Taxi, var god förtöj!

Manus donerat av Gits efterlevande (SvD Söndag med GITS, 1981.07.12)


■■■ VENEDIG (SvD), Goddag, Söderns Stockholm, här kommer ett par gossar från Nordens Venedig, var har ni Rialtobron?
   Bilen tar dom ifrån en så fort man kommit över bron från fastlandet. I Venedig förekommer inga bilar, inte heller hästfordon. Man har inte sett en häst i stan på tusen år. Därför blev borgarna något förbryllade när den svenske journalisten och globetrottern Olle
Strandberg en gång på 5O-talet i skydd av mörkret, tömde en påse från fastlandet med insmugglad hästlort mitt på S:t Markusplatsen. Det finns venetianer som talar om det än.
   Men nu gälle det Rialtobron.

Enfaldiga svenska turister som vi är, försöker vi ta oss fram till fots genom denna permanenta översvämning, där ideliga kanaler spärrar ens väg. Efter tio kvarter skriker man på en gondol, som de flytande taxibilarna kallas, men alla är upptagna. Taxi, vad god förtöj. Man irrar vidare, blir alldeles vilse i virrvarret av prång och gränder och börjar känna för Casinorevyns simhoppare, "Jumpa" Jansson i en minnesvärd sketch. Det var han som hade grundlagt sin karriär som springpojke i Venedig, men, tyckte att livet som simhoppare aldrig givit honom någon riktig spänning på sin höjd 3½ volt.
Följ pilarna!
   
En medlidsam urinnevånare som sett turister irra förr, lär oss att följa pilarna. Och har man sett, i nästan vartenda kanalhörn finns det en målad pil som det står "Rialto" på.
   Den 4O-åriga överbyggda bron är ju vid sidan av S:t Markusplatsen det stora dragplåstret. Med sin originella arkitektur har den fått generationer av turister  att gapa av hänförelse och när man äntligen skymtar attraktionen, gör man likadant, tvärbromsar och bara gapar.
   Det var inte heller några dåliga arkitekter som en gång på 1500-talet slogs om att få signera bron över Canal Grande.
   Michelangelo, Palladio, Sansovino, Scamozzi, alla ställde upp med förslag, det ena mer fantastiskt än det andra. Mest fantastiskt var Andrea de Pontes utkast. Han fick jobbet och började grundarbetena 1587, Det innebar att  han bäddade för vartdera landfästet med 6.657 pålar av ek, fyra meter långa. Först därefter började han bygga själva stenbron som blev färdig att tas i bruk 1591. Venedig har som bekant bekymmer med grundvattennivån, de gamla palatsen har satt sig och prakten var länge hotad. Men de Pantas stenbro har inga problem, den vilar trygg på sina 13.000 pålar.

