja när. Medan man väntar, ler oeh dansar San Francisco, i oförfalskad galgglädje på randen av katastrofen.
   Stan har ju som bekant haft den äran förr. Den 18 april 1906, medan den syndfulla staden ännu sussade, frigjordes under stadens gator en energimängd som sena tiders datorer räknat ut, var större än de krafter som utlöstes under hela andra världskrigets bombardemang. 5.000 hus störta samman, gatorna skrynklades, fartyg dränktes i hamnarna, kabelspårvagnarna slogs i flisor. Men själva jordbävningen var ändå inte det värsta, utan branden som följde. Skalvet hade avskurit vattentillförseln till staden, brandkåren stod där med tomma slangar medan San Francisco brann.
   Människor bildade kedjor och langade vatten hinkvis och det tog 74 timmar innan allt var nödtorftigt släckt. Av det sköna San Francisco återstod då bara rykande ruiner. Sammanlagt 28.000 hus hade ödelagts och det är fortfarande en gåta att inte fler än 400 dödsoffer krävdes.
   Man vågar inte tänka på antalet offer, om en jordbävning inträffade i dagens San Francisco, där de sårbara skyskraporna står tätt.
   Men San Francisco dansar och ler. Man pratar om jordbävningen, men på något vis vägrar man att ta den riktigt på allvar.
   Det är bara att falla in i trallen och hoppa upp på de glada kabelvagnarna där trängseln är olidlig och stämningen närmast glammig. Att få in en fot på fotbrädan och hänga utanför är en sport. The Gripman, föraren, gallskriker för att göra sig hörd i skramlet:
   ─ Håll i er, för nu svänger vi. . .Passa er ni som hänger på högra sidan, flera parkerade lastbilar, huka er så ni inte får en backspegel i roten!. . .Kliv bakåt i vagnen folks, alla kan inte stå här framme. . . Hör ni inte vad jag säjer, gå bakåt i vagnen! Vi ska ropa på er om det händer något särskilt här framme.
   Det är tätt mellan hållplatserna och åkkulturen är lika obefintlig här som på gamla 5:ans spårvagn i Stockholm, de påstigande tränger sej på så att de hindrar de avstigande.
   ─ Men för helvete, go vänner, skriker föraren. Får jag släppa av tio först, så får jag plats med tio nya. Se realistiskt på saken!
   Vagnen knirkar sig mödosamt uppför backen, någon skriker:
   ─ Konduktören har trillat av!
   Föraren slår till hjulbromsarna och lägger armarna i kors och suckar:
   ─ Och den har man rekommenderat bolaget att anställa.
   Det blir stopp en fyra-fem minuter, sen kommer han lubbande och flåsar som en förkyld häst. Han har sprungit sju kvarter i uppförsbacke.
   ─ Jag tappade biljetthäftet överbord nere vid Union Street, stammar han röd i ansiktet. Hörde du inte när jag ropade?
   ─ Kan inte höra allt i den här
snattrande aphögen, muttrar the gripman och kör vidare.
   1873 introducerades kabelvagnarna i San Franciscos branta backar. Konstruktionen är alldeles genial. I en tegelkåk mitt i stan står maskiner med väldiga svänghjul och driver den wire som löper i gatorna runt hela stan i underjordiska diken. Kabelvagnarnas manöverorgan är en kloförsedd spak, the grip, som nyper tag i den ständigt framglidande wiren när vagnen ska framåt eller vill bromsa.
   De linjer som man f.n. har igång, sliter ut stålwire för 109.660 dollar per år, livslängden på en wire runt stan är mellan 100 och 300 dagar. Känslolösa stadsplanerare har då och då försökt att det mer än sekelgamla kabelvagnsystemet, men det blir samma rytande i massmedia varje gång. Det vor som att riva Vita Huset. Kabelvagnarna i San Francisco ligger amerikanarna varmt om hjärtat, när något driftavbrott uppstår, avbryter sig självaste Cronkite i TV, mitt i en utrikesanalys och medd
elar med allvarligt bekymrad uppsyn att något hänt kabelvagnarna i San Francisco.
   1954, när den starkaste attacken mot vagnarna sattes in, blev det folkstorm och folket segrade. Kabelvagnarna i San Francisco förklarades vara historiska minnesmärken och ska rulla till de trillar i bitar.
