Snacket som inte silades

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1978.10.19)

■■■
Den ena efter den andra av replikens mästare från Söder går in i skuggorna.
   Sen Nacka gick bort är det bara Janne Halldoff, Tompa Jahn och Rolle Stoltz kvar. Och nu läser man i bladet att Rolle Stoltz också ska gå förlorad för folkets öron, han får inte kommentera ishockey i TV längre. Till VM i Moskva skickar man Virus Lindberg som bisittare till referenten.
   När tidningarna, ringde Rolle Stoltz för att höra om han var besviken, avfärdade han saken med en verbal klackspark som bara de är mäktiga som behärskar livsfilosofin och snacket på Söder.

   ─ Vadå lessen? undrade han. En annan har ju varit i Moskva en femton gånger. Rena klippkortet!
   Sen var det inte mer med det.
   HUR AVUNDAS man inte dessa kisar från Söder som alltid svarar med en fyndig dragning. Själv kommer man inte på sånt förrän fem minuter för sent. Fransmännen kallar visst det där för esprit d´escaller, d.v.s. en kvickhet man kommer kommer på först när man är på väg ner för trappan.
   Mästersnackarna från Skånegatan var många förr, men började försvinna under 40-talet. Nu är nästan alla borta.
   På 40-talet minns jag en trumpen representant för kåren, som diskuterade kvällens begivenheter med en polare på 3:ans plattform.

   ─ Gö'ru nå särskilt i kväll?
   ─ Nä, sitter väl hemma å lyssnar på symfonikartongen.
   Han menade radion, på den tiden ofta kritiserad för sin kulturellt högtravande programpolitik.
   DET VAR kravaller på söder under 40-talet. En kväll hade man inkallat extrapoliser från landsorten för att hålla Medborgarplatsens massor i schack. En konstapel från södra Sverige råkade i raseri och högg blint omkring sig med sin sabel. Det såg otäckt ut och flera träffades av huggen och blödde ymnigt.    Ambulanserna gick i skytteltrafik till akuten på Södersjukhuset. Mitt i villervallan klev en tuggummituggande son av Blekingegatan fram, petade den vildsinte polismannen i ryggen och sa:
   ─ Du konstapeln, ska'ru inte ta en skiva av mej också?
   Man minns väl också klassiske springschasen som kom hojande nedför Götgatsbacken när en dam klev rakt ut i gatan. Endast genom att lägga på en gummiskrikande stoppsladd lyckades schasen undvika en olycka. Damen skrek förskräckt men schasen sa helt lugnt: 
   ─ Säj tanten, har inte tantens mamma talat med tanten om döden, å de?
   ELLER DEN där repliken från bryggarhästarnas tid.
   Medan kusken var inne i butiken och levererade öl, fick hästen vänta utanför med en fjättrande läderrem kring hasorna och en matpåse med havre. s.k. tornister, kring mulen. Kisen iakttog intresserat en kusk som förgäves försökte trä tornistern på sin häst. Kanske var hästen inte hungrig, han vrenskades och slängde med huvudet. Då sa kisen:
   ─ Hörru, farbror, de e lika bra å lägga av. Du får aldrig ner den där stora hästen i den där lilla påsen!
   ELLER HAN då, som intresserat tittade på när en hundägare försökte lära sin hund att ligga stilla och tyst i bilen medan husse kilade in på systembolaget.
Mannen backade försiktigt från bilen och ropade:
   ─ Plats! . . . Plats säjer ja . . . Så ja stilla nu . . . Plats va de!
   
Då stolpar kisen fram:
   ─ Ursäkta en yngling, men vore de inte enklare å dra åt handbromsen?
   ELLER NACKA Skoglund, mästarsnackaren själv. Jag träffade honom i Palermo på Sicilien. Han spelade i ligans sämsta lag och var inkvarterad i ett bunkerliknande rum under betongläktaren på Station Communale. En solkig trasa till gardin framför fönstergluggen, två militärsängar, två plåtskåp och ett oljetryck av Vesuvius på väggen.
   ─ Och här sitter och längtar förstås hem till Katarina Bangata 74, sa jag deltagande?
   ─ Inte alls sa Nacka och log, jag bor i 75:an.
   GAMLA SÖDER, ett snack, en livsstil att minnas.
   Nog kunde dom ha låtit Rolle Stolz få hållas ett tag till. Hooonom kommer vi att sakna.
   Seköt.