Rena julafton
Stekta av solen, fläktade av Adriatiska havets milda vindar, sköljer vi ned en grillad pippi, med ett lokalt rosévin på en uteservering vid Canal Grandes kaj. Bättre kan man knappast ha det i denna del av världen. Trafiken under Rialtobrons båge är hänförande, för den som har intresse inte bara för Europas märkliga broar utan också för dess båtmodeller, är det rena julafton.
   Gondolerna kostar 30.0OO lire i timmen att hyra, men då får man vara ett helt gäng ombord om man har lust. Gondoljärerna i svarta vida sjömansbyxor, vita skjortor med sjömanskragar och glada halmhattar med röda band, driver fram dem med en enda långåra som aldrig lämnar vattnet, De lägger hela kroppstyngden på åran i själva det drivande årta
get, flöjlar den sedan så att de makligt för den plan genom vattnet tillbaka. Man kan glo i timmar på dessa gondoljärer utan att begripa hur de styr båten. Är den byggd sned så att den kroniskt girar åt styrbord och häver den styrbordsarbetande årans kraft?
Vad vet en badgäst från Stockholms skärgård om detta? Vår förtrogenhet med gondoler är inte mycket
större än den som besatts av den ledamot av fullmäktige i Eskilstuna, vilken i en debatt på 20-talet fann det onödigt av kommunen att satsa 40.0OO kronor på inköp av tio gondoler att ha som turistattraktion i Eskilstunaån.
   "Jag anser att vi nöjer oss med två gondoler, en hane och en
hona och låter naturen ha sin gång", sa han.
Busskonkurrens
Gondolernas
publikunderlag är stort under turistsäsongen men konkurrensen från vattenbussarna är kännbar, det är fråga om stora hejare till Djurgårdsfärjor, som trafikerar Canal Grande med tät turlista. I trafiken på kanalen blandar sig också sightseeingbåtarna, de vackra mahognybyggda Rivorna, alla förda av resliga, evigt cigarettrökande kaptener med solglasögon och mittbena. För mullrande avgasrör fräser de om både gondoler och vattenbussar under hejdlöst signalerande med sirenerna. Det finns också långsammare sightseeingbåtar, i plebejisk plast. Trotsande alla kalkyler om hur mycket folk en båt kan ta utan att sjunka, puttrar de kanalen upp med sex knops fart, medan guider med portabla megafoner gallskriker ut de mest sevärda palatsen.
   Canal Grande är en tutande, mullrande, avgasrökig, marin E4 med en båttrafik som endast överträffas av Bällstaån sista söndagen på industrisemestern, då alla Petterssonskeppare återvänder från sommaren till Sundbyberg, röda av sol och pilsner. Canal Grande har även kulören och konsistensen på vattnet gemensam med Bällsta å, kastar man en sten i denna spenatsoppa, blir det en grop i stället för ett plask.
   Men genom smeten kommer postbåten oförskräckt ångande, grått skrov med apelsinfärgad överbyggnad och "Servizio Postale" i stora bokstäver på friborden. Där kommer "Polizia" i blå plast och vit ruff, där är läskedrycksbåten, vinbåten, grönsaksbåten, glassbåten och så kanotisterna, Venedigs paddelgängare, som alla de övriga tutar på så att det ekar under Rialtos 4O0-åriga valv.
   Rialto är en sevärdhet även inifrån. Den överbyggda brons gångbanor kantas av basarer där trängseln är olidlig. Den knuffande massan babblar på världens alla språk och mitt i alltihopa gormar ungarna i en amerikansk ungdomsresegrupp. Ledaren river sitt hår, barnen kräver käk de har inte fått en hot dog på timmar. Fånt ja en körv, så höpp jag i
kanala. . .
   Vi har häpnat över hur mycket souvenirkrafs som utbjöds, vid foten av det lutande tornet i Pisa, utanför Colosseum i Rom och på torgen i Verona. Det var ingenting mot basarerna i Rialtobron.
   Man ångrar plötsligt att man förfasat sig över souvenirkommersen kring Manneken Pis, i
Bryssel, den är ett försynt utbud mot de orgier i dålig smak som fördärvar nöjet för dem som eventuellt vill intressera sig för själva bron.
   Färgade drinkglas i form av den italienska stöveln kastar 4.400 lire, skära nallebjörnar kostar 1.500 lire, venetianska halmhattar i plast 4.500, målad porslinstallrik föreställande St Markusplatsen går på 2.600 lire, med Rialtabron kostar de 2.800. Solfjädrar med Rialto som motiv är förvånansvärt dyra, 27.500 lire men nyckelringar med Rialto på kläppen, får man för 900 lire, vilket är precis detsamma som en liter bensin kostar i Italien, d.v.s, 3 kronor
och
87 öre. Gondoler i mässing kostar 7.208 lire, i plast 5.100 lire. Vill man ha en med speldosa som spelar "O sole mio" får man lägga upp 10.000 lire och många gör det.
Lönar sig
ej
  
Trängseln blir mera olidlig för varje timme som går. Avgasröken över Canal Grande stiger blå mot solen mellan palatsen, det är eftermiddag och rusningstid för turister, någonstans i trängseln och avgasröken finns det förmodligen mer Venedig att upptäcka. Men vi spar det till en annan gång, när det inte är säsong, tar vattenbussen till Piazzale Roma eftersom vi har bråttom och har ställt ifrån oss bilen i ett av parkeringshusen i trakten.
   Man har ingenting för att man har bråttom i Venedig. Det tar sex timmar att ta en snabbtitt på stan, det tar nästan lika lång tid att få tillbaka bilen.
   Se Venedig och sedan kö.