   Man har 40 vagnar kvar varav 26
i daglig trafik. Vagnparken är mycket ålderdomlig och det står "Håll avgiften i beredskap" på, fläckiga konvexa emaljskyltar på plattformen precis som i gamla 5:an på Karlbergsvägen. Det stora folknöjet är att hjälpa the gripman och konduktören att knuffa vagnen runt när man hunnit till ändhållplatsen vid Market street, där det finns en vändplatta i gatan.
   Jack Perkinson som drar i spak och trampar på pedal i vagn nr 10, blir vår favorit. Han ser ut som en ölsprängd brittisk underofficer och har baskermössan fullnitad med nålar från hela världen, bl. a. en svensk flagga.
   92 procent av alla passagerare så här års är turister. Perkinson är tydligen inte bara vår man, han är favorit hos lite var, ty många som väntar på hållplatserna låter andra vagnar passera för att få åka just med 10:an. Det kostar en dollar för två timmar och då får man åka hur, mycket man vill.
Flertalet utnyttjar rätten till det yttersta.
   Han
rycker i snöret till pinglan på taket så att man fruktar att hela taket ska komma ner, kniper tag i kabeln med sin grip och startar mot Fishermans Wharf:
   ─ Håll i, er gubbar och flickor, för nu brakar gamla Sally å Stad!
   Och när det är ohjälpligen, fullspikat ombord, tröstar han de hållplatsväntande med glada tillrop:
   ─ Det kommer en ny vagn om fyra minuter, jag ska säja till att dom spar en krabba åt er på Fishermans Wharf!
   Det är ju dit vi alla ska med denna linje den idylliska fiskarhamnen där man säljer nykokta krabbor och räkor till turisterna på kajen.
   Gamla Sally kvider med allt sitt pärlspontade trävirke när Perkinson ställer henne på nosen utför Powell Street och släpper alla bromsar han har. Tänk om bromsarna inte fungerar i slutet av backen? Sally skulle ta ett skutt ut över San Francisco Bay och sänka det gamla ökända fängelset Alcatraz med en slutgiltig bredsida. Men visst tar bromsarna och Perkinson hojtar:
   ─ Hold on, folks, nu svänger vi!
   Med kupén full av skrikande damer gör Sally en nittigradersgir som är en utmaning mot all centrifugalkraft i hela Amerika.  Hon håller sig dock på spåren. Perkinson lutar sin runda stofthydda inåt i böjen och flinar.
   ─ Inget märke den gången heller.
   Han vill påstå att dom har en svart tavla hemma i stallet, där förarna får ett kritmärke för varje passagerare de lyckats tippa av i kurvorna. Men det är som Perkinson skojar. Trafikchefen för San Francisco Municipal Railway försäkrar att det var tie år sen någon trillade av sist. Och överkörd har ingen blivit på tolv år.
   Däremot inträffar kollisioner. San Francisco är de är de buckliga bilarnas stad. Det innebär inte att San Franciscoborna är vårdslösa bilförare, utan det är bromsarna som tröttnar i backarna ibland.
   Alla gatorna är ju branta som Götgatsbacken i den här stan. Det råder stoppskyldighet i vart och vartannat gathörn. Stan genljuder av bilar som slirar igång på trötta kopplingslameller i motluten. Parkering får endast ske med hjulen snedställda mot trottoarkanten. Undra på att växellådor, bromsar och kopplingar tappar sugen, undra på att herrelösa bilar råkar i rull och krockar med kabelvagnar.
   ─ Vi tog en Dodge förra veckan, säjer Perkinson, gamla Sally fick lite skråmor. Av Dodgen blev det bara flisor.
   Och detta säjer han just som skymningen lägger sig över Amerikas vackraste stad, när Coit Tower tänder ljusen uppe på Telgraph Hill, när fyren börjar blinka ute på Alcatraz och kabelvagnarna pinglar och lameller slirar. Vi tar oss upp till Russian Hill, en av de mera prominenta kullar i stan där utsikten är lika prominent som kåkarna. Man andas djupt och bara njuter av skådespelet. Visst är det förfärligt att jorden en dag ska rämna och göra flisor av både gamla Sally och hela stan.