Nya tider i Verona. . .

Hämtat från Gits privata arkiv (SvD Söndag med GITS, 1981.06.28)

■■■ VERONA (SvD). För 300 lire , entré får man stå under Romeos och Julias balkong på gårdshuset till Via Capello 23 i Verona och känna en bitterljuv pust av den mera storstilade romantiken. Stoppar man ytterligare 100 lire i en telefon, berättar en röst den klassiska historien på fyra språk.
   Ärligt talat är storyn lite corny. Den som i dag kom dragande med en sådan synopsis till TV-teatern, blev med all sannolikhet sparkad utför trapporna.
   Om ni inte minns historien i detalj, så är det kanske på sin plats med en liten resumé:
   Att Romeo Montecchi och Julia Capuleti blev kära i varandra skulle inte ha angått världen i speciellt hög grad om det inte hade varit så, att familjerna Montecchi och Capuleti levde i fejd på liv och död med varandra. Medlemmar av familjerna kunde knappt träffa varandra på gatan utan att det blev fäktning med dödlig utgång. Och så går ungarna och kärar ner sig tvärs över frontlinjen!
   Romeo klättrade upp till Julias balkong i skydd av mörkret och de svor att älska varandra och att trots familjernas dödsfiendeskap gifta sig redan följande dag hos broder Lorenzo i klostret. Munken var god vän med båda familjerna, men hade is nog i magen att ändå förrätta vigseln. Julia sprang på lätta fötter hem för att på balkongen invänta mörkrets och den älskade Romeos ankomst.

Trubbel
   
Men Romeo råkade i trubbel. Vem mötte han inte på gatan om inte en stridbar drummel ur Julias släkt, krigaren Tybalt! Det blev fäktning på liv och död och 1-0 till Romeo som av stans furste dömdes till utvisning från Verona.
   Romeo sökte tröst hos munken Lorenzo i klostret, ty han var förtvivlad.
   ─ Det finns ingen värld utanför Verona, gnällde han.
   ─ Du är, sade Lorenzo från Verona biltog dömd, var tålig, världen är ju vid och stor.
   Sentida översättare av Shakespeare, har ändrat munkens ord till:
   ─ Det finns en värld utanför Verona.
   Romeo fortsatte att gå balkongvägen nattetid till sin Julia, men så hände någonting som knappt händer ens i enklare noveller. Julias far kom släpande på en greve, Paris, vilken han valt som gemål åt Julia. Han kunde ju inte veta att flickan redan var gift. Julia hittade på alla
tänkbara skäl att skjuta på bröllopet och till slut vände hon sig i förtvivlan till Lorenzo, den fiffige munken som vigt henne med Romeo.
   Kvällen före bröllopet infann sig munken med en flaska droppar med den sällsamma egenskapen att de skulle söva Julia i 42 timmar. Man skulle bröllopsdagens morgon finna Julia
till synes kall och livlös, föra henne på öppen bår till familjens gravvalv samt avlysa bröllopet. Munken skulle underrätta Romeo om narrspelet så att denne skulle kunna smita in i valvet, hämta sin Julia och sätta både sig och henne i säkerhet.

Misstaget
   
Men ack, budbäraren med Lorenzos plan hittade aldrig Romeo, som därför aldrig fick veta att Julia endast var skendöd. Driven av sorg begav han sej till gravkoret för att ta farväl av sin älskade. På vägen tittade han in hos en mindre nogräknad apotekare och köpte en flaska dödligt gift.
   Framme vid gravvalvet överraskades han av greve Paris, den som skulle ha gift sig med Julia. Det blev 1-0 till Romeo igen, Paris föll stendöd ner. När Romeo därpå betraktat sin livlösa Julia under en stund av smärta, tömde han giftbägaren och föll till marken, lika stendöd som greve Paris. Då vaknade förstås Julia ty 42 timmar hade gått. När hon fick se sin älskade död, kramande giftbägaren i handen, drog hon sin dolk och stötte den i sitt bröst och föll ned vid Romeos sida, lika stendöd hon.

   Medge att det är en story som t.o.m. Sigge Stark skulle ha dragit sig för. Men det är väl med storysar i den stora litteraturen som med pastor Janssens påse, den är bara en stomme, det gäller att fylla den med något. Och sådant var han onekligen mästare på, tragedimakaren William Shakespeare.
   Det myllrar av skolklasser och magistrar på familjen Capuletis gård vid Via Capello. Det är en rektangulär stensatt brunn mellan åldriga fasader. Det är åtta meter upp till balkongen, betryggande högt för att trotsa ordinära stegar. Man noterar att det växer vildvin på alla väggar utom balkongväggen, men visst minns man väl en och annan filmversion där Romeo kom klättrande i vildvin som en förväntansfull Tarznan?

Som i Kumla?
  
Man är väl inte klok. men man ertappar sig med att stå under Julias balkong i Verona och tänka på en ung skofabriksarbetare i Kumla, som inspirerad av filmen eller icke, försökte nå sin älskade via just en vildvinsvägg. Detta var på 4O-talet och det var inte så mycket tal om allergi och sånt på den tiden. Icke desto mindre fick den unge friaren ett explosivt anfall av hösnuva när han var nästan uppe vid den tillbeddas balkong. Enligt åklagaren vid tinget hade han dråsat i backen och dragit med sig en hel vägg av vildvin, för vilket flickans fader krävde ersättning till fulla värdet. Den unge mannen blev sedermera lyckligt gift och bosatt i Hallsberg, ty han tog sitt förnuft tillfånga och insåg, att det finns en värld även utanför Kumla.

Tvåhundra skolungar av skilda nationaliteter sparkar ölburk på Romeos och Julias gård i Verona och blir smalfilmade av sina magistrar, som för länge sedan givit upp alla försök att intressera eleverna för den legendariska balkongen.
   Några tyska barn diskuterar det faktum att ovanför Julias balkong med plats för två personer, löper en balkong med plats för minst ett tjogtal människor. Den är emellertid smidd i järn och antagligen ett påfund för sena tiders gruppserenader.
   Mitt på gården står en Julia i brons, som ingalunda är från tiden utan skänkt av Lions på senare år. Man tackar för upplysningen, för hade det rört sig om en gammal staty med anspråk på porträttlikhet, hade man inte förstått varför Romeo tog i som han gjorde.

Alfa Romeo
   
Hur egendomligt det än kan låta  så är det inte Romeos och Jullas balkong som är den största sevärdheten i staden Verona. Mest turister drar stadens eget Colosseum som heter Arena, en amfiteater som är bättre bevarad än ,den i Rom och tar in 27.000 personer per kväll när här ges operaföreställningar med världens sjungande berömdheter i huvudrollerna. Birgit Nilsson har varit här och sjungit Aida med 70 statister. Akustiken är enorm, var och en av de 27.000 hör minsta knäpp från förste violinisten.
   En italiensk flicka med djupa bruna ögon, röst som en lärka och söt som en sagoprinsessa, guidar turisterna.
   ─ Se, säjer hon och sveper med sin lilla hand mot arkitekturen.
   Men turisterna ser ingenting utom
henne.
   Detta har de inget för. Hon hämtas utanför grindarna av en Omar Shariff i en lyxbil. Hon kysser honom medan han lägger i ettans växel.
      Nya tider, ny kärlek i Verona, Alfa Romeo och Julia.